Något som Final Fantasy VII Remake-serien gör är att till stor del brodera ut den klassiska sagan från 1997. Det betyder att mindre händelser och karaktärer oftast tar större plats i den nya trilogin. Det kanske inte alltid är av godo men på det stora hela ger det chansen att ge karaktärer djup och ge mer kunskap om händelser och områden. Allt känns lite mer levt i och generellt levande.

Det var såklart en no-brainer att Final Fantasy VII skulle få röstskådespelare och på det stora hela är jag positiv till det såklart även om jag personligen har lite svårt för hur märkligt stelt det ibland kan låta från både Tifa och Aeriths håll, i synnerhet när de konverserar skojigt, lättsamt och fnissar. Skratt är svårt i TV-spel.

Bortsett från dessa petitesser gagnar det Final Fantasy-epiken att alla i världen har getts en röst. Detta gäller i synnerhet två karaktärer i den inre sfären; Red XIII och Cait Sith. Detta är två karaktärer som inte lämnade efter sig starka minnen efter första spelomgången i 97, i synnerhet Cait Sith. Red XIII har ju sitt karaktärsark när han återvänder hem till Cosmo Canyon så det kommer jag såklart ihåg medan leksakskatten Cait Sith minns jag för en sak och i övrigt är han nästan bortglömd. Han var en sån parantes i originalspelet att jag nästan nu är chockad över hur han mycket tack vare sin röst blivit en av mina favoriter i Final Fantasy VII Rebirth.

Liten varning först. Det som följer nu är en väldigt mild spoiler om något som sker vid inträdet till staden Cosmo Canyon i Final Fantasy VII Rebirth.

Red XIII har som redan nämnts en intressant bakgrundshistoria och det är alltid den jag minns när jag tänker tillbaka på originalet. Hans inre resa och insikt vid kanjonens slut är tveklöst en av originalspelets starkaste scener. 

Men innan allt detta sker når man först staden som Red kommer från och redan här vid en stadspatrull lyckas Rebirth skapa en scen med påtagligt kraftfullare effekt än den hade i röstlös form 25 år tidigare.

Red XIII har alltid burit på en stoisk vibe och det gör han även i Rebirth. Han är den visa besten med en djup och begrundande röst, precis som jag alltid föreställt mig. Han låter som han är en fullvuxen man och beter sig klok som Auron i Final Fantasy X. Men när Red når sitt hem i Cosmo Canyon får vi istället lära känna Nanaki, hans sanna jag.

I Rebirth görs detta med bravur och effektivitet när han rusar fram till några vakter vid stadsgränsen och utropar, nu med ett helt annat tonläge, vilken glädje det är att se sina landsmän igen. Han har ju trots allt varit bortrövad och experimenterad på en längre tid innan Cloud och kompani av en slump hittade och räddade honom ur Hojos klor i Midgar.

Borta är den propra och reflekterande Red och fram ploppar en gäll tonåring fylld med glädje, entusiasm och som helt tappat sitt lugn. Jag blev så överraskad när det hände och det var ett så effektivt berättarknep att jag inte kunde låta bli att le. Det blev lika snabbt som plötsligt ett av mina käraste minnen från Rebirth.

I originalet sker denna scen också men utan att faktiskt höra tonskiftet i Nanakis röst med mina egna öron kunde jag på min höjd gissa mig till att Red helt låter masken falla. I Rebirth råder det ingen tvekan om att det är en tonårspojkes röst (han är ju blott 48 år) som bubblar fram.

LÄS MER: Final Fantasy VII Rebirths eko-budskap behövs mer än någonsin

Jag språkade med en observant vän i veckan och då visade det sig att Red faktiskt försiktigt låtit fasaden falla tidigare i spelet men då bara som för en kort sekund. Det finns alltså förebådande tecken på att han färdats med gruppen med en hemlighet, vilket är en cool detalj för den som lade märke till det.

Efter Nanaki är trygg med att visa sitt sanna jag och inte känner att han måste förställa sin röst och gömma sig bakom en mer vuxen persona för att passa in så använder han den sen i spelet betydligt mer. Till och med under spelets många strider hör man nu denna nya stämma klinga och det är en cool detalj.

