Det nya kapitlet i Destiny-sagan har äntligen anlänt. The Witch Queen är här. Och hon gör entré med dunder och brak! Det har viskats om Savathuns namn länge genom Destinys historia, och nu får vi äntligen träffa henne. En väldig imponerande varelse med röst som het eld och kall is. Den helt fenomenala röstskådespelaren Debra Wilson får Savathun att låta både mjuk och förstående, samtidigt som hon låter som den elaka styvmor vi kan läsa om i olika sagor. Hennes röst både smeker och river på samma gång, precis som Savathuns hela personlighet. Då Savathun är vår antagonist i spelet vill jag egentligen tycka illa om henne, men samtidigt kan jag inte låta bli att älska denna enorma varelse som hotar hela vår mänskliga existens. Hon är på något sätt förtrollande vacker, samtidigt som det döljer sig ett ondskefullt tänkande bakom allt hon gör. För varje mellansekvens där hon är med känner jag mer och mer för henne då hon visar sidor som inte är så hemska alla gånger. Jag rekommenderar er alla att tillåta er två minuters rysning av välbehag och kolla in denna fantastiska sekvens med Savathun och The Traveller, som visar Debra Wilsons fenomenala talang när hon ger liv åt häxdrottningen.

Savathun har lyckats få gåvan the Light och med det hennes egna ghost, Immaru. Denna gåva har hon dessutom lyckats ge till ett fåtal utvalda i hennes Hive-arme vilket ger oss en helt ny fiendetyp och en större utmaning än någonsin tidigare. En ny spelmekanik har introducerats där man måste krossa det ghost som en Hive har – annars återupplivas de precis som oss Guardians. Nu är det vår uppgift som Guardians att ta tillbaka The Light.

Jag är så imponerad över hur Bungie lyckats få ihop storyn ändå från original-Destiny. Så många frågor får svar, och det känns som att säcken knyts ihop ordentligt här. En historia som har byggts upp under flera år börjar genast bli lite tydligare. Visst kommer det nya frågor, och vissa frågetecken kvarstår, men mycket blev genast mer logiskt. Vad som hände med Osiris, med Crow, med Uldren Sov, ja den som spelar får se. Denna recension handlar mestadels om The Witch Queen-expansionen, men delar av den vävs självklart ihop med den nya säsongen, Season of the Risen.

En helt ny expansion innebär väldigt mycket nytt för samtliga delar av spelet. Självklart får vi veta mer om Savathun, då hela The Witch Queen handlar om henne, om hur hon blev den hon är, och vad hennes agenda är. Dock kommer jag inte säga alltför mycket om själva berättelsen, då jag inte vill spoila detta för den som inte hunnit spela igenom kampanjen ännu. Vi får även göra en snabb visit hos en ny mörkare kraft: The Witness. Inte mycket sägs om The Witness, men det vi får veta är att hans krafter är större än Savathuns och alla hennes anhängare tillsammans. En förskräcklig varelse som ses som mänsklighetens största fiende.

LÄS MER OM DESTINY: När Bungie höll 30-årskalas med Gjallarhorn och en kosmisk häst

Nytt för denna kampanj är att man kan välja att spela den på svårighetsgraderna normal eller legend. Det finns checkpoints i varje del av kampanjen och möjligheten att gå tillbaka och spela om varje del i vilket spelläge man vill. Kanske börjar man på legend, som jag gjorde, för att sen byta till normal för det var så in i bänken svårt i början. Då det även börjat en ny säsong, har ens powerlevel sjunkit betydligt, och man kanske inte är så bra som man trodde; ett fenomen som händer varje gång det kommer en ny säsong. Man springer runt och tror att man faktiskt är rätt duktig på något, för att sen få ett kallt uppvaknande genom att vara rätt värdelös ett tag. Men det är ju utmaningen som är det roliga, eller hur? Om inte annat får man upp sin level relativt snabbt så fort man börjar göra uppdrag och bounties.

