Välkommen till den elfte delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktigt usel fightingspelare efter en massa träning åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online. I den här delen blir det ARMS för första gången i En fightingnovis dagbok. Vi spelar som Min Min och vi dryper av svett ända tills vi äntligen får se eftertexterna!

Tisdagen den 20:e augusti 2019 – Min Min är finfin

ARMS handlar om att befinna sig rörelse och kontrollera utrymme. Att lista ut motståndarens nästa drag och vara steget före.  Att inte bli en stillasittande anka, utan vara en mordisk hök som slår ner på sitt byte med snabbhet och precision.

Fightingspel är alltid krävande för mina koncentrationssvårigheter, men ARMS är extra tröttande. När du är på andra sidan skärmen i Street Fighter är du tämligen säker. Visst, motståndaren kanske kan slänga eldbollar och det finns teleporteringsattacker, men det är betydligt lugnare att befinna sig på avstånd till motståndaren i det spelet än att befinna sig alldeles inpå. Och även när fienden är nära inpå i Street Fighter kan du fokusera på att blocka högt och långt och enbart oroa dig för kast. Men på grund av de långa armarna i ARMS är du i fara även när du är på andra sidan banan i det här spelet. Och du kan inte bara blocka och blocka på samma sätt som i Street Fighter, för i det här spelet är du ännu mer känslig för kast – på grund av de långa armarna.

Jag påminns om att ARMS, trots sin soliga design, egentligen inte är något sommarspel, för man blir snabbt svettigt av att sitta och svinga armarna. Jag får sitta och torka av mina händer mellan matcherna. Men mycket av det roliga i spelet är rörelsekontrollerna. Och man glömmer snabbt att det ens är rörelsekontroller man använder utan alla rörelserna sitter naturligt. Det är bara när man ska blocka, när man för sina båda joy-cons mot varandra, som kan bli lite för obekvämt och ta någon hundradel för lång tid i jämförelse med att trycka på en knapp.

Min favoritkämpe i spelet är nudelrestaurangtjejen Min Min. Hon är allround utan någon stor svaghet, och har en underbar, solig design. Jag beslutar att fortsätta med mitt gamla mål att klara arkadläget med alla karaktärerna. Men då jag tidigare bara klarat arkadläget på svårighetsgrad tre som mest – av åtta nivåer – så beslutar jag mig för att börja om med Min Min på nivå fyra den här gången. Så mitt nya, uppdaterade mål blir att klara arkadläget med alla kämpar på minst nivå fyra.

I början är det inte särskilt svårt på nivå fyra, men specialmatcherna – när man spelar varianter av volleyboll, basket och prickskytte – är betydligt knepigare. Här ställer motståndarna till med betydande problem för mig. I de vanliga matcherna kör jag med mina favoritarmar – de kyliga Brrchuk – på båda armarna, men i specialmatcherna får jag byta och testa mina andra båda armar. Det är kul att minispelen är så roliga i spelet, det ger trevlig variation till arkadläge. Man skulle knappast sitta och nöta volleyboll i en timme i spelet, men som omväxling till de vanliga matcherna fungerar det perfekt.

Men i den åttonde matchen tar det tvärstopp även i de vanliga matcherna, när jag får möta den hänsynslösa mechatjejen Mechanica. Jag testar att byta mot Brrchuk mot Ramram – mina snabbare armar som snurrar mera – men ändå så kör hon över mig varenda gång. Jag gör det jag brukar göra i det här läget: tar en fika och går en lång promenad istället. Väl tillbaka vid TV:n så vinner jag direkt i första gången. En paus är ofta den rätta lösningen.

I den tionde och sista matchen är det som vanligt Max Brass som är slutbossen. Jag har aldrig förlorat mot honom förut. Men nu blir det riktigt svårt. Ingenting fungerar och i rondernas avgörande ögonblick blir det bara fel. Jag förlorar match på match och vinner inte ens en rond. Nej då Brrchuk , dags att byta armar igen. Draken visar sig vara lösningen och jag sätter den både på vänster- och högerarmen. Draken är ännu mer ett avståndsvapen än de övriga armarna, då den skjuter långa strålar på motståndaren som motståndaren inte kan blocka. Så jag flyr undan, skjuter på honom på avstånd, flyr och skjuter honom igen. Och så länge jag håller honom på avstånd går allt bra, men när han kommer nära inpå mig, det är då det blir problem, stora problem.

Men nu vinner jag till sist en rond och det står ett-ett inför den tredje och avgörande ronden. Jag torkar svetten från mina händer och min panna och jag tar ett glas vatten. Nu ska jag besegra honom! Jag drar igång matchen, men lyckas snubbla till med den högra joy-conen och jag råkar välja en Ramram istället för Draken på högra armen. Efter ett par sekunder av panik inser jag att jag måste klara mig med draken på bara vänsterarmen. Jag fortsätter min taktik att hålla Max Brass på avstånd med drakens stråle. Och jag lyckas behålla lugnet och tar hem turneringen!

Trodde jag alltså, men nu händer det en sak som aldrig hände på de längre svårighetsgraderna – det blir ännu en match efter sista matchen! Svettig, trött och omskakad är det bara att ge sig in i en match till, och den blir otroligt jämn. I slutet av sista ronden är både jag och min motståndare bara en ena träff från vinst och förlust. Vi är alldeles intill varandra, nästan så nära man kan komma. Jag attackerar och drar av misstag iväg ett kast, men det träffar! Årets kanske skönaste segerjubel är ett faktum.

