Det finns ett urvattnat gammalt uttryck som lyder något i stil med: ”utsidan ger insidan en chans”. Säga vad man vill om huruvida det kan appliceras på människor, men vad gäller spel är det i många fall väldigt sant. Eftersom det första en möts av – både i början av ett spel som precis startas upp samt i de flesta speltrailers – är spelets utseende har skaparna vunnit mycket om de lyckats förmedla ett vackert eller på annat vis tilltalande yttre.

Min första kontakt med Planet of Lana var på Comic Con Göteborg 2019 där ett par av utvecklarna från den då relativt nystartade studion Wishfully var på plats för att visa upp sin skapelse. Då var det knappt ens ett spel, utan snarare en samling konceptbilder och ett par logotyper. Men det räckte gott och väl för att snärja åtminstone den här ytliga stackaren. För nu sitter jag här, nästan fyra år senare, och är fortfarande lika hänförd av det här spelets utseende. Jag tänker göra ett ärligt försök att fortsättningsvis hålla mig från att svära i den här texten, men jävlar vad snyggt är! Jag var tvungen att luta mig tillbaka en kort stund redan vid den här demons huvudmeny bara för att ordentligt insupa den underbart skildrade naturen och den oerhört finstämda pianomusiken.

När jag väl slitit mig från min trans får jag ikläda mig rollen som Lana, en ung flicka som vaknar upp i en lummig skog. En söt, liten varelse (med starka Studio Ghibli-vibbar) står böjd över henne och mycket snart har de båda blivit vänner och bestämmer sig för att slå följe. Det som följer är en inledningsvis stillsam och mysig 2D-plattformare. Lana och hennes nyfunne vän springer bekymmersfritt genom skogarna på en för mig främmande planet, ackompanjerade av harmoniska miljöljud.

Emellanåt stöter de på pussel som de tillsammans måste lösa för att kunna ta sig vidare. Lana kan ge instruktioner till sin följeslagare och få denne att stanna upp och stå still samt att fortsätta följa efter. Vidare kan hon också uppmana den att utföra särskilda kommandon och interagera med saker i omgivningarna för att lösa de olika pusslen. Varelsens storlek tillåter den till exempel att nå platser som inte är tillgängliga för flickan, och medan höga hopp är en baggis för varelsen måste Lana ofta hitta eller skapa sig andra vägar.

LÄS MER: Förra året handlade inte om mig själv

Under tiden jag spelar slås jag gång på gång av hur sanslöst vackert Planet of Lana är. Den handmålade vattenfärgsestetiken utvecklarna har valt är verkligen mitt i prick för att gestalta all den härliga grönskan i de miljöer jag tar mig fram igenom. Och det märks att de vill att jag ska ta in och betrakta min omgivning, för mellan pusslen finns en hel del tomma partier som jag upplever som aningen längre än vad de kanske skulle vara i andra spel.

Men så blir allt med ens obehagligt. Miljöljuden tonar plötsligt ut och ersätts av dov, illavarslande musik. Svarta maskiner med ryckiga rörelser och ondsint framtoning dyker upp och verkar skanna av omgivningarna. Lana blir tvungen att smyga sig fram och med hjälp av sin nyfunne vän distrahera eller lura maskinerna för att ta sig vidare. Varför maskinerna är ute efter Lana och vart hon är på väg tillsammans med den lilla varelsen förblir frågetecken. Men klart står att någonting hemskt har hänt i den här främmande världen och vad som till en början verkade vara en mycket fridfull plats visar sig nu ruva på något mycket mörkare.

Jag hoppas verkligen att jag bara fått skrapa på ytan av det som komma skall för den här sortens spelmoment kommer inte hålla genom ett helt spel. Pusslen är ungefär vad en kan förvänta sig från ett sidoskrollande pusseläventyr: stå på knappar, flytta lådor, hitta sätt att ta sig fram. Än så länge är heller inte följeslagarmekaniken något jag upplever som banbrytande. Givet att jag är djupt förälskad i hur spelet ser ut, men även det kommer jag bli mätt på efter ett tag. Med lite tur kommer miljöerna som målas upp så småningom visa på större variation och erbjuda ögongodis av olika sort. Med det sagt är jag är inte helt övertygad av Planet of Lana än, även om jag verkligen, verkligen vill att det här ska bli en av årets starkaste upplevelser. Men precis som inför den här demon kommer jag, när spelet väl släpps, sitta bänkad för att åtminstone få fortsätta insupa bedårande estetik och förhoppningsvis lära mig mer om den här främmande världen.