Att dö eller döda i ett spel betyder sällan något speciellt. När det är jag själv som släcker hundratals liv med några få knapptryck innebär det inte mycket mer än ett steg mot en högre poäng och nya häftiga massförstörelsevapen. Om det är min egen spelbara karaktär som kolar vippen framkallar det en axelryckning och några väl valda svordomar på sin höjd innan jag laddar mitt senaste sparade spel och fortsätter kampen. I den futuristiska detektiv-thrillern Nobody Wants To Die hittar vi däremot varken död eller dödande på samma sätt.

LÄS MER: Moderniserat System Shock bjuder på atmosfäriskt tillbakablickande

Den uppenbara förklaringen till ovanstående är att detta i mångt och mycket är ett spel ur genren walking-simulator. Föreställ er ett spel i stil med The Vanishing of Ethan Carter eller What Remains of Edith Finch och lägg sedan till en högteknologisk noir-kuliss med en avdankad detektiv i huvudrollen. Fast om det nu hade varit så enkelt hade denna text lika gärna kunnat handla om något av de två nyss nämnda (och helt lysande) speläventyren. Det som gör Nobody Wants To Die så spännande och nästintill unikt ur en narrativ synvinkel är det faktum att detta är en framtid där folk ofta inte vill, inte kan och knappt heller får dö.

Jag spelar som detektiven James Karra som med hjälp av den unga kollegan Sara Kai gör sitt yttersta för att lösa mord i ett samhälle där döden för många är ett minne blott. De rikaste har nämligen fått möjligheten att ladda upp sina medvetanden i nya friska kroppar om deras gamla skulle checka ut. Så en värld där mord är hemskt och förödande har nu plötsligt förvandlats till en värld där det egentligen helt saknar betydelse, förutom när någon faktiskt blir mördad på riktigt. Inga möjligheter till ny kropp, helt avstängd, nedsläckt, finito. Det är det som inträffar i inledningen av Nobody Wants To Die och det är spelvärlden som tillåter en sådan berättelse som hjälper spelet sticka ut mer än någonting annat.

Själva speldelen av Nobody Wants To Die består för det mesta av vandrande på brottsplatser och diverse insamlande av olika bevis. Bortsett från en häftig liten pryl som låter mig manipulera tiden är undersökningarna ganska normala jämfört med vilken spelifierad brottsutredning som helst. Det som däremot imponerar desto mer är hur ofta jag behöver ställa om min hjärna för att fungera som detektiv i den här alternativa framtiden. På en vanlig brottsplats hade en snara runt halsen eller ett blodigt tillhygge varit helt rimliga bevis för hur mördandet gick till. Här blir jag nästan utskrattad om jag skulle föreslå något så dumt som att personen dog av trubbigt våld mot huvudet. I den här världen måste jag istället lista ut hur sjutton mördaren kunde ta kål på såväl kropp som medvetande i ett och samma slag.

Det här speläventyret är alltså ganska ordinärt på vissa vis men det är den dystopiska spelvärlden som är den stora stjärnan här. Vid sidan av den storslagna känslan som uppstår när någon faktiskt dör i en odödlig värld förundras jag nästan lika mycket av spelets många referenser till hur konstig världen var innan detta teknologiska kliv. En flyktig kommentar om hur tusan vi kunde åka runt på vanliga cyklar som var tvungna att hålla sig på marken. En stilla undran om hur vi klarade oss när skådespelare var begränsade till endast sina egna kroppar under filminspelningar. Tillsammans så gör det sitt för att bygga upp en alldeles ljuvligt skräckinjagande men likväl fängslande värld som på egen hand förvandlar Nobody Wants To Die från en vanlig detektivhistoria till något alldeles extra.

LÄS MER: Senua’s Saga: Hellblade II är linjärtitetens nya slagskämpe

Det släpps så fasligt många spel varje dag vilket i förlängning innebär att spel behöver sticka ut ur mängden mer än någonsin för att skaffa sig en publik. Nobody Wants To Die hade lätt kunnat falla offer för denna lavin av lanseringar. Det är trots allt ”bara” ännu en detektivhistoria. I mitt tycke är det dock en berättelse som förtjänar så många ögon som möjligt tack vare sin odödliga skådeplats. När döden vanligtvis innebär antingen avancemang eller game over är det rejält uppfriskande att se den spela en så pass nytänkande roll som den gör här. Död och dödande har aldrig betytt så lite och så mycket på samma gång som i Nobody Wants To Die.