Jag har så satans roligt så därför vill jag verkligen inte spela mer just nu. Det är kanske inte en mening som låter särskilt logisk vid första anblick, men låt mig förklara. Det är nämligen så att jag haft förmånen att dyka ner med huvudet först i den (mer eller mindre) öppna betan för Diablo IV under helgen som gått, med målet att lista ut om det äntligen är dags för mig att hoppa in i den anrika spelserien. Just den frågan gick ganska fort att besvara. Diablo IV är snyggt, narrativt skickligt och väldigt roligt att spela. Därmed kommer det utgöra en alldeles utmärkt inkörsport för den här Diablo-novisen, förutsatt att jag lyckas hålla mig från att kolla in de tidigare spelen i serien under våren. Nu står jag dock inför ett annat dilemma. Det kommer ju nämligen en beta-helg till nu inom kort och jag vill inget hellre än att spela mer Diablo IV, samtidigt borde jag inte lägga ner fler timmar som bara kommer raderas när spelets släpps i sin fullversion på nationaldagen.

Det talar ju minst sagt gott om Diablo IV när jag verkligen vill spela trots vetskapen om att jag kommer behöver göra precis alltihop en gång till i fullversionen. Vad är det då som gjort min tid med betan så väldigt trivsam? Till att börja med har jag sällan stött på en mer kraftfull dopamin-källa. XP-siffror, färgglad loot och ett massivt antal fiender var tredje sekund gör verkligen sitt för att hålla mig engagerad. Det här är såklart ingenting nytt för spelserien men jag blir likväl imponerad av den perfekta balansen mellan tunga strider och det konstanta belönandet i XP- såväl som loot-form. En sådan detalj som att den lilla smällen som utlöses varje gång jag levlar upp även eliminerar fiender runtomkring mig blir pricken över i:et i denna delikata actionrollspels-cocktail.

LÄS MER: Denna gång missar jag inte tåget till helvetet

Det är inte heller någon nyhet att varje karaktärsklass kommer med en egen samling färdigheter och uppgraderingar som sammanstrålar i ett enkelt men tillfredsställande stridssystem. Jag spenderade mest tid med sorceress-klassen där traditionella vapen läggs åt sidan för att göra plats åt magiska stavar och reliker. Här, liksom hos de andra karaktärsklasserna, tillåts jag utforska och låsa upp ett omfattande färdighetsträd där olika förmågor kan kopplas till en av sex knappar på handkontrollen. Eftersom det dock finns löjligt många fler färdigheter än vad jag har plats för bjuder detta in till ett gediget och differentierat karaktärsbyggande. Det hela kulminerar i att jag tillåts strida precis så som jag önskar över de olika klasserna men även inom den valda klassen. Det finns med andra ord en hel del anledningar till att spela det här med flera olika karaktärer, som om inte spelet var stort nog redan.

Det som däremot är en ny aspekt i spelseriens fjärde upplaga är den helt öppna spelvärlden. Om jag hade spelat Diablo IV under en sten i helgen hade jag blivit överraskad när ni sedan berättade att de tidigare spelen i serien inte utspelade sig i en öppen värld. Det känns nämligen så naturligt och så perfekt för den här typen av spel. Hela den här rutinen av att upptäcka nya platser, plocka upp uppdrag och utforska kringliggande områden mår väldigt bra av att slippa en dryg laddningsskärm stup i kvarten. Diablo IV känns verkligen som ett fullskaligt actionrollspel som jag också råkar kunna spela med kompisar, och mer än så behöver jag egentligen inte höra för att klicka på köp-knappen.

FLER FÖRHANDSTITTAR: Speciella Stunder: Diablo 3 och romantik

Den öppna världen känns verkligen som en perfekt skådeplats för alla möjliga Diablo-eskapader, samtidigt ser den inte ut att ha någon negativ inverkan på spelets berättelse. Faktum är att jag var rejält imponerad av hur välgjord spelets handling verkar och hur elegant den framförs. Spelet väver samman vanliga konversationer med mellansekvenser på ett klockrent sätt och jag kunde inte annat än att bli investerad i berättelsen som på förhand mest kändes som en anledning till att döda demoner. Dessutom blev jag positivt överraskad av spelets grafiska muskler. Det ser visserligen väldigt vackert ut högt ovanifrån (där majoriteten av speltiden tillbringas) men även närgångna kameravinklar mot karaktärer och miljöer ser riktigt välgjorda och vackra ut. Detta i kombination med det gedigna narrativa arbetet gör att Diablo IV kan tilltala på fler sätt än bara genom dopamin-framkallande monsterslakt.

Så nu sitter jag här och blickar tillbaka på min första helg med Diablo IV och kan bestämt konstatera att jag bara vill ha mer. Jag har haft så roligt med den här versionen av spelet att jag troligtvis inte kommer kunna hålla mig från att hoppa in ännu en vända nu till helgen. Detta trots att varenda liten XP-klump, loot-låda och sidouppdrag kommer raderas när betan är över. Jag vet att jag kommer behöva göra alltihop en gång till när fullversionen av spelet släpps den 6 juni och att varje speltimme jag lägger nu kommer vara bortkastad om några månader. Det faktum att jag ändå sitter och överväger att spendera ännu en helg i Sanctuary måste såklart översättas till det bästa betyg en beta kan få.