Tänk dig att du är ute på restaurang och din mat har precis levererats till bordet. På tallriken framför dig ser du en köttbit, en hög pommes, en något hafsig tomatsallad och en klick med bea. En fullt godkänd och gedigen måltid som samtidigt inte hade höjt på många ögonbryn om den hade visats upp för Instagram-följet. Efter en stund börjar du se dig omkring inne i lokalen och inser att allt inte är riktigt som du förväntat dig. I ena hörnet spelar en överraskande vass jazztrio förtrollande musik som alla runtomkring verkar kunna sjunga med i, möbler och dekoration hade inte känts malplacerade inne i valfritt kungligt slott och bläddrar du lite i menyn kan du läsa en fängslande biografi om kossan du precis ska sätta gaffeln i. Ungefär så känns det att spela South of Midnight. Ett fullständigt ordinärt och förutsägbart actionäventyr som gång på gång förädlas till finaste guld tack vare konstformerna som omringar.

Estetik kommer ursprungligen från grekiskans aisthesis och kan kortfattat beskrivas som läran om det sinnliga eller kort och gott sinnesintryck. Den moderna tolkningen, och den som kommer vara relevant för den här texten, är dock den konstnärliga upplevelsen av konstformer såsom målning, musik och litteratur. Vi hade eventuellt fått rapp på fingrarna av de gamla filosoferna om vi nu skulle börja diskutera spel som en av alla dessa konstformer. Trots det kommer vi inte ifrån att allas vår föredragna medieform förlitar sig rejält på flera av dessa estetiska uttrycksformer i ett elegant samspel med den senaste teknologin och en hel del ettor och nollor. Det är visserligen inget nytt med spel som lyfter fram det visuella, narrativa eller auditiva som sin stora draghäst. Jag har däremot aldrig upplevt ett spel där helheten blir så mycket bättre tack vare det estetiska som den blir i South of Midnight.

Det går knappast prata om South of Midnight utan att först diskutera spelets visuella egenheter. Många miljöer och karaktärer är tungt inspirerade av leranimation vilket kort och gott innebär att grafiken ser ut att vara gjord i lera. Lägg sedan till en gedigen stop motion-teknologi där objekt i världen rör sig i en betydligt lägre frekvens än 60 bilder i sekunden. Det intressanta här är att inte allt i världen rör sig likt en stop motion-film vilket resulterar i en häftig hybrid av det hackiga och det lena. Skulle detta vara för mycket för den åksjuke spelaren går det stänga av och jämna ut allt till samma bildrutefrekvens. Jag rekommenderar dock att alla ger det en ärlig chans då det gör att spelets redan iögonfallande grafik blir ännu lite mer imponerande.

LÄS MER: Assassin’s Creed Shadows lägger åter tyngd på berättelsen

Jag har egentligen aldrig varit särskilt mycket för claymation och filmer som använder tekniken. Trots detta är det en stil som verkligen klickar med spelvärlden som South of Midnight äger rum i. Denna så kallade southern gothic som blandar gotisk fiktion med den amerikanska södern gör sig alldeles lysande med en grafiskt stil där allt inte är perfekt och allt inte flyter på riktigt likadant. När den stilen dessutom kommer i kontakt med den moderna tekniken som nutida spelutveckling innebär med snygg ljussättning och andra trolleritricks uppstår någon alldeles extra som ni helt enkelt behöver se med egna ögon för att kunna förstå.

När jag väl lyckas slita mig från spelets vackra vyer finns där en bländande berättelse i den minst lika fängslande spelvärlden. Jag är vanligtvis sämst i södra Sverige på att komma ihåg historier om diverse karaktärer när jag spelar spel men i South of Midnight tror jag knappast jag stött på en person som inte hade en fängslande berättelse att berätta.

Jag spelar som Hazel Flood, en tjej med ett något olyckligt namn eftersom hennes mamma förs bort av en orkan-orsakad översvämning tidigt under spelet. Ganska snart inser Hazel att hon har den magiska förmågan att laga hål i självaste verkligheten som orsakats av stora trauman. Det här är nämligen en berättelse där sorg kan manifestera sig som värdsliga ting varesig det är en enorm alligator eller magiska träd. Under spelets gång kommer Hazel i kontakt med dessa trauman som också utgör vägen framåt i uppdraget att rädda hennes mamma, och avslöja några mystiska familjehemligheter av bara farten.

