Jag har spelat ganska många spel i mina dagar. Några har varit förutsägbara. Andra har varit ungefär vad jag förväntat mig. Ett fåtal har totalt fångat mig med sin berättelse, spelmekanik eller atmosfär. Ett sådant spel som överraskade mig med sin enkelhet, filosofiska djup och engagerande spelmekanik är det textbaserade gratisspelet Universal Paperclips. Trots den visuellt avskalade looken döljer sig en väldesignad spelupplevelse i detta webbläsarspel.

Universal Paperclips är ett spel som lyckas ge mig den där kittlande känslan av det helt ogripbara, så som universums storhet eller exponentiell tillväxt – två idéer som är centrala i spelet. Baserat på en text av den svenska filosofen Nick Bostrom (eller Nicklas Boström) låter spelet dig leva dig in i positionen av en artificiell intelligens. Din uppgift som AI är enkel – producera papersgem. Så många som möjligt. I början är detta en omständlig process av att manuellt trycka på knappar och köpa in spolar med metalltråd, men snart utvecklar du automatisering och arbetsuppgifterna blir mer och mer abstrakta. Jag kommer här motstå frestelsen att skriva mer i detalj om spelmekaniken eftersom en stor del av nöjet är att själv upptäcka hur den förändrar sig under spelets gång.

OSKAR ÄR NY! LÅT HONOM PRESENTERA SIG: Hur, var och varför? Kort om vår nya skribent Oskar

För mig är styrkan i Universal Paperclips att den jobbar med några få idéer, men drar dem väldigt långt. Spelmekaniskt handlar de flesta sekvenser om att balansera olika krafter mot varandra – utbud mot efterfrågan, risk mot säkerhet, energiförbrukning mot energiproduktion, bara för att nämna några. Att hitta den där magiska balansen och se tillväxten, framgången, expansionen – det triggar något i mig. Det är svårt att beskriva känslan, men det är som att hitta helt rätt lösning till helt rätt problem.

När jag spelade Universal Paperclips första gången slog mig en självmedvetenhet med full kraft. Varför blir jag helt hookad av att se mängden pappersgem stiga i exponentiell takt? Det finns verkligen inget med arbetet i sig självt som motiverar. Själva gemet, vilket behov det tillfredsställer eller hur det ska användas är helt ointressant. Det som är spännande eller fängslande rentav är att hitta en så effektiv process som möjligt att producera det. I en intervju förklarar skaparen Frank Lantz att det är precis detta han vill att spelaren ska känna. Att spelet lockar in spelaren i ett helt meningslöst projekt, men ändå ger det sin fulla uppmärksamhet och intresse. Det fungerade väldigt bra på mig.

Jag tycker Universal Paperclips på ett mycket spännande sätt använder spelmekanik för att föreslå idéer till sin spelare. Och idén är fascinerande. Frågan jag ställer mig själv är: hur kan jag bli så fixerad vid att få en meningslös siffra att gå upp, stiga och växa? I det verkliga livet är jag en förespråkare för att undersöka livsvillkoren bakom statistik, siffror och abstraktioner – men när jag väl sitter där och agerar inom en snäv handlingsram i spelet så märker jag att det finns en enorm lockelse av att optimera, effektivisera, maximera utvinning och växa – något som syns bäst i statistik, siffror och abstraktioner. Vad siffrorna sen betyder är sekundärt. I Universal Paperclips tar sig denna idé bland annat uttryck genom den oklara närvaron av människor i ditt liv som AI. Mitt projekt började säkert som en del av människornas behov av att hålla ihop pappershögar. Halvvägs in i spelet är det lite oklart vilken roll människor har i förhållande till produktionen av gem. Det är i alla fall klart att de inte är särskilt intressanta i relation till mitt arbete. Förutom möjligen kol-atomerna i människokroppen som kan komma väl till pass i mitt gem-imperium…

I intervjun framgår det att Frank Lantz är sympatetisk med sina spelare. Även om du faller för tricket och blir helt uppslukad av det meningslösa målet att producera pappersgem (så som jag) så är det inte för att vi är dumma. Du är en intelligent människa, säger Lantz. Det är helt enkelt så att när vi väl ger oss in i ett spel så är vi ofta villiga att agera inom spelets handlingsutrymme – det är ju så spelet rör sig framåt! Lantz menar att spelet handlar om intelligens som intresserar sig för absurda, slumpmässiga och meningslösa mål och han vill att vi frågar oss: finns det liknande meningslösa mål i våra verkliga liv?

Tittar jag kring mig ser jag många små nummerspel som mer eller mindre lyckat försöker motivera mig till handling. Ett favoritexempel är ICA som mailar mig en liten animerad mätare med en stjärna i slutet. Belöningen är nära! skriver de. Ett annat exempel som kanske fler kan relatera till är sociala medier med likes och delningar. Och alla lever vi med bankkonton som tickar upp och ned varje månad – ett exempel som Lantz själv lyfter. Det spännande här tycker jag är att de meningslösa siffrorna i Universal Paperclips kan få oss att tänka på olika saker. För mig går tankarna just till ekonomi och miljö – två ganska heta frågor just nu. Vad är värt att offra för att få siffrorna att stiga? I ditt liv som AI besväras du inte av dessa moraliska frågeställningar.

Kanske framstår jag som skeptisk emot ‘numerfieringen’ av våra liv? Visst är jag skeptisk, men inte av princip. Ta till exempel global uppvärmning och 1.5-gradersmålet – där har vi en siffra vi definitivt borde prata mer om! Eller den minskande biodiversiteten. Eller antal kvadratmeter permafrost i Sibirien. Siffror är varken bra eller dåliga representationer i sig själva, men slutligen måste livet (eller döden) bakom siffrorna få ta plats. Jag ser en hoppfull lärdom i Lantz spel. Bortom siffror, abstraktioner och modeller finns orepresenterade världar. När vi väl inser värden som inte enkelt låter sig kvantifieras kan vi undvika att fångas i upprepad och destruktivt meningslösa målsättningar. Och här har vi ett försprång framför AI:n i Universal Paperclips. Till skillnad från en AI kan vi rikta vår individuella och kollektiva intelligens mot olika mål, göra misstag och ändra oss. Ska vi lita på Nicklas Boström och andra framstående AI-forskare är just faran med AI att den saknar denna kritiskt reflekterande förmåga.

Detta är några tankar jag tagit med mig från Universal Paperclips. Jag har (ännu) inte lyckats övertyga någon av mina vänner än att ge sig i kast med detta till synes torra spel, men kanske finns det någon där ute jag lockat med denna hyllning.

Spelet finns att spela här och intervjun ligger länkad nedan för den intresserade.