Det var i en gammal Super PLAY från mitten av 90-talet som jag för första gången fick nys om Harvest Moon, och ända sen den dagen ville jag leka bonde i spelform, men det hände aldrig. Andra spel kom i vägen och det hjälpte inte att spelet inte nådde Europa förrän 1998, då hade jag redan gått vidare till Nintendo 64. Playstation-spelet intresserade inte min Playstation-ägande vän så där fick jag inte heller utlopp för mina blygsamma farmardrömmar.

Jag minns att jag lyste upp av nyheten att Harvest Moon: A Wonderful Life var på väg till Gamecube. Det såg så mysigt och fint ut i sann 3D för varje ny skärmdump jag publicerade på min gamla spelsida Nintendo on Net. Men återigen kom andra mer prioriterade spel i vägen. Dessutom ville jag hitta det bästa, och under åren som gick kändes det som serien tappade sin lyster, och någonstans där glömde jag bort den, men det undertryckta behovet att leva bondliv låg ändå under myllan och väntade på att blomma ut.

Jag fick nys om titeln i januari 2016 och spetsade omedelbart öronen. Jag hade inte hört om detta spel tidigare, det kom för mig och många andra från ingenstans. Utanför mainstream-luppen hade Eric Barone, en ensam spelutvecklare outtröttligt i fem år arbetat med ett Harvest Moon-inspirerat spel. Jag gillade omedelbart den glada färgpaletten och inbjudande pixeldesignen. Allt kändes så överskådligt och lättfattlig, men skenet kan bedra för Stardew Valley bjöd även på komplexitet för den som sökte det.

– Jag måste spela det här. Hur spelar jag det här?

Det fanns ingen annanstans än på Steam i Windows-form, så jag köpte spelet som en present och använde det som en trojansk häst för att få in det i min partners PC-laptop. Eftersom hon gillar The Sim’s och Animal Crossing föll Stardew Valley henne i smaken men hon hade inte riktigt samma fascination för det som jag. Jag hade dock sett tillräckligt av det och visste nu att jag ville spela det i lugn och ro från min soffa. Så det var bara att vänta på konsolbesked, ett besked som slutligen kom men som innebar att jag inte fick min fullständiga bondeurladdning förrän i december 2016 på min Playstation 4.

Runt 160 timmar spenderade jag på min första farm under två månaders tid. Det var ett sådant där typiskt ”bara en dag till”-spel, som oundvikligen blev 4-5 speldagar och därmed sena nätter. Jag har förmodligen inte lagt mer tid på ett enskilt spel detta årtionde än Barones lantliga mästerverk. När det vankades Kanada-resa julen 2017 köpte jag spelet till Switch för att ha med mig förströelse under den långa färden och stillsamma vinterdagar. I dagsläget äger jag fyra kopior av spelet och lär förmodligen köpa en fysiskt version om jag får chansen så titeln kan stoltsera med sin närvaro i min spelhylla bredvid andra PS4-spel. På så vis glöms det aldrig bort som ett av de bästa spelen jag spelade på den konsolen.

LÄS OCKSÅ: Decenniets bästa: The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Stardew Valley är ett exemplariskt exempel på hur spel bör vandra den hårfina linjen att vara en simulator och vara kul att spela. Stardew Valley var en förenklad men ändå tillfredsställande komplex tolkning av bondelivet. Att förlita sin inkomst på grödor och boskap kräver planering men även att jag är redo för ett någorlunda monotont liv. Varje morgon måste jag vakna tidigt för att hinna med att vattna plantor för att därefter skörda det som som kan skördas. Stardew Valley begär att du ”grindar” precis som i ett rollspel, men till skillnad från rollspel tycker jag om Stardew Valleys grind. Även om spelet vissa dagar kräver att jag bara ägnar mig åt skörd och insamling av varor är det i slutändan belönande att lämna in mer och mer värdefulla grödor för försäljning. Detta uppmuntrar i sin tur mig att experimentera med nya frön, investera i vattensprinklers och gräva mig djupare ner i byns grottsystem efter ädla metaller. Det är dessa kortsiktiga mål som gör att jag orkar med spelets stundtals repetitiva spelcykel för att i slutändan nå dess implicita drömmål; min egen skräddarsydda farm som genererar pengar åt mig på exakt det vis jag önskar.

Spelet är otroligt stort och varierat. Det ger spelare möjligheten att uttrycka sig kreativt ur estetiska men även strategiska perspektiv. Man blir ständigt klokare och bättre. Man lär sig vad man kan bygga och hur dessa konstruktioner förenklar eller förädlar livet som bonde. Stardew Valleys sätt att hantera exponentiell tillväxt utgör stommen för dess positiva feedback-loop, precis som i ett Diablo men med grödor och relationer istället för ett spår av blodiga demonlekamen och stigande siffror. 

Det var länge sen jag hade en sådan RPG-skalle i ett spel men Stardew Valley lockade fram både den och mitt sug efter kunskap om spelet. Jag läste tips och studerade diagram för att förstå hur jag skulle uppnå vissa mål. Jag skulle inte påstå att jag granskade dessa dokument för att optimera mitt spelande men snarare för att ge mig själv mål att sträva emot. Och när jag väl hade en bondgård med stor kaffe-, öl-,vinproduktion samt en stor hall för inlagda och syltade varor kände jag mig så fruktansvärt nöjd. Att ha hunnit genomföra denna plan för att klara den torftiga vintern var en av de starkaste känslorna jag hade av prestation detta årtionde. Spelets årstidskiftande tvingar fram den här typen av strategi och föränderlig spelstil.

Varje spelare gör dessutom Stardew Valley till vad de vill. Jag har hört historier från grottäventyrare, de med fiskeintresse och spelare som fokuserade sig mycket på den sociala och relationsbyggande aspekten av spelet. För egen del handlade allt om att bli magnat inom dryck, inlagda och konserverade varor. Det var på det här sättet jag blev mest road av Eric Barones verk medan andra gick helt andra stigar.

20 år tog det. 20 långa år skulle det ta innan jag slutligen fick min beskärda del av digitalt bondeliv, och det var varken Farming Simulator eller Natsume som gav mig min försenade bondeurladdning utan ett vansinnigt ambitiöst indieprojekt.

Simulation har aldrig varit min grej men spel som är en amalgamering och tolkning av något är däremot exakt vad jag dras till. De där spelen som vet när de skall ingjuta rätt känsla men inte blir bokstavliga är de som är för mig. Stardew Valley lyckades inte bara väcka min inre slumrande bonde men även hålla mig i ett mysigt järngrepp och bli ett av de bästa bygg- och strategispel jag någonsin spelat, och det är därför Stardew Valley är ett av decenniets bästa spel.