Till ytan ser Doki Doki Literature Club inte ut att vara mycket. Man spelar som en helt normal tonårspojke och i rollen som honom går man med i skolans litteraturklubb som, förutom en själv, består av fyra söta tjejer med varierande personligheter. Man får sedan göra beslut som leder till att en starkare relation skapas med den man tycker om mest. Det må låta som bara ännu ett av Steams alla datingsimulatorspel… men man ska aldrig döma hunden efter håren.

VARNING: Denna artikel innehåller spoilers. Det rekommenderas starkt att du själv spelar Doki Doki Literature Club innan du läser denna artikel – speciellt eftersom det är meningen att man ska spela det utan någon som helst bakgrundsinformation, bortsett från det som nämnts ovan. Artikeln, precis som spelet, behandlar känsliga och rentav störande ämnen, så läs och spela vidare med försiktighet.
När man först startar upp Doki Doki Literature Club så möts man av en sliskigt söt meny, pyntad med bilder av fyra tjejer. Dessa är karaktärerna som man interagerar med: Sayori, Natsuki, Yuri, och Monika. Sayori är protagonistens barndomsvän och granne, och den karaktär som först får protagonisten att gå med i klubben. Hon är godhjärtad, positiv, och vill alltid se dig glad. Natsuki är den typiska karaktären som finns med i varje animeserie, som till en början verkar fientlig men innerst inne bryr sig om allt och alla. Yuri är den som man stereotypiskt sett förväntar sig ska finnas i en litteraturklubb; hon är tyst, smart, och älskar att läsa djupa böcker. Sist men inte minst kommer Monika, den populära och vänliga klubbpresidenten, men som tyvärr inte är romansbar.

LÄS MER: Dagen Då jag fick nog av landstigningar

För att en specifik karaktär ska få ett positivt intryck av protagonisten måste man skapa dikter som de tycker om. Detta görs genom att man får en lista med ord som man måste välja mellan, och dessa ord ska vara sådana som man tror att karaktärerna tycker om. Innan första poesiskrivartillfället får vi reda på att Sayori tycker om ord som förknippas med bitterljuva känslor, Natsuki gillar gulliga saker, och Yuri föredrar skräck. Redan här får vi en vag antydan mot att Doki Doki Literature Club inte är så sockersött som man först kan tro, då det i listan finns ord som bland annat har med mord och självhat att göra.

Under de tre första akterna flyter saker och ting på som man kan förvänta sig, och man kommer närmare den tjej som dikterna tilltalar mest. Mot slutet av den tredje akten får man däremot reda på att Sayori, protagonistens barndomsvän, länge har lidit av depression. Protagonisten försäkrar Sayori att han alltid kommer finnas där för henne, och allt verkar okej – fram tills morgonen dagen efter. När Sayori är försenad till skolan så blir protagonisten orolig, tar sig hem till hennes hus, och möts där av en hemsk syn. Hon har begått självmord.

LÄS MER: Playstation 5: Här är allt vi vet om Sonys nästa konsol

Detta kan enkelt ses som Doki Doki Literature Clubs vändpunkt, inte minst då det inte finns någon som helst återvändo efter detta. När man möts av den hemska synen av Sayori hängandes från taket så skiftar den vanligtvis trevliga musiken en ton och bidrar till en mardrömslik scen, som tagen ur en skräckfilm. Skärmen börjar förvridas, protagonisten startar en monolog om att allt är hans fel – och helt plötsligt startas spelet om. Man slängs återigen in i huvudmenyn, men denna har dock ändrats. Bilden av Sayori som förut fanns där är förvrängd och visar en pixellerad blandning av de tre andra tjejerna. Man har inte heller möjlighet ladda en sparfil från en tidigare punkt, då dessa är korrupta. Det enda val man har för att fortsätta spelet är att trycka på en buggad text, som alltså startar ett nytt spel… men denna gång utan Sayori.
Efter detta går det bara utför. Ingen, inte ens protagonisten, verkar ha något minne av att Sayori någonsin existerat. Natsuki och Yuri blir med ens mer fientliga mot varandra, och bråkar praktiskt taget över protagonistens gunst. Dikterna som tjejerna skriver blir mörkare, och detta gäller även dialogerna som i sin tur ibland består av oläsbar text. För att gå hand i hand med detta så förvrids spelskärmen emellanåt, likt hur det var under Sayoris dödsscen, allt för att skapa en obehaglig atmosfär. Fler skärrande scener uppstår, och även om delen med Sayori är hemsk att se så är det enligt min åsikt långt, långt, långt ifrån det värsta.

Just denna vändpunkt, samt allt som händer efteråt, är anledningen till varför detta är årets mest chockerande spel enligt mig – och då har jag i denna artikel bara skrapat på ytan. När jag spelade Doki Doki Literature Club så gjorde jag det som man borde, alltså utan att veta något annat än att det var ett datingsim. Givetvis höll jag spelets varningar om störande scener i åtanke, men jag var inte alls beredd på att det skulle vara ett så pass hårt slag i magen som det var. Likt många andra före mig tänkte jag, ”det är bara ännu ett datingsim. Hur läskigt kan det vara?”