När man tänker på bossar är inte lugn och skönhet två adjektiv som är de mest förekommande. De flesta möten med ett spels starkaste karaktärer brukar allt som oftast snarare påminna en om ord som hektiskt, svårt eller kaotiskt. Det är precis därför den gigantiska rådjursbossen i Fe slog mig så otroligt hårt – känslomässigt, inte bokstavligt. För denna ”boss” är verkligen den diametrala motsatsen till våldsam. Den är atmosfärisk, harmonisk och fridfull. Inte en enda gång under banan kände jag en stress eller den där paniken i halsen man får när liven tickar ner. Istället fann jag en fascination för hur vackert och stilla ett spel faktiskt kan vara samtidigt som det bibehåller ens intresse och spelreflexer.

Det är i allra högsta grad kombinationen mellan det visuella och musiken som skapar denna högst unika stämning. Miljön är målad i toner av lavendel där ljuset slår, vilket skarpt kontrasteras med becksvarta områden. Det lilla skogslandskapet sträcker sig omkring en som ett drömskt sagolandskap bland granar och spelande ljus. Mitt i detta landskap tar en enorm rådjursliknande gigant sina lugna och sansade steg, noga med att inte trampa på något. Den nu fritagna varelsen är som en del av det vilsamma landskapet. Träd och berg växer längs dess kropp från hov till krona. Det finns inte mycket till hot på den här banan, en del små fiender men inget stort och hotfullt som vanligtvis symboliserar en boss-fight. Utmaningen ligger istället i att bestiga denna skogstitan. För att bemöta, inte besegra. Detta är nånting som jag verkligen vill understryka, att vi ska möta varelsen vi klättrar uppför, inte fälla den. Och hela banans stämning bidrar till detta. Vi söker en relation till den fyrbenta jätten, inte konfrontation.

MER OM DETTA SPEL: Ett slag för omslag: Fe

Musiken är en stor del av att skapa stämningen i komplement till den vackra grafiken som målas upp framför oss. Det vi hör är en lätt och försiktig bakgrundston som agerar mer som en förlängning av platsen vi är på snarare än ett eget tema. Tunna syntar skapar en ljudmatta i kombination med blyga stråkar som då och då gör sig påminda. Men musiken skapar ett rum, en plats som förhöjer det eleganta landskapet.

Banans konstruktion är relativt simpel, mitt mål är att bestiga denna enorma varelse med hjälp av de träd som växer på dess kroppshydda. Slutdestinationen är rådjursvarelsens huvud, för att kunna fånga dess uppmärksamhet. Självaste resan är inte i sig särskilt utmärkande; den består mest av att hoppa från grantopp till grantopp. Det som utmärker sig är hur jag ser det vackra landskapet under mig sakta bli mindre och mindre. Under min färd uppför denna koloss lekamen både känner och hör jag dess tunga och systematiska men försiktiga kliv. Tack vare att musiken är så stillsam och i skymundan hör jag då och då de tunga, dova stegen. Man kan verkligen känna dess storlek, oavsett om man klättrar på den eller beundrar den från marknivå.

LÄS MER: Bästa Banorna: Banjo Kazooie – Click Clock Wood

I vanliga fall när det kommer till sådana här banor, som i Shadow of the Colossus som är det exempel som för mig är närmast denna upplevelse, känns allting hetsat och oroat, och man förväntas hålla koll på både liv och attackmönster. Här, bland nätta stråkar och mjuka färger så finner jag istället ett lugn. Det spelar ingen riktig roll hur många gånger jag ramlar eller missar att fånga ett träd, jag njuter likväl av varje sekund i den här klättringsutmaningen.

När jag väl kommit upp på varelsens rygg kan jag höra dess djupa andetag och beundra kvällssolen från samma höjd som denna mastodont är bortskämd med dagligen. Under min vistelse på denna nivå fick jag en känsla av närhet till varelsen. Känslan av att man söker en relation, en närhet till det jag sakta tog mig upp på, och som blev starkare och starkare ju mer jag kunde höra varelsen. Högst upp i toppen på ett av träden på dess rygg kan man skåda hela landskapet. Provinsen under oss har nu gått från skarpa färger med tydligt ljus till ett luddigt lila drömland, vilket i kombination med stråkarna får mig att tappa andan av förundran.

Banan avslutas med att jag till slut får mitt möte med det enorma kreaturet. När jag äntligen fångat dess uppmärksamhet lär den mig sitt språk och låter mig rida på dess nos. Denna inbjudan att få sitta längst fram bidrar till en stillsam upplevelse och katharsis. Mitt mål är nått och jag har dessutom funnit mig en vän på vägen.

Det är på grund av banans lugn och harmoni som genomsyrar denna s.k. bossbana som den sticker ut från så mycket annat i spelvärlden. Det är en bana som satt sig djupt i mitt hjärta och det är en plats dit jag finner att mina tankar promenerar mer än en gång då och då. Spelets historia, om att hela tiden försöka finna vänner och en plats att passa in på, förmedlas extra väl av just denna nivå. För mig representerar den verkligen skönhet och stillsamhet, men även hur en boss inte alltid behöver vara en hektisk kamp på liv och död. Ibland är det skönt med lite lugn också. Det är rogivande. Det är zen. Giant Deer är nästan som att lyssna på en meditations-skiva samtidigt som man lägger örat mot någons bröst och hör deras andetag.