Vi är alla olika känsliga för det vi kallar spoilers i spelvärlden. Det är ett samlingsord för när en bit information avslöjar för mycket om spelet ifråga. Det kan beröra allt från handlingsmässiga berättarskruvar till avslöjandet av vissa spelmekaniker och event som utvecklarna valt att gömma djupare in i sina spel.

Alla har vi vår egen smärttröskel hur mottagliga vi är för denna typ av information och min egen gräns dras när spel är nysläppta och folk redan på dag 1 och veckan därpå måste skriva om detaljer, både på sociala medier men även bland nyhetssidor. Vissa har rena spoiler-rubriker! Inget är hemligt längre, i alla fall inte länge. Två till tre veckor efter lansering är det sen upp till mig själv att undvika spoiler-diskussioner i poddar och liknande.

LYSSNA PÅ NINJAMUSIK: Veckans spelmelodi: Ninja Gaiden – Unbreakable Determination

Att ohämmat få tala om spel är väldigt skönt och tillåter hälsosam kritik eftersom den inte måste döljas p.g.a. självcensur men det får samtidigt inte förstöra upplevelsen för andra. Det är en delikat balansgång. 

I spel finns det mycket mer än handlingen som kan spoilas som jag nämnde ovan. Jag brukar vara av åsikten att om utvecklarna varit öppna om något i sina trailers är det inte längre spoiler-kategoriserat. Ingen skall behöva utstå spott och spe för att de skriver om något som utvecklarna eller utgivarna redan avslöjat.

Vet du inget och inte vill veta något om The Messenger för du hittills lyckats undvika spoilers om spelet så sluta läs nu och låt bli att titta på denna officiella trailer. Texten lyfter bara sådant som studion redan avslöjat.

I augusti släpptes indie-titeln The Messenger från Sabotage Studios som gavs ut av Devolver Digital. Det är ett tajt plattformsspel med pixelgrafik som vill få oss att minnas Ninja Gaidens stordagar på NES. Det märkliga med detta spelsläpp var att det skapade en otroligt märklig spoiler-gränsdragning där ingen spelkritiker var överens om var gränsen drogs, om det ens fanns någon.

Som ni kunde se i trailern ovan innehåller The Messenger en gimmick som gör att man kan växla mellan pseudo-8-bits-stil och pseudo-16-bits-stil. Detta har varit en av de stora hook:sen med spelet sen dess avslöjande. Därför blev det ganska uppenbart att många kritiker inte hade hört talas om titeln före det var lanserings- och recensionsdags för det var många som plötsligt var extremt motvilliga om tala om 8- och 16-bitsövergången som sker några timmar in i spelet. Och vågade man tala om detta var man totalt knäpptyst om att spelet öppnar upp sig likt ett Metrodvania samma ögonblick som grafiken-stilen skiftar. Det uppstod en högst besynnerlig diskurs om spelet där bara de första timmarna var lovligt byte enligt en stor andel spelkritiker för resten ansågs vara spoiler-territorium. Detta pågick i upp emot tre veckor.

The MessengerPå ett vis respekterar och beundrar pressens målsättning att inte förstöra överraskningen för andra spelare men samtidigt påverkade det samtalet om spelet i det offentliga rummet. Det skapade ett onödigt hemlighetsmakeri då utvecklarna själva varit öppna med grafik-växlingen och i viss mån deras Metroidvania-aspirationer halvvägs in i spelet. Enda skälet att konversationen tog denna vändning var för att spelpressen inte kände till spelet och marknadsföringen sen tidigare, och för att spelet beter sig som om det skulle vara hemligt eftersom skiftet sker ganska sent. Det är denna detalj som gör att man kan se vilka hemsidor som var medvetna om tidigare trailers och vem som inte var det, för det påverkade hur man talade och skrev om spelet, även i recensioner till viss del.

Då kan man fråga sig vad vi som spelkritiker skall ta i bekant när det kommer till hur vi för konversation om spelen vi testar. Skall vi utgå från att alla sett marknadsföringen eller inte? För som jag nämnde tidigare förtjänar ingen kritik för att de talar om spelinnehåll som utvecklarna själva nämnt. Det händer och det är fullständigt oberättigat enligt mig. Sekunden utvecklarna visar eller berättar om något spelrelaterat har embargot för sagda detalj löpt ut.

Egentligen är det inget konstigt att en kritikers spelframsteg påverkar konversationen, för så brukar det gå till, vi håller nämligen de större hemligheterna för oss själva till den egensatta spoiler-fristen gått ut. Men i just The Messengers fall uppstod det en sällsam situation där spelpressen var ovanligt oinformerade. Detta ledde till en sällsynt återhållsam och försiktigt speldiskussion där det upplevdes som man försökte undvika trampa på landminor fastän man från början lika gärna kunde kört in över minfältet med en pansarvagn.