Välkommen till ett alternativt Sovjetunionen 1955.

Under andra världskriget släppte nazisterna ut ett virus som slog ut stora delar av befolkningen. Detta skapade ett stort behov av arbetsrobotar, något som forskaren Dmitry Sechenov redan börjat utveckla 1936. Tack vare hans flytande teknik Polymer som han kunde programmera öppnades otroliga möjligheter inom det tekniska fältet och de skapade Kollektivet 1.0 som trådlöst förde samman alla robotar. Även efter kriget blev robotarna en stor del i återuppbyggnaden av landet och är nu en naturlig del i det vardagliga livet.

Sechenov har nu lyckats utveckla en teknik som knyter samman även det mänskliga tänkandet med Polymer, vilket skulle knyta samman människans medvetande med robotar i närheten. Tänk tanken att trädet på gångbanan ligger i vägen och robotarna kommer och tar hand om det automatisk. Detta skulle bli Kollektivet 2.0. Men på lanseringsdagen händer något fasansfullt runt anläggning 3826: robotarna väljer nämligen att gå till attack mot all mänsklighet.

Det är här jag kommer in som Agent P-3, krigsveteran och nära vän till professor Sechenov. Jag får i uppdrag att hitta huvudingenjören Petronov som misstänks ligga bakom sabotaget av robotarna. Då jag redan var ute när detta hände så har jag inte mycket till hjälp i början förutom en yxa jag hittade som kallas ”Swede” samt min AI-handske. Med hjälp av handsken kan jag utföra lättare telekinesi (flytta saker med tankekraft), samt scanna området i min närhet efter fiender och andra intressanta saker. I scannings-läge kan jag även få ut information om mina fiender t.ex. vad deras svagheter är.

MER LEGARDIUM LEVIOSA: Hogwarts Legacy

Spelet har ett skapar-läge där jag kan konstuera vapen, ammunition & buffar.  När det gäller vapen och ammo kan jag behöva hitta ritningar på hur det ska tillverkas först innan jag kan uppgradera eller gå vidare. Skapar-läget kan vara förvirrande vid första anblick men visar sig vara ett av de enklare system jag använt. I samma maskin kan jag även bygga på mina och handskens förmågor, såsom mer hälsa, energi och bärkapacitet.

Till handsken kan jag välja bland fem olika förmågor att satsa på. Antingen Shok eller Frostbite som fungerar som vapen där man antingen använder sig av el eller frost. Sedan har jag Mass Telekinesis som låter mig slänga runt saker och fiender likt en jedimästare. Polymer Jet är en flytande boost som gör extra elemental-skada. Sist ut har vi Polymeric Shield som helt enkelt skapar ett skydd runtom mig.

Det tar sån lång tid innan jag hittar och låser upp de stora sakerna. Innan dess får jag stå ut med någon enklare pistol och yxan. Skotten växer långt ifrån på träd, så jag får försöka spara dem till lite jobbigare situationer. Vissa robotar kan jag även smyga mig upp på och hacka för att slippa en strid.

Jag spelar inte i en öppen värld i Atomic Heart, men det känns så. Så Mundfish har lyckats bra att sälja in den illusionen av öppnare ytor även fatän allt egentligen är väldigt tajt, trångt och linjärt. Områdena ovan mark ser väldigt stora ut men begränsas av stängsel på många ställen. Samtidigt som det finns områden lite utanför huvudvägen att utforska. Det finns även testområden som är frivilliga att ta sig an. Vissa av dessa är fulla av fiender medan är andra av pusselliknande natur, dessa erbjuder e mycket material som behövs i tillverkningen och ritningar på vapen och/eller vapendelar.

Jag får vandra från byar och skogar till bloddränkta bunkrar som ger ifrån dig skräckfilms-vibbar. Jag tycker de har gjort ett bra jobb att hålla miljöerna varierade, så det inte känns repetitivt. Även tio timmar in i spelet hittar jag nya unika propagandaaffischer, till skillnad från många andra spel där de har fyra stycken som upprepar sig spelet igenom. Här kanske det finns upp emot 40 eller mer olika varianter, vilket håller utforskandet levande för mig under hela spelet. Jag älskar att leta efter hemligheter och småroliga detaljer av det här slaget

Atomic Heart innehåller är inte heller konstant skjutande. Jag nämnde tidigare pusselrum, för likt Portal måste jag hitta lösningen på hur jag tar mig genom stora rum som inte har någon naturlig väg ut. Det finns även lås på dörrar som innehåller små pussel, samt några andra aktiviteter som kräver lite problemlösning, och sådan variation är alltid välkommen.

Spelet är absolut seriöst och jag tycker det finns gott om berättelseelement både i videosekvenser och i frivilliga dialoger med NPC:er. Dock ska det nämnas att när man minst anar det dyker det upp rätt roliga dialoger både mellan människor och maskiner. Det är inte heller bara dialogerna som flippar ut, utan även världen du befinner dig i. Mer än så säger jag inte, det får ni uppleva själva. Men tro mig när jag säger att det är såna här stunder som gör Atomic Heart lite extra speciellt.

Allt som allt tog det mig ca 20 timmar att spela igenom äventyret. Då killgissar jag att jag utforskat 80 procent av världen. Jag upplevde en spelkrash och två tillfällen där jag fastnade i föremål och fick ladda om en sparfil på nytt. Sedan fanns det även några svävande föremål på vissa ställen som troligtvis inte skulle sväva, men handen på hjärtat så kan jag leva med det. Jag har otroligt stort överseende för såna i spel. Det är en petitess som inte sänker upplevelsen.

Om det däremot fanns något som jag inte gillade och som troligtvis låg bakom krashen så var det att min fiberuppkoppling dog mitt i spelandet. Spelet varnade att internetuppkoppling plötsligt saknades. Då tryckte jag ”OK” och fortsatte spela men ca. 20-30 min senare kraschade min session. Efter detta skett fick jag inte starta spelet igen utan en internetuppkoppling. Jag vet inte om det beror på deras antipiratsystem eller för att jag körde spelet via Xbox Game Pass PC. Det var hursomhelst otroligt störande att inte kunna köra en enspelar-kampanj utan internet. I ren frustration kopplade jag datorn till min mobil och körde via 4G och det fick spelet att starta så ja, det här stinker ”alltid online”-krav å det grövsta och det rynkar jag på näsan åt.

I övrigt måste jag säga att jag älskade helhetsupplevelsen. Jag kunde knappt slita mig. Det kändes som när jag spelade Fallout 3/New Vegas för första gången. Jag får snygga miljöer, mycket berättande och lagom kryddad humor och utmaningar. Det blev som sagt aldrig monotont och lyckades hålla mig engagerad i över 20 timmar. Det kan faktiskt vara så bra att något spel i min ”topp 10 spel någonsin”-lista måste ryka, för Atomic Heart har nu en självklar plats där och i mitt hjärta.