Året är 2062 och vi befinner oss i Neo Berlin, en blomstrande stad med högteknologisk välfärd och mäktiga skyskrapor – åtminstone på ytan. Nere på gatunivå duggar det istället tätt mellan sopor och skrotade fordon. Gator och gränder vimlar av så kallade cyberjunkies, folk som missbrukar virtual reality likt knark och försummar den verkliga världen. I denna miljö bor nioåriga, tillika föräldralösa, Tina på gatan (läs: taket på ett höghus) tillsammans med roboten S.A.M. 53. Sam, som han också kallas, tillhör Tina sen hennes födsel och finns till enbart för att skydda och hjälpa henne genom livet. De båda för en mycket sparsmakad tillvaro och tvingas på daglig basis rota fram matrester ur gamla sopor.

Encodya är ett peka-klicka-spel och jag ges kontrollen över Tina och Sam precis när de ska börja dagen med lite vardagssysslor. Tina behöver mat och ett par nya strumpor, Sam behöver ny olja och tältduken på deras boplats behöver lagas. Det står tidigt klart att jag kan växla fritt mellan Tina och Sam och styra dem en i taget. Medan de båda delar inventory har de olika för- och nackdelar beroende på vad pusslen kräver. De säger olika saker om det de undersöker, deras olika kroppsbyggnad och storlek ger dem tillgång till olika ställen, och de behandlas olika av personer de interagerar med.

Efter att jag lyckats utföra dagens göromål sker ett och annat som, utan att avslöja för mycket av spelets handling, som skvallrar om att Sams kretsar gömmer på mer än både han själv och Tina vet om.

Spelet har trots sin dystra, och därmed stilenliga, färgpalett ändå en vacker framtoning. Staden kanske inte är vacker per se men jag gillar ändå att röra mig runt i den och insupa dess detaljerade miljöer. Utvecklarna har valt att designa spelet i något slags hybrid mellan 2D och 3D. Medan jag hade uppskattat ännu mer om de helt hade gått antingen åt det ena eller andra hållet tycker jag ändå att det passar för spelets genre och inramning.

Manusmässigt är det inte mycket som sticker ut, även om jag vid något tillfälle faktiskt fnissade till inombords åt en fjärde-väggen-brytande replik. Röstskådespelarna gör ett mycket bra jobb men kan bara göra så mycket för att blåsa liv i de ganska generiska karaktärer som befolkar Neo Berlin.

MER FRAMTIDSDYSTOPI: Cyberpunk 2077

Encodya är ett förhållandevis svårt spel. Många av de föremål en plockar på sig används aldrig, vilket gör att det inte alltid är självklart vad som ska kombineras med vad eller användas när. Men spelet erbjuder lätt handledning genom att särskilda områden stängs av tills jag har uträttat vissa saker. Jag får klura mer ofta än sällan, men lyckas så småningom antingen lista ut den aktuella lösningen eller chansa mig fram till rätt svar. Så långt, inga egentliga problem.

Tror ni inte då att jag i något slags infall av storhetsvansinne har startat spelet i Hard Mode mot bättre vetande? ”Jag har ju spelat den här typen av spel i princip hela mitt liv. Nog borde väl jag klara av ett modernt peka-klicka-spel!”

Ett par timmar in i Encodya slår jag mig själv för pannan och tvingas inse att jag inte längre har vare sig tålamod eller färdighet för att bemästra det helt på eget bevåg. Jag påbörjar således en ny spelomgång på den lättare nivån. Den ska nämligen innehålla både ett ledtrådssystem samt möjligheten att markera samtliga föremål som går att plocka upp inom samma skärm. Dock visar det sig att detta erbjuder väldigt lite hjälp.

Först och främst är det ibland fortfarande väldigt svårt att se de plockbara föremålen, trots att de vit-markeras. Sen har vi själva ledtrådssystemet, som i praktiken innebär att jag får fråga Sam om hjälp. Problemet här är att han ofta svarar förhållandevis vagt; det är verkligen ledtrådar snarare än tydliga instruktioner. Dessutom går det bara att få ledtrådar till en viss gräns, så om jag fortfarande inte vet vad jag ska göra efter att ha rådfrågat Sam får jag sätta min lit till tidigare nämnda tålamod (läs: internet).

Som jag sade är det här ett förhållandevis svårt spel. Tyvärr beror detta huvudsakligen på att utvecklarna har trampat i del fällor som gör att det känns svårt av fel anledningar ibland. Encodya innehåller nämligen lite för många portioner av vad som i den här typen av spel brukar kallas ”jaga pixeln”. Bland annat kan det innebära att vissa föremål som går att plocka upp eller interagera med inte syns. Ej heller blir dessa klickbara om inte musmarkören är på ett väldigt precist ställe.

FLER PEKA-KLICKA-DILEMMAN: Fusk eller förnödenhet?

Ibland är det också otydligt att jag kan gå vidare från vissa platser. En del av vägarna är liksom gömda i bakgrunderna och på ett par ställen gäller det att jag är väldigt precis med muspekaren för att markören ska visa att jag kan gå vidare till en annan plats. Det händer mer än en gång att jag fastnar i spelet enkom på grund av att jag har missat en ny tillgänglig väg eller ställe att ta mig till. Möjligen kan tidigare nämnda färgpalett bidra till att vissa saker emellanåt blir svåra att urskilja.

För mig är möjligheten att byta karaktär mer förvirrande än innovativt eller kul. Jag kan ha förståelse för att mina dialogalternativ varierar beroende på vem av karaktärerna jag spelar som i de sammanhang där exempelvis personer säger att de ogillar robotar eller att Tina är för ung för att tas på allvar. Men jag får dessutom upp olika dialogval även på ställen där det, som jag ser det, inte finns några uppenbara skäl till att det skulle vara olika för de båda. Det innebär att jag måste prata med alla som bägge karaktärerna för att vara säker på att jag inte missat något, och det blir bara tjatigt.

Detta är ett återkommande fenomen, då jag på en del ställen tvingas pröva alla möjliga kombinationer av föremål eller dialogalternativ för att slutligen finna rätt lösning. Ibland blir det inte ens särskilt tydligt när jag väl lyckas välja rätt.

Återigen ska jag försöka att inte avslöja för mycket, men en särskild del av spelet går ut på att knacka på ett tvåsiffrigt antal dörrar för att ta sig vidare. Vilken dörr som är rätt slumpas mellan spelomgångar, vilket innebär att oavsett hur många gånger du spelar om Encodya kommer du behöva testa dig fram varenda gång. Jag kan någonstans köpa att det är ett realistiskt eller logiskt tillvägagångssätt, men detta är trots allt ett spel – ni kunde åtminstone ha försökt göra den här delen rolig att spela! Jag ska säga att jag är mycket glad att det fanns en walkthrough på nätet när jag spelade, annars hade jag inte kommit långt i det här spelet.

Encodya är i grund och botten ett kompetent spel med en intressant inramning och fin estetik men tyvärr har det få positiva element som sticker ut. Pusslen är svåra av fel anledning och ledtrådarna är ibland alldeles för vaga för att vara till större hjälp. De otaliga små bristerna tar mig tyvärr ur upplevelsen mer än vad kvaliteterna håller mig kvar. Det såg ut som ett supermysigt och kul spel på ytan och jag har verkligen försökt ta det till mig. Men jag tvingas beklagligen inse att det inte duggar lika tätt mellan superba peka-klicka-titlar som det gör mellan bilvraken i Neo Berlin.