Jag skulle inte direkt kalla mig en miljöaktivist men jag är ju inte heller en naturhatare, vilket är en märklig kulle att dö på, men vi lever i märkliga tider. 

Som ung fick jag höra om allt från att freoner tunnade ut ozonlagret till att regnskogar skövlades. När det skedde oljeläckage såg vi stackars insmorda fiskmåsar i TV. Alla var vi överens om att detta var negativt och något behövde göras åt saken. Någonstans på vägen har vi sen tappat bort oss.

Idag finns konspiratoriska människor som tycker att global uppvärmning inte existerar, det finns de, civila tillika politiker, som aktivt gör narr av allt från aktivister och de insatser som försöker förbättra våra förutsättningar att leva vidare på denna jord. Jag har aldrig förstått dessa människor. Varför är det överhuvudtaget dåligt att göra positiva saker för naturen? Det finns bara en demograf som föredrar och har genuina skäl att blunda och det är megaföretag med ekonomiska intressen.

De vill inte att vi byter ut olja mot miljövänligare energilösningar eller tvingar dem att installera dyra reningsfilter i sina fabriker. De lobbar hellre för att ändra lagstiftning till deras fördel och få ut ett pro-kapitalitiskt och neoliberalt budskap där alla lösningar som inte är ekonomiskt sunda är omöjliga och därmed onödiga att ens försöka sig på. Kolla bara vad som händer i vår egen regering just nu. Vår klimat- och miljöminister är ett skämt. Den enda sanna vägen, som Boeing indirekt säger, är den som kostar säkerhet och höjer aktievärdet.

Som sagt, jag är inte en aktivist som ständigt blir bortforslad från stadshus, hånas eller terrorstämplas men jag gör mina veka insatser att inte smutsa ner staden jag bor i och källsorterar lydigt medan världens rika spyr gift över våra kollektiva insatser. De skrattar åt oss och våra futila försök att göra rätt.

LÄS MER: Stort, svulstigt, grandiost, Final Fantasy VII Rebirth

Det är är inte svårt att se vad ett av de övergripande budskapen i Final Fantasys sjunde saga är, och i Final Fantasy VII Rebirth är godhetssignalerandet (detta töntiga uttryck) mer on point än någonsin. Detta är mycket tack vare att vi i detta spel tillåts leva mer i spelets värld och se hur dess naturliga skönhet sargats.

Midgar i Final Fantasy VII Remake upplevdes inte alltid som en mekanisk naturkatastrof utan snarare en dystopisk urban framtid där betong dominerar och grön mako bälgar upp genom moderna skorstenar. Det är en ny industriell revolution som pågår där svart bolmande rök ersatts med grön.

Midgar är absolut ingen stad där man känner ekologiskt framtidshopp, i synnerhet om man besökt bottenskiktet men det är inte förrän i Rebirth som jag på allvar ser vad Shinras närvaro gör mot planeten, mer exakt när jag fritt börjar vandra runt i Grasslands utanför staden Kalm. Här är gräset grönt, det blommar och djuren skuttar oberört omkring. Mänsklighetens närvaro gör sig bara påmind som bondgårdar där man i överlag lever i harmoni med naturen. Här har bara mako nått till Kalm under kontrollerade former, men inte utan ekologiskt offer.

Eneginkällan mako i Final Fantasy VII, för den som inte vet det, utvinns från något som kallas lifestream. Lifestream är ett sätt hur Final Fantasy VII:s värld skiljer sig men även visar likheter med vår. Det är denna planets olja och energi som på något magiskt vis binder ihop allt liv och skapar ett reinkarnerande kretslopp där allt återgår till planeten och sen återföds, kropp och själ. Istället för att återvända in i kretsloppet så omvandlas lifestream till energiformen mako eller förädlas till kristalliserad materia. Efter förbrukning förångas det och bara försvinner.

Håller man sig i öst så ser man som sagt knappt några tecken på den förgiftande närvaron men ju mer väst man rör sig desto mer kan man med egna ögon beskåda hur epicentret Midgar förpestar den omkringliggande bygden.

Strax väster om Kalm finns det inget annat än sandig torr slätt. Växtligheten har dött ut. Ingen flora kan andas. Den har gett upp då Midgar bokstavligen sugit livet ur landet. Eftersom man flytt från megametropolen i Remake och äventyret startar i Kalm får jag aldrig riktigt uppleva hur det är att vandra runt den metalljätte som är Midgar, men jag vet att bjässestaden är omgiven av död öken.

Det är även i denna zon som jag kan beskåda väldiga metalliska tuber som forslar mako från Midgar till Kalm. Vackra vattenfall är inklämda bland turbiner och genom landskapet kan man se hur rör sticker upp ur den döda marken som rostiga krökta ryggrader. Bortsett från den uppenbara torkan som tydligt indikerar när man är nära en mako-sugande konstruktion är det just dessa metalliska objekt som skär extra hårt mot hornhinnan. Konstrasten blir så tydlig när grönska och natur möter livlös torka och metall som smärtsamt borrat sig in i planeten.