Nu hade jag velat slänga fram exempel efter exempel från mina anteckningar för att bättre kunna förklara för er varför berättelserna i det här spelet fastnat så pass hos mig, men det hade såklart förstört upplevelsen hos er andra. Jag kan bara säga att South of Midnight visar gång på gång en oerhörd förmåga i att fylla i och fylla ut karaktärer och varelser som jag initialt inte hade lagt minsta eftertanke på var de kommer ifrån och varför de beter sig som de gör. Egentligen hade jag velat be er alla sluta läsa nu och bara gå och spela själva, men jag har en liten grej kvar att ta upp.

Den franska kompositören Olivier Derivière ligger bakom spelets lysande soundtrack.

När jag hade rullat eftertexterna på A Plague Tale: Requiem under hösten 2022 var jag imponerad av flera anledningar. En av de stora skälen stavades dock Olivier Derivière, spelets kompositör. När jag avslutat min första session med South of Midnight för någon vecka sedan och redan då hade blivit kär i spelets soundtrack var det knappast någon större överraskning att samma kille var i görningen på nytt. Grafiken och berättelsen i all ära, men det är musiken som verkligen hjälper till att lyfta den här upplevelsen.

LÄS MER: Jag kan inte sluta tänka på vad Avowed kunde ha varit

Det finns något symmetriskt i att på samma sätt som spelets grafik blandar stop motion med mer eller mindre stabila 60 FPS så blandar Derivière konstant det harmoniska med det dissonanta. En melodi kan ena stunden vara påväg mot en upplösning som påminner om valfritt Hollywood-äventyr och sen bara helt svänga av och landa på den bluesigaste blue-note du kan tänka dig. Här möter det symfoniska gång på gång stilar som country, jazz, blues och folk. Vackert banjoplock möts upp av frasiga saxofoner vars toner böjs ända upp i himmelen. En vacker country-melodi förvandlas till kabaré-jazz som förvandlas till långsamma solnedgångsstråkar. Jag har knappt varit med om ett så mångsidigt soundtrack som ändå lyckas hålla mig intresserad hela vägen igenom. Jag har aldrig ens varit med om ett soundtrack som blandar alla dessa genrer, att Derivière dessutom kan jonglera alla dessa stilar och samtidigt leverera årets just nu bästa soundtrack är faktiskt en helt makalös bedrift.

Musiken i South of Midnight hade varit imponerande nog i sin instrumentala form men den blir ännu lite häftigare i och med inkluderingen av sång och sångtexter. Det är liksom inte bara så att det dyker upp lite doa-stämmor lite här och där, vissa av spelets musikstycken har fullblodiga sångtexter som berättar historien om den mytologiska varelse jag just nu slåss mot. Dessa stadiga sånginsatser gör på så vis sitt för att ytterligare fylla ut spelets narrativa sidor utan att ens behöva pausa för en mellansekvens. Det är inte säkert en sån här sak hade passat in i vilket spel som helst, men i samspel med den här världen och den visuella stilen som klär den känns ett sjungande soundtrack alldeles perfekt och fullt naturligt.

Ni kanske märker att jag inte nämnt ett knyst om strider, pussel eller plattformande. Det är inte så att någon av dessa delar misslyckas med sitt uppdrag. Faktum är att jag gillar spelets strider väldigt mycket trots att de blir pyttelite repetitiva efter ett tag. Jag uppskattar lika mycket som alla andra att dubbelhoppa, springa på väggar och glida runt i vindtunnlar. Jag diggar även att putta runt tillfälligt framkallade spökkuber för att komma upp på den alltför höga plattformen eller frammana magiska kugghjul för att sätta igång maskineriet som hissar upp mig till nästa del av banan. Det går dock inte säga något annat än att det här spelet inte hade varit något extra alls om det inte vore för ovan nämnda estetiska muskler. All spelmekanik förhöjs och förädlas på ett fantastiskt vis tack vare just den grafiska stilen, den ljuvliga berättelsen och den fullkomligt hårresande musiken. Dessa inslagen sticker alltså inte bara ut på egen hand utan får även allt runtomkring att se lite bättre ut.

Den där tallriken med kött och pommes hade absolut funkat helt okej på en slabbig uteservering med patrullerande skator runt den slitna träbänken, men på den där restaurangen med jazzband, kungliga möbler och bladvändare om vanliga kossor kulminerar det i en av de finaste upplevelser jag haft på mycket länge.