Jag hade tiden att spela The Awesome Adventures of Captain Spirit igår och får nog säga att jag kom ifrån det ganska nyfiken på vad som skall ske i Life is Strange 2. Fast det finns en god chans att det som gjorde detta spel så intressant inte är kvar i nästa spel även om avslutet var effektfullt.

Det är lite lustigt att jag på sistone av en slump sett mycket filmer på temat där ett barns fantasi täcker över deras oftast hårdare verklighet. För bara några dagar sen såg jag ”Where the Wild Things Are” och för en längre tid sedan såg jag vackra ”A Monsters Call”. Även en kraftfull film som ”Pan’s Labyrinth” använder detta tema med stor effektivitet.

Jag tycker det är ett intressant ämne, att försöka skåda och förstå ett barns psyke, att få stiga in i deras värld på det sätt som dessa berättelser tillåter. Där tycker jag The Awesome Adventures of Captain Spirit lyckas riktigt bra, även om jag gärna sett fantasin flöda ännu mer. Det uppstår för få fickor av gränslös fantasi, vilket är när spelet verkligen skiner som starkast. Vår huvudkaraktär Chris är dessutom en pojke man lätt får empati för till skillnad från till exempel bångstyriga Max i ”Where the Wild Things Are” som beter sig som en bortskämd och argsint skitunge. Chris är också ensam men även mild, vänlig och en god son.

LÄS VÅR RECENSION: The Awesome Adventures of Captain Spirit

The Awesome Adventures of Captain Spirit är bra på att lyfta fram oskyldigheten i barn och deras önskan att att leva ett lekfullt och bekymmerfritt liv. Chris har för stunden en nedstämt tillvaro med en bortgången mor och en sörjande far som tagit till flaskan för att sopa bort smärtsamma minnen.

Hans far känns trovärdig om än lite extrem mot slutet. Jag var inte helt nöjd med hur spelet triggade utspelet som ledde till spelets sista minuter. Det kändes aningen onaturligt, forcerat och framförallt oförtjänt då handlingen fram till den punkten ritat upp en annan bild av Chris far. Det känns som han blev ett offer för förhastat manus. Vilket är tråkigt då det var något jag gillade med fadern. Att trots att hans pappa är bruten, nedstämd och alkoholiserad verkade han ändå djupt bry sig om sin son och hans lekfulla värld. Ett stort problem i de filmer jag nämnt är just att saker är väldigt svart och vitt. Vuxna framställs ofta som oförstående eller som destruktiva krafter som ställer sig i vägen för leken. Dessa berättelser tror att saker måste vara övertydligt för att ha effekt. Captain Spirit undvek detta, fram till upplevelsens näst sista minut vill säga.

En annan positiv aspekt är att även om Chris också tyst sörjer sin mor och är orolig för sin far känns hans lek inte som eskapism som i många andra ovanstående filmexempel. Det upplevs mer som ett barn som bara vill fortsätta vara ett barn, trots de olyckliga omständigheterna i hans liv. Visst kan det upplevas som att man blundar för realiteten men för mig upplevdes det mer som att Chris inte stänger ute verkligheten men istället vägrar bli nertryckt av den och det är något märkligt vackert över det.