Den här platsen är också en värld som är sliten, ärrad och återhämtar sig efter långa sammandrabbningar, med öppna stadssår som bestående ärr. Det är ingen slump att Square gjorde detta företag, Shinra Electric Company, till en militärisk stormakt. I en saga om natur och människan är det bara logiskt att the big bad är en organisation som ursprungligen var en blygsam men äregirig energifirma.

Det finns bombutrymmen i Kalm som påminner befolkningen om flygräder som en gång gjorts. Shinra-kontrollerade Junon är en stad som bokstavligen satt foten på urbefolkningen medan Costa Del Sol är en tropisk småstad som kapitalistiska intressen förvandlat till ett turistparadis. Ytterligare några mil bort hittar man nöjesfältet Golden Saucer som på ytan ser oskyldigt och utopiskt ut men även denna kreation för nöje vilar på ett kadaver till landmassa. Denna monstrositet har lämnat djupa plantära sår i Corel-skorpan på samma sätt som runt Midgar. Dios stolthet har kostat regionen sin vitalitet. Det är en massiv öken berövad på liv där tre modulära mako-reaktorer agerar sugrör till det eleverade nöjespalatset.

Lifestream som är den obundna fria viljan av planeten gömmer sig inte heller som våra mineraler och oljor gör. När jag färdas längs landskapet till fots eller chocoboo-rygg kan jag då och då beskåda naturfenomenet av neonskimrande livsström som sipprar upp ur myllan och gör en glad dans ute i det öppna innan den sällar sig till den rena lantluften.

En mer cynisk vy är att den rentav flyr landmassan och vill komma så långt bort den bara kan från världens många mako-reaktorer som inhalerar den in i sina turbiner och vidare till raffinaderierna som förvandlar denna världsessens till mako.

Livströmmens ständiga gästspel påminner mig hursomhelst om hur en hälsosam planet ska må. Rebirth är effektivt i att förmedla känslan organiskt bara genom att låta mig leva i dess värld. Jag kan inte minnas att originalet gav mig samma känslor med sin fågelperspektiv-karta. Det nya markbundna perspektivet tillför miljömässigt berättande som inte var möjligt tidigare.

Det finns fler stunder då världen i Final Fantasy VII Rebirth känns magisk, och det är när jag på måfå finner så kallade Lifesprings, livskällor. Dessa vaktas dessutom av ett magiskt uggle-väsen som guidar mig till till källan. Bara det lilla förspelet känns magiskt i sig själv, som att naturen talar till mig.

Det är också något trolskt med musiken som spelar när jag äntrar en grottöppning där det gömmer sig en en lifestream-brunn. Dessa platser är små oaser där livsströmmen ser ut att koncentrera sig och kristallisera till underskön blå mineral på naturligt vis. Dessutom finns här mer naturresurser samlade än någon annanstans på kartorna. De viskar om en värld som en gång var, en rik, grön värld före allsköns industriella intrång.

MER GRÖNSKA: I Ultros är allt lätt vunnet, svunnet och lätt vunnet åter

Det är över mitt förstånd att bry sig om vår planets välmående idag anses woke, och ännu mer att folk nu anklagar Rebirth för att vara aktivistisk propaganda. Inget har ändrats. Det har alltid varit såhär. Vi (inklusive jag) hade bara inte utvecklat tillräckligt stark media- och litteraturkunskap när vi var unga. Dessutom är jag av åsikten att vi på 90-talet nästan tog för givet att man skulle bry sig om naturen. Någon kan säkert påstå att jag och min generation är hjärntvättade av Captain Planet och rymdfiluren Widget men är det så illa, när man verkligen tänker till? För vad är motsatsen? Att inte bry sig? Att bara låta världen brinna?

Final Fantasy VII är inte och har aldrig varit särskilt subtilt med sitt budskap men det tycker jag inte heller det måste vara, spelet blir inte sämre av det. Även om Barret må predika högljutt om Moder natur så behövs det inte i samma grad som i originalspelet för i Rebirth ser jag förstörelsen med egna ögon. Detta eftersom jag tillåts se Final Fantasy VII:s värld ur ett nytt perspektiv, och det är effektivt tillika kraftfullt. Det viktiga är hursomhelst att spelet inte enbart visar mig en varning om en dystopisk framtid utan även ett löfte om hur saker kan vara bättre om vi bara tar till oss varningstecknen och agerar. Kräver ändring.

Kapitalismens egoistiska grepp hårdnar medan den roffar åt sig det som ännu finns kvar, samtidigt som den inte bryr sig nämnvärt om vad den yngre generationen kommer behöva ställas inför för utmaningar på grund av dess handlingar. Som en person som växt upp och sett hur samhällets inställning till naturen ändrats och hur företag försöker undvika konsekvenser så känns det som ett spel som Final Fantasy VII Rebirth behövs mer än någonsin. Det känns som ett budskap som behöver komma tillbaka.

Även om man specifikt vägrar tro på att våra poler smälter kan vi väl ändå vara överens om att vi behöver vara rädda om vårt gemensamma hem, oavsett om det gäller finita naturresurser, djurliv, våra gröna lungor eller blå hav.

Oroa er inte om planeten. Den finns kvar. Den tänker slåss. Den kommer överleva oss alla Det är oss jag oroar mig över. Hur mycket finns egentligen kvar när den klimatiska sammandrabbningen mellan natur och metaforisk meteor slutligen är över?