Nu har Marvel’s Spider-Man varit ute på spelhyllorna i snart en månad. Själv har jag haft nöjet att svinga runt i New York lika lång tid i ett avkopplat tempo då jag inte hade ansvaret för vår recension, den äran tillföll Andreas.

Något jag var orolig inför lanseringen och även efter att alla recensioner släpptes var att spelet “bara” skulle vara ett ruskigt välgjort spel inom sin genre men utan något direkt nytänkande. På ett vis hade jag rätt men jag hade fel i att det inte skulle locka mig. Spider-Man är ett av årets vassaste spel och är precis som jag misstänkte inte så nyskapande, men det är likväl underhållande. Att slåss är kul och varierande för den som vill utnyttja alla dess möjligheter. Det finns ett skönt Arkham-flow i striderna och det känns faktiskt lite uppdaterat och mindre “locked in” än sin inspirationskälla. 

Tidigare i år hade jag problem att dels läsa menyer i God of War p.g.a. dess storlek men jag fann dem även svårnavigerade medans jag hade lättare att hitta runt bland menyerna i Insomniacs spel. Och självklart känns momentum och rörelse mitt i prick. Spider-Man 2 har länge hyllats som den bästa inom området men nu får det faktiskt flytta sig från prispallen då Insomiac både lyckats skapa ett svingande som dels är enklare att förstå men som också har ett bättre flow. Det är förlåtande och bromsar väldigt sällan Peters framfart, det är fortskaffningssätt på bästa vis.

Men ibland är det detaljerna som gör ett spel till vad det är och därför har jag valt att belysa de mindre självklara sakerna som hjälper Marvel’s Spider-Man att göra det till till en upplevelse med det där lilla extra.

 

Jameson har en egen radioshow

Av alla radiokanaler som Parker kan välja att lyssna på under spelets gång väljer han att lyssna på den som drivs av hans gamla chef John Jonah Jameson. Storkäften har lämnat sitt jobb på The Daily Bugle för att fylla New York-bornas öron med anti-Spindermannen-retorik i sin radioshow “Just the Facts”. Detta är konspirationsradio på hög nivå, men istället för att tala om en platt jord, invandringen fel, chemtrails, pizzabordeller och homosexuella grodor så har Jameson ständigt ilskan riktat mot nätsvingaren.

Man har spelat in mängder med radiosessioner där vi får höra Jameson spy galla om Spindeln men även bli uppringd av medborgare som talar gott om deras hjälpsamma nätkravlare som i sin tur får radiovärden att se rött. Det är ett lyckat komiskt inslag i spelet och följer även upp kring händelserna i handlingen.

 

När alla dessa polletter trillar ner

Bortsett från det ordinarie XP-systemet och de färdighetspoäng som gör att Spindelmannens generella stridsstatus stiger kan han även samla och förbruka s.k. tokens för att uppgradera olika delar av sin utrustning.

New York kryllar med utmaningar av olika slag. Olika utmaningar ger olika typer av tokens i belöning. Totalt tror jag att det finns sex olika typer av tokens. Crime-tokens får man genom stoppa olika brott, research-tokens om man assisterar Harry Osborn med olika miljöexperiment och det finns en bunt kvarglömda väskor att hitta som i sin tur ger backpack-tokens.

Jag finner systemet intressant och annorlunda för det gör att jag som spelare kan välja lite min egen väg hur jag formar Parkers förmågor, utrustning och dräkter. Nackdelen är såklart att friheten begränsas en aning men samtidigt uppmuntrar systemet mig att utforska och testa nya former av utmaningar. En klar nackdel är såklart om man absolut inte tycker om att inta baser så lär man inte få många bas-tokens och i sin tur får man problem med vissa uppgraderingar men för mig personligen tyckte jag upplägget var fräscht och förståeligt.

 

Tongivande berättarprecision

Berättandet i Spider-Man är faktiskt en god bit över förväntan. Handlingen är medryckande och stundtals gripande. Det finns specifikt en händelse som inträffar en tredjedel in i äventyret som överraskade mig rejält. Utan att säga för mycket händer det saker jag både förväntade mig och samtidigt inte. När scenen sen var över tänkte jag tyst för mig själv hur Insomniac skulle vandra ur denna sekvens och in i sandlådan igen utan att det kändes abrupt och direkt olämpligt. Jag blev väldigt glatt överraskad hur de löste detta och de kunde inte haft tungan mer rätt i munnen när de smidde denna lösning.

 

Smygandet är en ren fröjd

Vet ni vad som är mitt absoluta favoritelement med Spider-Man? Svingandet? Ja, det trodde jag också skulle bli svaret men min förvåning var stor när jag insåg att jag uppskattade spelets smygmekaniker mest. För mig klickade både strids- och -navigationssystemet nästan samtidigt. Helt plötsligt blev kontrollerna förståeliga och mindre fel uppstod genom klantighet och ovana. När det hände blev jag en klippa på att gömma mig och hissa upp intet ont anande skurkar i nätlinor.

Att infiltrera baser i tystnad tillhör spelets toppögonblick för mig. Spelet blir då väldigt strategiskt och bjuder in till lek och experimenterande. Nu kunde man i lugn och ro på toppen av en lyktstolpe fundera på hur man vill angripa ett problem. Skall jag hissa upp vakter i en kokong? Skjuta fast dem i väggen med mitt nät? Lägga ut en nätmina? Bara nita dem för att sen ta mig upp i taket igen? Tillvägagångssätten är många och ytterst tillfredställande.

Spider-Man har liksom Batman en slags syn som gör att han kan se fiendekonturer. Detta är inget nytt men det är däremot skylten ovanför deras skallar som uppger om en måltavla är säker eller farlig att angripa eftersom den indikerar om någon närliggande vakt har ögonen på sin kompis. 

Stealth i 3D-miljöer har alltid varit lite frustrerande, för att ibland känner jag mig orättvist behandlad när en fiende utan rim och reson upptäcker mig när jag verkställer min mästarplan. Det må låta n00bigt men det enda skylten gör är att förhindra obscena mängder väntetid eftersom man inte kan avgöra om en vakt har fri sikt eller ej. Sånt är inte kul. Ibland har man inte ögon i nacken. Denna detalj hjälper till att göra Spider-Mans smygande underhållande snarare än frustrerande.

 

@NYCWallCrawler

Marvel’s Spider-Man har tagit Peter Parkers speluniversum in i samtiden och därmed existerar det en form av Twitter. Och som varje god superhjälte med självrespekt har Parker upprättat ett sociala medier-konto för sitt Spindel-alter ego där han kan hålla kontakt med New Yorks invånare.

Flödet är fyllt med följare som berättar om ställen de sett Spindeln på och ibland stämmer detta överens med handlingar du gjort under din tid i staden. Dessa kan vara både komiska och allvarliga. Parker har 15 miljoner följare och här hittar man allt från fans till Jameson-anhängare. 

Denna plats används även som ett intressant komplement till spelets handling då man även får invånarnas perspektiv på olika händelser. Det är imponerande vilken mängd text som skrivits för denna helt valfria komponent. Det här är sån där typisk sak man kan hitta i välproducerade spel med en hög grad extra polering.

Vad tycker du själv är det bästa med det nya Spider-Man-spelet?