Ibland håller man på ideér lite för länge. Denna artikel är ett sådant exempel. Jag har aldrig kommit till skott att skriva den även om jag fann tanken intressant. Ibland har man helt enkelt inte tiden eller tillräckligt med motivation att agera på ett koncept. Här hade jag tänkt att blända er med min analys för ett år sen, men så hände Stadia Connect igår.

Under denna lilla show avslöjades Super Bomberman R Online, ett battle royale-inspirerat Bomberman-spel. I detta spel tävlar 64 spelare samtidigt på olika arenor med mindre skärmytslingar för att sakta röra sig längre och längre in på den ständigt krympande ytan av olika arenor. Visst låter det bekant?

Det här måste nog vara en av de mer intressanta och spännande sätten att använda battle royale-basen som jag sett sen Tetris 99. Ett spel som kanske var på gränsen för abstrakt för min smak men som likväl förtjänar min fascination och beundran. Men det är kul att se ett spel som anammat ideér från denna subgenre för att skapa något som inte är ännu ett FPS-spel med en krympande spelplan.

Men hur ligger det egentligen till på inspirationsfronten? Är det så ologiskt att göra Bomberman till ett battle royale-spel? Nej, absolut inte och nu skall jag berätta varför battle royale och Bomberman har betydligt mer gemensamt med varandra än man inledningsvis kan tro.

Grundregler för Bomberman-spel

1. Alla börjar på samma slagfält med en svag bomb.
2. Alla deltagare försöker finna nya uppgraderingar genom att spränga block.
3. När du dödar någon så tappar de föremålen de har.
4. Du kan hitta Louis och andra mounts till din fördel.
5. När tiden nästan är slut faller det block från himmeln i en alltmer krympande cirkel.
6. Den som överlever längst vinner.

Player Unknown’s BattleGround och dess gelikar frambringar många av de känslorna jag hade 1993 när jag spelade Super Bomberman och de många spelen som följde med till mitt Super Nintendo. Topparna, dalarna, rädslan och adrenalinet. Allt fanns där redan då. Bomberman hade alltid gott om intensitet. När man synar battle royale-subgenrens och Hudson-klassikerns gameplay-loop noggrant inser man att sättet rundor utspelar sig nästan är identiska. Även om det är många skillnader p.g.a. tekniska begränsningar delar de en otroligt likartad kärna.

HUR HÖGT UPP ÄR BOMBERMAN PÅ MIN KONAMILISTA? Konamis 10 bästa spelserier

I början av varje runda är spelarna på samma nivå, ensamma, försvarslösa och har en ynklig ursäkt till basattack till sitt förfogande. I PUBG är detta den enkla och blygsamma knytnäven, i Bomberman är det en ensam bomb med en skrattretande impotent explosionsräckvidd som inte är bra för något mer än att röja undan närliggande block.

Före rundan börjat på allvar uppstår det alltid en period av strategisk placering men även utrustnings-samlande, den s.k. loot-fasen då man rusar runt vilt efter power-ups för att få fler bomber, längre räckvidd och kanske till och med chansen att sparka eller lyfta bomber. Detta inledande kapitel bestående av hektisk och panikartad förberedelse är exakt hur PUBG, Fortnite och många andra battle royale-spel påbörjas. I dessa mer eller mindre stora men framförallt slutna landskap förbereds och lootas det friskt. I slutändan handlar allt om att förlita sig på högt tempo, framförhållning, optimera sin tid att loota samt ha ett viss mått av tur för att få fina presenter som hjälper en att överleva.

Det är förväntningen och rädslan för den stundande konflikten som är den drivande kraften här. I Bomberman blir uppgiften snabbt att blåsa block i luften, frenetiskt samla på sig uppgraderingar före murarna har rämnat och konflikt uppstår. Ju mer power-ups som spelaren samlar på sig desto högre är oddsen för överlevnad. Likadant i battle royale med skillnaden att istället för murar begränsas spelarna av distans.

I Bomberman väntar smarta och förutseende spelare på att giriga motståndare skall rusa nerför en tajt korridor i jakten på en lockande power-up för att snabbt placera en bomb bakom dem och blockera denna stackars sates flyktväg. Är bomben extra diaboliskt lagd så slutar det med en bortsprängd motståndare. Andra mer säkra och kaxiga spelare blir självutnämnda jägare som jagar ikapp de spelare som fick en dålig hand tilldelad sig medan de sprängde upp block. Jägaren utnyttjar de svaga tidigt i matchen, något som inte är lika lätt att se i battle royale p.g.a. onlinespelande.

I Super Bomberman 2 ändrade Hudson hur power-up-spridningen fungerade när en spelare dog. När dennes liv slocknade spreds all loot över hela banan vilket skapade en hetsig föremålsjakt bland de överlevande spelarna, inte helt olikt dess moderna motsvarigheter eller när man i battle royale-spel försöker tillskansa sig fallskärmsnedsläppta lådor fyllda med dödliga och hjälpsamma godsaker. Poängen är att det lockar fram även försiktiga spelare ur sin hål när de ser sin chans att snabbt uppgradera.

En av de mest solklara liknelserna är battle royale-spelens ständigt krympande cirkel som begränsar spelytan mer och mer till den skapar en oundviklig konflikt. I Bomberman faller det block utmed kanterna på banan i en medsolsgående riktning som stegvis kryper längre och längre in i rutnätet tills det inte längre finns kvar något levbart utrymme. Detta blockregn tvingar fram en slutgiltig och avgörande uppgörelse eller en pinsam död när man hamnar utanför den elektriska cirkeln eller krossas av ett block.

Den grundläggande mekaniken i battle royale och Bomberman är att du har EN chans att vinna. Blir du sprängd eller nedskjuten är det över. Antingen vinner du eller så förlorar du, det finns inget mittemellan. Den evigt återkommande rädslan att möta sin skapare efter en dödlig träff är den magiska ingrediensen som driver dessa spel. Det bidrar till panik och tumult när fiender närmar sig och det är varför ett dumt misstag känns extremt fatalt. Skulle du mot förmodan likväl överleva ett sådant misstag är adrenalinpumpen i topp.

Även om Bombermans små spelytor inte är lika spektakulära och antalet spelare är en bråkdel av det vi ser i många moderna battle royale-spel är känslan att spela dessa spel oerhört välbekant. Den enda största skillnaden jag kan se mellan Bomberman och onlinebaserade ättlingar är just att deras onlinekomponent tillåter mig att utropa “Winner, winner, chicken dinner!” över ett headset, men är det egentligen likvärdigt med att vända sig mot sin kompis i soffan bredvid, skaka hand eller banna denna efter en lyckad match?

Bomberman har alltid haft multiplayer-blod i sina ådror. Hudson själva byggde ju för tusan ett tillbehör, Super Multitap, för att uppmuntra spelare i världen om att duellera i fyrtal. Det började med fyra spelare i varsitt hörn. I Super Bomberman 3 klämde Hudson in en femte stackare i mitten av spelplanen också. Det som lockade och utvecklade spelserien var alltid nya underhållande kartor, nya power-ups, men framförallt kändes det alltid som att Bomberman-serien tog sina mest spännande kliv när den adderade spelare. Detta nådde sin kulme i Saturn Bomberman där hela tio spelare kunde delta i ett kaos utan dess like.

Nu står vi här med ett faktiskt Bomberman-spel som troligtvis bidragit inspiration till battle royale-genren som i sin tur nu hämtat inspirationer från senare tids mest populära subgenre. Med Bomberman R Online är plötsligt min tes prövad och cirkeln sluten.