En tärning direkt tagen från Cuphead har hamnat i ett parallellt universum. Fiender och regler hämtade från Dungeons & Dragons. Chiptunemusik. Det här är en kompott likt få jag sett innan. I vanliga fall brukar spel nöja sig med en eller ett par inriktningar. Detta gör dem av en anledning. Det ska påpekas att inget i Dicey Dungeons är rent av dåligt, tvärt om. Konststilen är charmerande med söta små monster, tänk: Cuphead möter modern-retrobarnbok. Musiken av Chipzel är inget annat än fantastisk. Den är energisk med alla rätta blips och blops, mjuk och överjordisk med behagliga syntmattor. Den vet exakt vad den behöver vara vid tillfälle. Små skämt och humoristiska karaktärer är välkomna inslag efter mindre duster och större boss-strider.

Efter en kortare introduktion möts du av spelbrädet som kommer vara din övervärld för resten av spelupplevelsen. Även om du klättrar nedåt i våningarna, som i den proverbiala fängelsehålan du befinner dig i, så förändras vyerna inte markant. Du färdas mellan biomer al lá Star Wars; eldvärld, skogsvärld, snövärld. Det är dock uppenbart att mycket kärlek har lagts in i konsten, musiken och detaljerna. Spelets skapare, Terry Cavanagh, har satt ihop ett skickligt team som effektivt har förmedlat hans vision.

Lady Luck härskar här!

Spelmekanikerna är en kombination av tärningsspel och kortspel. Korten agerar som ramar för svärd, sköld, utrustning och trollformler. Varav tärningarna sedan läggs ut på korten för att aktivera respektive effekt. Korten kan också ha andra funktioner så som att lägga till siffror på dina tärningar eller ge dig möjlighet att slå om dem, med mera med mera. Du hittar fler kort i kistor eller hos köpmän som du möter på din färd. Du kan även byta ut din utrustning med köpmännen i hopp om bättre, eller mer passande, attackformer eller buffar. Dina attacker gäller i vanlig D&D- stil; is är svagt mot eld, slime är bra mot gift, och så vidare. Man låser upp karaktärer ju längre man kommer in i spelet som i sin tur har olika svårighetsgrader och inneboende förmågor. Men det alla delar är att om HP:n tar slut så är äventyret över för denna gången, och du får börja om från början eller vid en checkpoint som (tacksamt) tar vid efter varje boss.

Jag hade rekommenderat spelet till någon som gillar alla genrerna jag har nämnt, men bara gillar dem lite. Som en välrundad aptitretare av alla ovan nämnda genres. Eller till någon som vill ha en mjukare, dansant introduktion till D&D inspirerade Roguelikes. Det enda egentliga problemet med spelet är att om du inte gillar vad som bjuds så finns det inte så mycket mer att göra åt saken. I essens så rullar du tärning och gör skada på en gullig sprite. Låter detta aptitligt kommer du ha många roliga timmar med Dicey Dungeons. Jag har själv lagt flera på det. Det finns en beroendeframkallande sida hos spelet som nästan kan jämföras med ett idle-spel som Clicker Heroes. Men man ska inte tro att det är lätt för det! Det behövs definitivt ett mått koncentration och strategi för att ta sig igenom ens första världen.

Övervärldens spelbrädestil

FLER PLUS OCH MINUS: En sak SteamWorld Quest helt missat & tre saker som är perfekta

Chipmusikern Chipzel (Niamh Houston) har komponerat soundtracket och jag måste säga att det kan vara den mest utflödade delen av hela spelet. Jag hade kunnat gå runt med övervärlds-temat i öronen under en sommarpromenad i skogen eller under ett yogapass. Bossmusiken är emotionell och pumpande och ger känslan av att det är något stort som står på spel. Den vanliga stridsmusiken är som Mario Party utan Disney-elementet.  I det hela är musiken ett härligt giftermål av housemusik och chiptune som jag gärna skulle lyssna på efter jag stängt av spelet.

Soundtracket av Chipzel är fantastiskt

MER BRA MUSIK: Veckans spelmelodi: Batman: Arkham Asylum – Enter The Asylum

Jag måste erkänna att Dicey Dungeons trots allt är ett väldigt trevligt spel. Problemet kanske ligger i att spelet inte sträcker sig nog åt något håll för att utmärka sig. Delarna är i detta fall bättre än helheten.