Det går ett envist rykte om att vi kommer att få se något om det senaste, kommande tillskottet till Square Enix evighetskörare Final Fantasy på Playstation 5-eventet ikväll. Om så är fallet, är det här spel 16 i ordningen, och jag har spelat åtminstone delar av alla huvudspelen i serien, och ett par av avknoppningarna också. Även om serien innehåller ett av mina absoluta favoritspel genom alla tider (X i mitt hjärta för alltid) så är min entusiasm ändå en aning begränsad. Alltså, missförstå mig rätt, jag kommer att förbeställa, köpa och spela det som kommer, men jag märker att min iver svalnat en smula.

När Final Fantasy XV kom för ett par år sen blev jag så besviken. Märklig historia, inte särskilt kul spelmekanik, inga intressanta karaktärer.. Det fångade verkligen inte mig alls, och jag kom aldrig igenom det, ärligt talat. När nu flera av min favoritspel från förr får remasters, remakes och uppföljare märker jag också att även om jag lojalt följer med på tåget så blir jag sällan positivt överraskad. I bästa fall blir jag nöjd, och i värsta fall riktigt besviken, som fallet var med FFXV. När de i förra veckan visade upp en remaster av Prince of Persia: Sands of Time, som jag spelat om flera gånger, oroar jag mig redan för att grafiken ser lite dassig ut. I mitt huvud när jag drömt om en remaster, för det har jag, såg det liksom…bättre ut. Jag känner mig ibland som barnet på trehjulingen i Pixars animerade film Superhjältarna. ”Vad väntar du på?” frågar Mr. Incredible. ”Jag vet inte. Något fantastisk antar jag”, svarar pojken. Jag väntar på något fantastiskt, men det är kanske när jag inte riktigt är beredd som det faktiskt händer.

För även om jag köper arvtagarna till mina favoriter, har mina mest njutbara spelögonblick senaste åren varit de som kommit smygande. Att bli helt överrumplad av ett spel man inte sett alla trailers på eller som gjort väldigt mycket material på liten budget är väldigt njutbart. Förra året blev mitt GOTY Concrete Genie, som även om det inte var ett indiespel är ett mindre spel med nya grepp. I år måste jag säga att det ändå är nos mot nos mellan Final Fantasy VII Remake (som var skickligt utförd) och det mycket mindre ambitiösa The Last Campfire. Det handlar ju, som vanligt, inte bara om vad man har, utan vad man gör med det. Jag hoppas verkligen inte att man tappar bollen med Final Fantasy XVI. Vi som hängt med är verkligen redo för något spektakulärt bra.