Det var en märklig upplevelse att gå från Assassin’s Creed Origins, ett spel jag till stor del njöt av att spela, till Nier: Automata. Vid en väldigt snabb blick påminner de om varandra: båda är till exempel actionrollspel som lägger stor vikt på strider. Men i utförande kan de inte skilja sig mer åt.

Assassin’s Creed Origins väljer att återskapa en löjligt stor spelvärld med mångfacetterade aktiviteter, Nier: Automata en mer snäv omgivning med ett mer riktat fokus. Historien i Ubisofts storspel är splittrad och ofokuserad, Yoko Taros senaste verk är däremot fokuserad och rapp. I slutändan försöker de så klart åstadkomma helt skilda saker och hade det inte varit för att jag spelade den ena direkt efter den andra hade jag aldrig kommit på tanken att jämföra de båda.

Samtidigt fick just det mig att reflektera över hur fattig modern speldesign kan vara. Efter fyra timmar med Assassin’s Creed Origins har du en hundraprocentig korrekt uppfattning om hur de kommande fyrtio timmarna kommer se ut. Vilket antingen är något du kommer gilla eller inte. Något som också stämmer överens med alla Ubisoft-spel i synnerhet, men också modern AAA-spel i allmänhet.

Missförstå mig rätt, jag gillar faktiskt det där. Speciellt i Assassin’s Creed Origins där jag mer eller mindre konstant njöt av att bocka av varenda Hyena-näste och romerskt fort på kartan. Att få en Platinum i ett Ubisoft-spel är en av de mest tillfredsställande stunderna i mitt spelande. Det är aningen sorgligt, jag vet, men vi har alla våra pinsamma njutningar i vårt spelande.

Nier: Automata är det första spelet på länge som väljer motsatt väg. Antal tillfällen under de tre genomgångar av spelet (som helt ärligt egentligen är en enda lång genomgång) då spelet slänger nya teman, infallsvinklar och spelmoment på spelaren är löjligt många. De 40 timmar det tar att spela igenom allt är fylld av en konstant ström av ”wtf?” och ”omg!”.

Yoko Taro har själv sagt att han vill att alla hans spel ska kännas olika, och att varje spel ska konstant erbjuda nya sätt att spela det på. Ur den synvinkeln är Nier: Automata en fullständig framgång för Yoko Taro. Det är även ett spel som öppnar upp dörrarna för vad spelgenren erbjuder som inget annat kulturuttryck kan erbjuda. Eller snarare, vad spelgenren skulle kunna erbjuda.

Nu tycker jag i och för sig inte att Nier: Automata är det fullständiga mästerverk som många hävdar. Spelet introducerar flera filosofiska frågeställningar som inte riktigt landar, och relationen mellan protagonisterna utvecklas inte helt på ett sätt som kan ge tyngd åt berättelsen. Ibland känns det som att Yoko Taro vill för mycket och tappar fokus. Vid de tillfällena känns Nier: Automata lite som de där arthouse-filmerna som vill aktivera tittarens hjärna men glömmer bort hjärtat (typ Primer, Donnie Darko etc.).

Storspel som Assassin’s Creed Origins kommer alltid ha en plats på min spelmaskin, men jag är oerhört glad att egensinniga spelskapare som Yoko Taro kan göra sin grej och konstant utmana bilden av vad ett tv-spel kan vara.

Ps. Nier: Automata har ju även ett av de bästa soundtracks i modern spelhistoria! Ds.