Då var det återigen dags att damma av den gamla frasen: “Döm aldrig hunden efter håren.” För nu har jag precis spelat ett spel som är så oerhört vackert och fint att titta på och som låter alldeles fantastiskt, men under ytan är d… Eller nej förresten, både under och på ytan är det samtidigt hemskt, rått och blodigt. Plus att det innehåller hundar, så ordspråket funkar i dubbel bemärkelse!

I Laika: Aged Through Blood får jag återigen stifta bekantskap med antropomorfiska djur (det blir i skrivande stund uppenbart för mig att jag har råkat på konceptet flertalet gånger i spelsammanhang bara de senaste två åren), den här gången i ett slags Mad Max-framtid. Mat för dagen är knapp och material att bygga med måste letas fram i vrak eller hackas fram under gassande sol. Lägg därtill att faran – i form av tungt beväpnade, militäriska fåglar – lurar bakom varje sanddyn. Det är öken, död och helvete. Mitt i allt detta elände måste vår spelarkaraktär Laika bege sig ut för att söka rätt på en av sin bosättnings medlemmar som har försvunnit någonstans kring en av tidigare nämnda fåglars baser. 

MER FRÅN INDIEHÖRNAN: Cocoon gör interdimensionell komplexitet greppbar

Det här spelet beskrivs av sina utvecklare som “världens första motorvania” och det är (om än en lite framtvingad ordvits) en väldigt passande beskrivning. Laikas motorcykel är hennes viktigaste ägodel och den måste manövreras med van hand för att bära henne genom den oförlåtliga ödemarken. Här blir det tydligt att det här spelets estetiska råhet speglar det spelsliga innehållet väldigt bra. Världen som målas upp är en hemsk plats och att ta sig fram och överleva i den är minst sagt en utmaning. Laikas motorcykel är inledningsvis ganska lätt att styra, men blir successivt svårare allteftersom vapenhantering i olika grad letar sig in i körandet.

Tyvärr leder det också till för mycket trial and error för min smak. Det blir aningen repetitivt att göra försök på försök bara för att få till den där perfekta körningen, snarare än att kunna ta sig an strider och terräng på sitt eget sätt. 

Många av spelmomenten hänger nämligen på att lyckas volta med motorcykeln (både framåt och bakåt) för att ladda om vapen och aktivera andra förmågor. Men det är lite för enkelt att dö vid fellandning – det vill säga om Laika landar på annat sätt än med båda däcken nedåt. Eftersom det ibland är flera fiender som behöver hanteras på kort tid blir det en så ryckig dans mellan att sikta, skjuta, undvika, blockera, ladda om och byta riktning att själva landningen ofta glöms bort och därför leder till direkt död och att hela sekvensen måste spelas om.

För det går att undvika, blockera och till och med parera inkommande projektiler. Dessutom saktas tiden ner till bullet time när Laika siktar med något av sina vapen. Men även med längre reaktionstid än fienden är det många parametrar att hålla koll på och flera knappar och styrspakar att manövrera. Det hade varit önskvärt med någon form av automatisk rätsida på motorcykeln vid landning så att jag hade haft åtminstone en aspekt färre att jonglera med.

ANDRA SVÅRIGHETER: Ghostrunner är svårt på rätt sätt

Det finns också tillfällen i spelet när de ensliga och dystra, men icke desto mindre vackra, miljöerna kommer på bekostnad av att detaljer i själva striderna och körmomenten blir svårtydda. Med flera fiender på liten yta och med projektiler och dammoln inslängt i en rörig blandning är det emellanåt väldigt besvärligt att se var Laika befinner sig och åt vilket håll hon är vänd. Detta resulterar, som tidigare nämnt, i död via fellandning och en allmän känsla av nedslagenhet.

Laika: Aged Through Blood är onekligen ett spel som rider på den fortfarande högaktuella svåra-spel-vågen, och jag är som bekant inte riktigt den sortens spelare som vill ha mer än absolut precis lagom mycket utmaning. För mig ligger spelets tilltalande estetik och världsbygge begravda under lite för invecklade kontroller och aningen för många fall av “dumdöd”. Det finns också ett riktigt lockande system för byggande och uppgradering av både vapen och motorcykel men vägen dit är bokstavligt talat lite för oförlåtande och kurvig för att det ska kännas värt besväret. Jag önskar att jag kände viljan att återigen kasta mig upp på bågen och bränna iväg rakt över vidderna, men jag tror ärligt talat att jag föredrar en mysig promenad genom bosättningen och ett par timmar vid städet.