En helt ny värld, och en glimt av en gammal. Mars är tillbaka. Inte samma Mars som vi har sett tidigare, men vi känner ändå igen oss i den orangea sanden och de oändligt många Cabals som stryker runt med sina Wardogs. Och med Cabals kommer Psions, den fiende jag verkligen hatar mest i hela Destiny 2. Snabba små as som fegt gömmer sig så fort man börjar skjuta på dem. Dock är Mars bara en liten skugga i jämförelse med helt nya Throneworld, Savathuns rike. Någonstans i spelet nämns det att Throneworld är ett resultat av Savathuns fantasivärld, och om detta stämmer har hon en väldigt vacker och färgglad fantasi, för Throneworld är den hittills vackraste världen i hela D2 i mitt tycke. Det är gröna klippiga landskap, det är gulgröna disiga träsk och det är en sorts futuristisk slottsmiljö med parker, planteringar och statyer så långt ögat når.

Miljöerna i D2 är överlag väldigt dynamiska; de är aldrig stilla. Det är löv som virvlar runt, sländor som flyger eller dimmor som rullar in över träsken. Slottsmiljön med dess vassa tinnar och torn, där allt är väldigt symmetriskt och rakt, visar i mitt tycke på Savathuns militäriskt strikta personlighet. Allt detta, och det lite pastelliga färgschemat som används, gör att Throneworld verkligen förmedlar en känsla av både fantasi och högmod. Om Throneworld nu är en spegling av Savathuns fantasi, skulle nog de flesta se vilket högmod och vilken stolthet hon bär på, men det lite pastelliga färgschemat kanske visar en mer mjuk och drömsk sida. Savathun har funnits med i periferin sen Destiny 1 och nu har hon äntlig fått en egen värld där hon har huvudrollen.

I Throneworld finns Fynch, en Hive Ghost som tidigare tillhört en Hive Knight, men som valde att inte återuppliva denne. Fynch ansåg att Hive inte längre förtjänade att använda sig av The Light, och har bytt sida för att hjälpa till att skydda mänskligheten, och det lär vi ju behöva nu när The Witness är ute efter oss.  Av Fynch får man bounties och en del kvicka och lite småroliga repliker. Efter att Cayde-6 dog i Forsaken-expansionen har det varit lite dåligt med humoristiska karaktärer, så där tar Fynch vid. Jag har trots Fynch ivrighet att hjälpa oss ta tillbaka The Light från Savathun ännu inte bestämt mig för om jag litar på honom eller ej. Han ger en del insider-information och ledtrådar då och då, men ibland är hans svar på vissa viktiga frågor något vaga. Att han har varit med om ett och annat syns tydligt, då ett av hans fyra horn är avbrutet. Även om Fynch verkar lite lurig är han en väldigt älskvärd karaktär och han behövs där, för lättsamheten i hans personlighet livar som sagt upp i dessa mörka tider, då även Hive har The Light. Skådespelaren som gör Fynchs röst, Ian James Corlett, gör ett fenomenalt jobb med att låta både lite disträ och väldigt stressad på samma gång. Jag skulle nästan säga att han håller samma klass som Nathan Fillion gjorde med Cayde.

Throneworld bjuder på många mörka mysterier och nya spelmekaniker. Pussel som vi inte sett tidigare i D2 livar verkligen upp och får spelaren att stanna upp och tänka till för att kunna lösa dessa, istället för att bara panga sig igenom problemen. En ytterligare ny spelmekanik har introducerats i Throneworld: Deepsight. Denna gör att vi kan interagera med dolda föremål, likt det vi kunde göra i förra säsongen när vi befann oss på ascendant plane. Det kan vara att vi hittar en kista med loot precis framför oss, eller små lättare pussel – en lite kul grej som ger en lite skojig utmaning emellanåt. Genom att klara pusslen ökar man sin reputation-rank hos Fynch som låser upp belöningar och även ytterligare svårighetsgrader för olika spellägen.

Prisa gudarna, nu vi kan äntligen crafta och modda våra egna vapen! Jag erkänner att jag var lite orolig när nyheten om detta släpptes, men nu när jag lekt runt lite med möjligheterna är jag nöjd. Det är så spännande att själv kunna välja vilka rolls man vill ha på sitt vapen (så länge det finns att få till just det vapnet man vill ha). Det finns alltså begränsningar, men fortfarande en stor valfrihet. Det kostar och det krävs en hel del grindande, men vill man så går det. All crafting sker via The Relic på Mars, en stor bökig historia som står inne i en grotta. The Relic är det enda i hela spelet som jag har frågetecken kring. Inte om vad den gör, men hur de har tänkt kring designen. En liten, oviktig detalj egentligen, men jag har reagerat på att den inte alls känns Destiny. Den är inte särskilt snyggt anpassad efter den övriga stilen i spelet. En skitsak att störa sig på, det vet jag, men ändå.