Om Red XIII, även känd som Nanaki, är en ganska stor karaktär redan i ursprungsspelet som gavs mer liv och personlighet i Rebirth så kan man säga det motsatta om den märkliga kreatur som är Cait Sith som osar höglands-aura.

Cait Sith är för den som inte vet en liten bedårande kattrobot med krona på huvudet och mantel över axlarna. Som om inte det vore udda nog så sitter han allt som oftast även på en enorm robotisk plushy-moogle. Cait sitter också på hemligheter men de väljer jag att inte avslöja här eftersom Rebirth än så länge bara försiktigt viskar om det. Nej, anledningen att jag vill skina ljus på Cait är för att hans dialekt blåser otroligt mycket liv i honom.

Cait Sith har i mina ögon alltid varit en märklig parentes i 1997-utgåvan för han gavs väldigt lite tid och utrymme att växa som karaktär. Han var motsvarigheten till karaktärer som yetin Umaro, moogeln Mog, eller möjligen Gau i Final Fantasy VI, utfyllnad för att skapa lite bisarra vibbar i en annan rätt seriös historia.

Den fluffiga plåtkatten är vital för några fåtal nyckelpunkter i Final Fantasy VII som helhet och i övrigt håller han en väldigt låg profil. Han är ett solklart exempel på hur Remake-spelets längd är av godo då det tillåter att expandera flera personligheter, bakgrunder och händelser. Bortser vi från att han fått betydligt mer taltid och framställs som en ödmjuk assisterande ledare kapabel till initiativ så blir han en alldeles fenomenal karaktär just p.g.a. att jag plötsligt får höra honom och hans bisarrt påtagliga skotska dialekt. Det gör all skillnad i världen!

LÄS MER: Stort, svulstigt, grandiost, Final Fantasy VII Rebirth

Jag tror att det alltid var tänkt att han talade skotska då han trots allt är döpt efter ett skotsk mytologiskt väsen så det är bara logiskt att han talar på det vis han gör men det framgick inte tydligt på Playstation. Det är en massiv skillnad att läsa folkmålet och därmed se lite specifika uttryck och ord som kan tolkas som just högländarspråk och att faktiskt höra språkvarianten med egna öron. 

Plötsligt är Cait inte anonym längre utan varje gång han öppnar mun vill jag bara höra mer. Jag älskar verkligen hans tjocka tydliga skotte-dialekt. Han låter som en liten hustomte från de skotska högländerna. Denna nya röst kombinerad med hans positiva personlighet som nu får lysa starkt gör honom till en av mina favoritkaraktärer i Final Fantasy VII Rebirth, vilket är är en otroligt starkt bedrift av Square Enix.

Jag känner att jag kommit till den punkten i mitt spelarliv där jag föredrar att ha saker upplästa för mig i spel. Det finns undantag men överlag gillar jag att höra en röst gå in i mina trumhinnor. Jag brukar vanligtvis också ha text på av olika skäl men röster skänker en extra dimension åt karaktärer. 

Det är även värt att påpeka att det idag finns mer proffsiga röstskådespelare än någonsin förr. Kvaliteten har stigit markant de senaste 10-15 år åren. Till och med indieproduktioner hittar talang överallt som blåser liv i deras mer blygsamma kreationer. Det börjar helt ärligt kännas lite naket när ett mer taltungt spel saknar stämmor. Det finns inget behov att vara nostalgisk för text.

Det är verkligen intressant att vara ett fan av ett gammalt spel och sen se men framförallt höra hur upplevelsen kan ändras genom denna mindre transformation. Jag brukar säga att det är skillnad på att ha konversation över ljud- och videosamtal än att faktiskt sitta framför den man talar med. Det finns en närvarokänsla som går förlorad och det känns lite samma hur jag idag upplever spel utan röstskådespel. Det blir mänskligare, personligare och tveklöst mer levande, och i Final Fantasy VII Rebirths fall fick det mig att oväntat verkligen bry mig om karaktärer som jag lade liten vikt vid i originalet. Det visar styrkan i en röst och vilken känslomässig kraft den bär i sig som i detta fallet gjorde parenteser till fullgoda levande meningar.