Hur många markanta brister kan ett spel uppvisa och ändå lämna mig med ett övervägande positivt intryck? Det var kanske inte en fråga jag hade i bakhuvudet när jag installerade Playstation 5-versionen av Bright Memory Infinite för några dagar sedan, men det är likväl den jag tvingats ta ställning till under spelets gång. För medan spelet stoltserar med mestadels imponerande grafiska muskler och så många larvigt häftiga gameplay-mekaniker att jag tappat räkningen visar det gång på gång upp brister som varierar mellan milt irriterande och nästintill spelförstörande. Likt en köttfärslimpa med inbakade russin, ett ihåligt parasoll eller en swimmingpool med rakblad på botten finns det så mycket att gilla och uppskatta i Bright Memory Infinite samtidigt som nya skavanker ofta väntar runt hörnet.

LÄS FLER RECENSIOENR: Endling – Extinction is Forever

”Men det här är väl inget nytt spel?” hör jag att ni frågar, och ni har inte helt fel. Bright Memory släpptes för första gången till PC under 2019 och kom från den Kina-baserade enmanna-studion FYQD Personal Studio. Därefter har spelet portats över till iOS och Android samt till Xbox Series X/S i samband med konsolernas lansering under hösten 2020. Året därpå fick vi Infinite, en mer fullfjädrad variant av Bright Memory, som där och då endast släppte till PC men som nu äntligen kommit över till Playstation 5, Xbox Series X och Nintendo Switch.

Vi kan väl börja med det goda, behagliga och härliga. Som köttfärslimpans saftighet, parasollets härliga skuggeffekt eller poolens underbara svalka finns det mycket positivt jag vill plocka med mig från mina timmar med Bright Memory Infinite. Först och främst är jag otroligt imponerad över spelets utseende. Visst att bilduppdateringen inte alltid hänger med och visst att några animationer här och där känns lite stela, men herre jösses vad snyggt det här spelet är i sina bästa stunder. När jag dessutom kommer ihåg att spelet mestadels skapats av en enda person blir jag såklart än mer imponerad. Det är också här ordet ”potential” dyker upp i mitt huvud. Jag är bländad av vad som redan nu presenteras i Infinite, men tänk vad lite mer tid och framförallt några fler huvuden skulle kunna skapa med den här grunden.

Nästa punkt på den positiva listan är minst sagt mångfacetterad och rör spelets många häftiga och överraskande välgjorda spelmekaniker där allt mellan svärd som kan reflektera eld från skjutvapen och superhjälte-liknande chock-slag ger mig ett stort och återkommande leende på läpparna. Under mina dryga två timmar med Infinite har jag blivit bjuden på fler häftiga krafter, funktioner och förmågor än vad många andra spel hinner med på en tio gånger så lång speltid. Jag dubbelhoppar, springer på väggar, använder världens starkaste änterhake, skjuter svärd genom att svinga mitt svärd samt drar till mig fiender och slungar iväg dem som någon jäkla jedi. Även om jag hade klarat mig bra på ovanstående har jag även tillgång till ett gäng olika vapen som alla dessutom har alternativ eldgivning med exempelvis brinnande ammunition till hagelbössan och exploderande ammunition till prickskyttegeväret. Min enda anmärkning här är att själva vapnena känns lite mesiga och låter ibland lite åt leksakshållet, men på det stora hela är det ingen större fara.

Infinite ställer upp med så många häftiga och välgjorda gameplay-inslag att jag nästan glömt nämna alla alternativa (och kolossalt coola) attacker med såväl mitt sci-fi-svärd som min chock-handske som jag låser upp under spelets gång. Allt detta i samspel med Infinites grafiska muskler gör verkligen att jag känner mig som världens häftigaste actionhjälte.

Men så var det ju de där bristerna. Alla irriterande russin, hål och rakblad. Medan Bright Memory Infinite verkligen imponerar på många plan finns det nästintill lika många tillkortakommanden som måste adresseras. Jag har till exempel inte nämnt spelets handling såhär långt, men det beror mest på att den är så tunn, ostig och intetsägande att jag helst slipper prata om den alls. Jag spelar som Sheila och mitt uppdrag är att stoppa militärorganisationen SAI från att (och jag var tvungen att söka upp spelets Wikipedia-artikel för att försäkra mig om att jag förstått det hela rätt) återuppväcka de döda. Det känns som att fienden mest existerar för att jag ska ha någon att slåss mot, vilket såklart är tur med tanke på alla ovanstående krafter. Jag är stundtals osäker på om spelets dialog och skådespelarinsatser är utformade för att efterlikna en riktig B-film eller om de bara är så här dåliga, även om jag såklart hoppas på det förstnämnda. Samtidigt finns det häftiga sektioner under berättelsens gång med exempelvis explosiva biljakter och våghalsiga strider ovanpå flygande flygplan, men de bärs upp av sin överdrivna action snarare än några narrativa trådar.

LYSSNA PÅ VÅRA PODDAR: Spelspecifikt 20: Efter vägs ände

Spelets brist på någon form av minnesvärd handling är såklart ett stort minustecken, men om det hade varit den enda bristen i Infinite hade jag egentligen inte brytt mig så mycket. Det är ändå det speltekniska som bär det här äventyret på sina axlar. Tyvärr innehåller även den delen av spelet alla möjliga skavanker. Vad sägs om en bana mitt i spelet där alla mina vapen plockas bort i utbyte mot en slö kniv och en massa patrullerande fiender? Ett sådant inslag kan såklart ha sin plats i spel, men här känns det minst sagt malplacerat. Jag noterade att fienden mest existerar för att bli skjuten, något som spelets AI också verkar tro emellanåt. Dessutom innehåller spelet ett gäng sekvenser där jag behöver hoppa från en hög plattform till en ännu högre plattform, något som inte alls känns optimerat.

Vidare är det otroligt klumpigt att byta vapen till den grad att jag till och med dog ett par gånger medan jag växlade mellan pistoler och gevär. I många andra spel har vi blivit bortskämda med det behändiga vapenhjulet som i bästa fall även saktar ner tiden något för att ge mig lite extra betänketid. I Infinite byter jag istället vapen genom att trycka på vänster eller höger knapp på styrkorset. När jag dessutom har fyra olika vapen att välja på kan det bli frustrerande i bästa fall och totalt förödande i värsta fall att springa runt i en boss-strid och växla vapen till höger och vänster.

Det har blivit dags att återvända till min inledande fråga: hur många brister kan ett spel egentligen uppvisa och ändå lämna mig nöjd och glad? Det rätta svaret verkar ändå vara några fler än vad vi hittar i Bright Memory Infintie. Visst, spelet behöver bättre kontroller, bättre dialog, bättre skådespelare, bättre fiende-AI och bättre plattformande. Samtidigt är det inte de delarna som tar störst utrymme i mitt kritikerhuvud när min upplevelse nu ska summeras. Infinite är en härlig actionresa som bara hade kunnat vara ganska mycket bättre, om något gör det mig bara än mer intresserad av en kommande (och förhoppningsvis mer påkostad) uppföljare. Jag ångrar inte att jag tog mig tid för att uppleva Sheilas explosiva äventyr, och när nu spelet finns på alla framstående plattformar bör du göra detsamma.