Vad betyder egentligen termen “tyst protagonist”?

Det är en fråga jag allt som oftast ställer mig när jag hör den. I många fall betyder det att huvudrollen själv saknar röst. Detta kan vara för att ge spelaren ett tomt ark att projicera sig själv på. I andra fall kan det faktiskt även betyda att rollen saknar röst men bara kommunicerar via text. Jag tolkar det lite som att det är en karaktär som saknar röstskådespelare för att låta spelaren ta plats i världen. Det är mindre vedertaget men jag hör det då och då. Ett utmärkt och välkänt exempel på detta är Link från Zelda-serien. Honom skulle åtminstone jag se som en typisk tyst protagonist som egentligen inte har en egen personlighet utöver att vara hjälten.

Men detta har öppnat upp för vissa tankar i mig, vilket blev väldigt påtagligt under mitt genomspelande av Little Nightmares-spelen. Under mina spelsessioner lade jag märke till att protagonisten saknade röst men istället hade ett helt lager av väl utformade karaktärsdrag. Karaktären var långt ifrån ett tomt papper och hade egna dumheter för sig, egna reaktioner och egna små karaktärsdrag. Här ser jag verkligen en kontrast till Link som bara agerar hjälte och egentligen har väldigt lite personlighet. Little Nightmares huvudroll har en mer mångfacetterad personlighet och spelaren blir mer som en manipulerande dockmästare. Men mina funderingar behövde styrkas ytterligare. Med detta synsätt började jag undersöka andra spel med tysta huvudroller för att se vad det egentligen är som utgör skillnaden.

LÄS MER: Zelda ska vara soloupplevelser

I Mass Effect, där vi får spela rollen som Shepard har karaktären en relativt utvecklad personlighet. Men även om spelaren får diktera de val som karaktären gör framstår det i alla fall för mig som att rollen ändå beter sig som ett vitt oskrivet blad. Här är det vi som får ta besluten, vilket gör att vi kan projicera oss själva på Shepard. Tricket med Mass Effect är dock att huvudrollen har en röstskådespelare, vilket väcker frågan: är det avsaknaden av röst som utgör en tyst protagonist, eller hänvisar det snarare till hur tom karaktären är?

Man skulle kunna debattera genre som faktorn som skiljer de två sorterna åt. Ett spel där vi agerar huvudkaraktär och ska diktera dennes val behöver kanske ha en karaktär där vi kan projicera oss själva för att kunna sätta oss in i spelvärlden och ta beslut i enlighet med vart vi önskar att vår hjälte ska ta sig? Då spelar det egentligen ingen roll om karaktären har röst eller inte, eller? Vad är egentligen viktigast?

I spel där vi inte rollspelar som huvudrollen följer vi oftast en karaktär med ett eget jag, en egen personlighet. I dessa ska vi inte göra de val som formar vår karaktär och skapar dess personlighet, utan snarare vägleda denne på sin resa. Dock känner jag alltid en starkare koppling till denna typ av protagonister. En karaktär med en mer mogen personlighet där jag kan agera resepartner eller beskyddare genom att styra denne ger mig ett starkare emotionellt band till karaktären. I en roll där jag istället ska forma och göra beslut verkar min emotionella koppling bli svagare. Det är sällan jag blir påverkad eller emotionellt rörd av de spel där rollen jag spelar framstår som ett tomt ark som jag har i uppgift att långsamt fylla i.

Men varför känner jag så? Många känner ju exakt motsatsen.

Kanske kan detta ta grund i hur våra relationer fungerar. Vi får starka relationer till karaktärer eller människor som tilltalar oss, som påvisar svagheter och styrkor som är väl utvecklade. Även om vi kanske kan identifiera oss med dem, så är de ändå sin egen individ. Kanske väcker det en känsla av beskyddande eller vänskap? Kanske är denna vänskapskänsla rentav starkare än när jag projicerar mig på en avatar?

LÄS MER: Förvirringen som uppstår efter Mass Effect 3

Jag har till exempel aldrig varit riktigt investerad i Link som karaktär, men när jag mötte Midna i Twilight Princess blev jag otroligt emotionellt bunden till henne. Hennes tydliga personlighetsdrag och uppvisande av svaghet upprättade ett band mellan mig och henne men framförallt förstärkte hon min relation med Link, det tomma och tysta arket. Midnas känslor och behov som nu travades ovanpå Link gav hans äventyr mening. Plötsligt kvittade det att den älskade Legend of Zelda-hjälten inte talade eller var inkapabel att visa känslor i större grad än förvånade läten och och stridsrop. För nu fanns frispråkiga Midna där och kunde ge färg och agera som en förlängd talande version av Link. Plötsligt var jag inte bara Link, utan jag kände mig som Link och Midna.

Som jag tolkar begreppet är en tyst protagonist någonting långt mer än vad det initialt låter som. Jag tycker att begreppet kan vara så mycket bredare. Att vara tyst är mycket mer än att inte säga ett pip likt Gordon Freeman, Link, Crono och så många andra liknande. Att vara tyst kan också vara synonymt med att vara blank, och det är i min värld mycket värre. För är du blank finns det nästan ingenting jag kan omfamna emotionellt och därmed bry mig om. Avsaknaden av karaktär är många gånger värre än avsaknaden av röst så därför letar jag alltid efter ett sätt att ge min protagonist, om inte en röst, så åtminstone mening.