Med en ny expansion kommer även nya spännande vapen, och denna gång har vi fått en helt ny vapentyp: Glaive. Den ligger i energy-sloten och skulle närmast beskrivas som en blandning mellan ett svärd, shotgun och en fusionrifle. Ett otroligt gött vapen att använda. Man kan använda det för att hugga med, lite som en bajonett, det går att skjuta riktigt bra med det, och man kan få fram en sköld det. Ett riktigt multiverktyg och helt klart en ny favorit. Jag älskar min Glaive eftersom jag mainar titan, så den passar perfekt i min spelstil, men jag tror att det flesta, oavsett klass, uppskattar Glaiven. Eftersom det numera går att modda sitt vapen lite mer efter smak och spelstil kan man verkligen anpassa Glaiven efter sina egna preferenser. Moddar behöver låsas upp, vilket görs genom att helt enkelt bara använda vapnet och levla upp det. Det kan ta lite tid, men helt klart värt det i slutändan när man står med ett perfekt balanserat vapen helt utformat för en själv. Numera är min glaive min bästa vän i Destiny. Ett vapen jag inte visste att jag behövde, men som jag numera inte kan leva utan.

Subklassen Void har fått sig ett rejält lyft, och kan även den anpassas till spelarens tycke, på samma sätt som vi har kunnat göra med Stasis från Beyond Light-expansionen. Valmöjligheterna är större och ger spelaren en chans att välja lite friare kring hur man vill utforma sin subklass. Lite som att gå in i en godisaffär och köpa lösgodis, istället för att bara köpa en färdig påse med bara några få sorter i. När exakt detta kommer implementeras på de två återstående underklasserna stasis och solar i framtiden återstår att se, men jag skulle bli förvånad om det inte händer inom en relativt snar framtid.

Sedan tidigare vet vi att när Bungie gör något, så gör dom det ordentligt. The Witch Queen är deras mest ambitiösa och största expansion någonsin. Att inte känna respekt för alla inblandade vore omöjligt. Det enorma jobb som har lagts ner på WQ går knappt att föreställa sig. Det är som ett gigantiskt pussel där alla bitarna utgör en vacker och vild upplevelse utöver det vi sett tidigare. Inte nog med att vi får en helt ny värld att röra oss i; vi får nya vapen, nya mekaniker, nya rustningar, och dessutom ännu ett kapitel i Destiny-eposet som jag älskar så. Savathun visar delar av sitt ursprung och sin agenda, och även att godhet faktiskt finns i alla, det beror bara på vad man själv ser som godhet. Och även om Savathun kallar sig själv för drottning har hon någon över sig, The Witness. Vem detta är återstår att se, och frågetecknen är många även om vi fick se en liten glimt av honom. En riktigt cliffhanger från Bungies sida.

Att The Witch Queen är Destinys hittills bästa expansion är det ingen tvekan om. Jag skulle kunna prata mig varm om hur otroligt snyggt det är, hur välbalanserat det känns, hur allting egentligen bara klaffar, men också om vilken skillnad det är på kvalitén, då buggarna hittills har varit minimala, nästintill icke-existerande. För ett spel som Destiny, som har haft sin beskärda del av buggar är detta ett enormt steg framåt i mitt tycke. Då jag har spelat på Playstation 5 kan jag inte tala för hur det ser ut på andra konsoler, men herrejävlar, mellansekvenserna är så otroligt vackert gjorda. Savathuns sista scen var något av det snyggaste jag sett i ett spel, och jag vill verkligen ha mer av den varan. Är detta den berömda next gen-grafiken vi har hört talas om och sett fram emot, ja, då är jag inte besviken och hungrar efter mer. Jag har absolut inget att klaga på, The Witch Queen har gett mig allt jag önskat och mer därtill. Har du tidigare spelat Destiny 2 men tagit en paus, så är det helt rätt läge att börja igen. Jag lovar att du inte kommer att bli besviken.