För första gången rullar eftertexterna i spelet. Att arkadläget bjuder på olika händelser beroende på vilken svårighetsgrad man spelar på var en trevlig bonus.

Ännu mera svett i Samurai Shodown på EVO 2019

Oj, oj, oj, det visar sig att Samurai Shodown är fantastiskt kul att titta på. Inga långa combos och lågt tempo är precis min grej. Även om jag inte fattar hur spelsystemet fungerar ännu så förstår jag ändå vad som händer i matcherna. Och det blir verkligen underbart spännande matcher. Som om jag inte redan svettas nog idag blir jag alldeles svettig bara av att titta på. EVO 2019 har verkligen varit en succé så här långt.

Onsdagen den 21:e augusti 2019 – Att träna kan faktiskt vara skoj

Är ARMS ett enformigt spel? Vid en första anblick ser spelet inte ut att ha alltför mycket till variation. Allt som finns är vanliga slag och kast och en superattack och inget mer. Det finns inga specialattacker som i Street Fighter eller EX-attacker eller command grabs eller några andra underliga attacker att prata om, mer än någon enstaka spark. Det finns combos, men de är rätt korta. Spelet är visst grund och något man snabbt tröttnar på? Helt fel!

LÄS ÄVEN: En fightingnovis dagbok – Poison, Lucia och E. Honda

Först och främst måste man tänka på att spelet innehåller 15 antal kämpar som alla har sina speciella förmågor och egenskaper. Lägg till 42 antal olika armar att välja mellan – armar med olika snabbhet, olika banor genom luften och olika elementegenskaper – och att man kan ha olika armar på höger och vänster arm samtidigt, och det finns närmast oändliga möjligheter att experimentera med olika stilar och taktiker. Visst, de flesta matcher handlar om att dasha undan ifrån motståndaren och ge motståndaren ett tjyvnyp när denne är en sittande anka, men så mycket grundare än upplägget i andra fightingspel är det inte.

Det som skiljer ARMS från andra fightingspel är att det är lättare få till coola saker redan från början än vad det är i många andra fightingspel. Inte minst då bara röra sig och dasha i luften känns jättekul direkt. Många fightingspel känns överväldigande i början; men ser på när proffsen spelar och de drar av evighetslånga combos. Så är det en helt annan värld man befinner sig i. Även om man en nybörjare inte kan spela som proffsen i ARMS heller, så finns ändå känslan att man skulle kunna spela som proffsen om man bara tränar.

Idag är det just träning jag som gäller. ARMS innehåller många inslag som andra fightingspel borde ta efter och göra till standard. Som att man kan se vilken karaktär man klarat arkadläget med och inte, och vilken svårighetsgrad man klarat det med. Och inte minst alla instruktionsvideorna och träningsmöjligheter som finns i spelet.

Det finns instruktionsvideor för de flesta offensiva och defensiva situationer i spelet. Dessutom har var och en av kämparna sin egen video. Det här är information som andra spel tvingar spelaren att söka videos på Youtube för att få se. Visst, det upplägget fungerar det också, men det är så mycket mera praktiskt att ha det in-game. Och det finns nog med avancerade tekniker för att Youtube-folket ändå kan göra videos om spelet. Dessutom finns det i spelet speciella träningsövningar i flera svårighetsgrader, från allt från hur man drar iväg slag på bästa sätt till hur man kastar och hur man undviker fiendes attacker.

LÄS ÄVEN: En fightingnovis dagbok – Tekken i tiden

Så idag blir det inte en enda vanlig match. Istället tittar jag igenom alla instruktionsvideorna och nöter träningsläget med Min Min och Ninjara. Det finns många finesser i spelsystemet som jag bara nuddat vid ännu, som hur man laddar upp sina attacker som de blir mer kraftfulla. Ja, lite spelande blir det faktiskt, men bara i läget där man på en skyttebana låser upp nya armar till kämparna i spelet. Var och en av de femton kämparna har bara tre upplåsta armar armar i början, så man får spendera en hel del tid på skyttebanan om man har tänkt låsa upp alla armar till alla kämpar. Som tur var är det ett kul minispel, och det blir skrik och frustration och glädje och eufori precis som i resten av spelet.

Varför har inte ARMS blivit en större succé när det är så otroligt kul att spela? Beror det på rädsla för rörelsekänsligheten? Är det för att man tror att spelet är mycket grundare och enformigare än vad egentligen är? Eller tror spelarna att det är lika avancerat att komma in i som många andra fightingspel? Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att jag har väldigt kul med spelet och jag kommer att fortsätta spela det.

Riktigt spännande i Samurai Shodown på EVO 2019

Idag är det dags för Winner’s Finals och Loser’s Finals i Samurai Shodown. Lite märkligt att se tre spelare som jag bara sett spela Street Fighter förut göra upp om de tre högsta platserna inom ett helt annat spel. Spänningen är verkligen på topp, och det är coolt hur vissa ronder är långsamma, långsamma – när kombattanterna dansar fram och tillbaka ur varandras närhet – bara för att matchen ska avgöras med ett enda snabbt hugg!

Nästa avsnitt:

Det är mycket ARMS nu, för nästa avsnitt kommer redan senare den här veckan, och då blir det ännu mer ARMS! Då ska vi testa att leva ninjalivet med Ninjara. Det kommer bli det sista avsnittet den här sommaren av En fightingnovis dagbok. Men lugn, lugn, lugn – serien kommer tillbaka i höst! Vi ses!