De senaste veckorna har jag gjort något jag inte gör så ofta i spelens värld, nämligen dejtat! Jag har närmare bestämt varit ensamstående pappa Steve, nyinflyttad och redo för dejtinglivet. Eller ja, nästan i alla fall. Med teman som sorg och social problematik tar den briljanta datingsimulatorn Dream Daddy steget från tröttsam plattityd till ett fint och värdefullt porträtt av relationer och förälskelse i en tid av utbredd ensamhet. Men jag går händelserna i förväg, så låt mig först zooma ut lite.

Som Dream Daddy: A Dad Dating Simulator avslöjar redan i titeln är din roll som pappa central i spelet. Att just pappor får ta plats i våra TV-spel är, som Youtube-kanalen Just Write påpekar i en populär video, något av ett växande tema i våra digitala spel. Papporna har intagit huvudroller i berättelser som Heavy Rain, The Last of Us och The Witcher 3. Men även om Just Writes video är välgjord och intressant har den ett kritiskt tillkortakommande – den missar helt att ta upp Dream Daddy som ju självklart är ett viktigt bidrag till den växande skaran pappa-spel. Men ingen fara, för det tänker jag åtgärda nu!

Att det finns gott om berättelser som centrerar manliga huvudpersoner i typiska maktfantasier har nog inte gått många förbi. Några av dessa har skänkt mig mycket glädje och äventyr över åren, inte minst i spelserier som Fable och Halo. Ändå tror jag att spelvärlden går miste om något när vi sällan får se andra former av maskulinitet i huvudkaraktären eller andra sätt för hjälten att kämpa än att bli erfaren och stark för att slå ondingen på näsan. Här spelar såklart papparollen en central roll i hur den kan placera en social relation i centrum, både storymässigt och spelmekaniskt.

Just Writes videoessä fokuserar bland annat på Geralt i The Witcher 3 som en viktig alternativ maskulinitet i spelvärlden genom hur spelet fokuserar spelarens och Geralts förmåga att stödja dottern Ciri, där berättelsens utfall är direkt beroende av deras relation. Jag uppskattade själv skarpt berättelsen om Geralts och Ciris relation som gav mig tro på att spelens värld kommer fortsätta utvecklas och utforska berättelser bortom de uttjatade troperna. Men vad har då Dream Daddy att erbjuda spelvärdens maskuliniteter och pappa-berättelser?

Dream Daddy sätter snabbt stämningen med sin bubbligt fabulösa framtoning, men strax under den glansiga ytan väntar allvarliga teman som ensamstående föräldraskap, sorg, skuld och sociala svårigheter. Även om dating är centralt i detta spel vill jag ändå påstå att det viktigaste förhållandet, precis som i The Witcher 3, är fader-dotter-relationen. Spelet intresserar sig för frågor som: vad gör jag när jag får veta att min dotter börjat halka efter i skolan? Eller när det blir bråk i kompisgänget? Här får jag balansera den hårfina linjen att intressera sig för sin dotters liv utan att bli för tjatig eller inkräktande och det belyser snyggt hur svårt det kan vara, trots våra bästa intentioner, att hjälpa våra nära och kära och även hur lätt det kan bli fel.

Dream Daddy skiljer sig mycket från andra pappa-spel i det att det inte är särskilt mycket som står på spel – världens öde vilar inte på spelarens axlar, och för mig blir det ett välkommet ombyte. Det är också detta element som gör spelet mycket närmare min verklighet än exempelvis The Witcher 3 eller The Last of Us. Dream Daddys sociala realism lyckas även med konststycket att locka fram spelarens (åtminstone min!) sociala angst, på gott och på ont. Genom spelet får vi  uppleva sociala misslyckanden, så som ett första möte med de nya grannarna som går helt snett, kampen att hålla ett trögt samtal igång eller att ständigt missa att ta sociala initiativ – ett tema som är Dream Daddys forte!

Så varför skulle någon vilja uppleva det? Min analys är att precis som maktfantasier behöver tillfällen där spelarkaraktären är relativ maktlös (oftast tidigt i spelet) lyckas Dream Daddy skapa en social eufori. Sättet denna balanserar misslyckanden och framgångar är något jag nog aldrig upplevt tidigare i ett spel. Ett samtal som flyter på, skämt som landar och lekfulla blickar betyder verkligen något när vi fått uppleva misslyckanden också. 

Och hur är då själva datingen i Dream Daddy? Som andra kommenterat på detta spel skulle premissen med pappa-dating lätt kunna falla ned i tröttsamma plattityder och stereotyper, men Dream Daddy väljer istället komplexitet framför slapstick och ger oss en mängd olika romantiska relationer att utforska. I jämförelse med det förra spelet jag spelade och som också hade ett starkt hbtq-tema – Dontnods Tell Me Why – är spelens sätt att behandla sina karaktärer mycket annorlunda. Där Tell Me Why kämpar med att placera transidentitet i vår sociala verklighet lyckas Dream Daddy porträttera sina karaktärer självsäkert och utan nervositet. Den största bidragande orsaken till att spelet gör det så enkelt tror jag är att det undviker projektet att ‘representera identiteter’ och istället låter karaktärerna växa fram naturligt under spelets gång. Vi slipper alltså den smärtsamma och underliga ’representationen för representations skull’, där karaktärer häver ur sig personliga identitetsmarkörer det första de gör. Karaktärerna känns istället placerade i en riktig kontext även om denna råkar vara en bubblig drömvärld med en tillgänglig Dad runt varje hörn. För mig är dock denna overklighet den stora charmen med Dream Daddy – den visar en möjlig (dröm)värld, men lyfter in universella teman som sorg, saknad och ensamhet på ett träffsäkert vis. 

LÄS MER: Tell Me Why

Dream Daddy är också relevant i en tid av maskulin ensamhet. Precis som många andra där ute saknar vår Dad nära vänner och den huvudsakliga uppgiften för spelaren är att börja bygga relationer igen, vare sig de är romantiska eller ej. Lyckligtvis är vår dotter Amanda där vid vår sida för att peppa och hjälpa till med det tekniska (Dadbook är ju där det händer nu för tiden). Dream Daddy blir därför för mig ett fint själsligt och socialt porträtt av en samtid där vi är mer uppkopplade än någonsin, men kanske inte mindre ensamma. Spelet är dock ingen tragedi utan fokuserar på hur vi skapar nya relationer igen, även om det är svårt ibland och kanske det inte alltid blir som vi tror eller hoppas.

En uppenbar svag punkt för denna typ av visuella noveller är såklart omspelningsvärdet. När vi väl har utforskat storyn finns det kanske inte mycket som som lockar oss tillbaka. Som tur är har jag många Daddys kvar att dejta innan jag är klar med Daddy Dating! Dessutom har jag blivit omåttligt sugen på en till omgång av The Witcher 3 efter att ha skrivit den här texten, och kan därför dryga ut mitt pappa-lajvande rejält denna höst.