I Första gången vågar vi oss på spelserier som vi aldrig har spelat förut. Du kommer att läsa våra förväntningar och fördomar innan, och facit efteråt på hur det verkligen blev. Den här veckan ger sig Martin på nyversionen av Ratchet & Clank från 2016 till Playstation 4.

Tankar innan:

För full disclosure så kan jag berätta att jag tittade på när min kompis Mårten spelade den första timmen av det första Ratchet & Clank, som vi hade hyrt tillsammans med två andra spel på den lokala videobutiken någon gång 2003 eller 2004, men det är min enda kontakt med den här serien. Det jag minns var att det var ett färgglatt 3D-plattformsspel och att det var rätt mycket pang-pang.

Ratchet & Clank-serien är, såvitt jag förstår, mest kända för sina roliga och fantasifulla vapen. Och för oss som aldrig hade en Playstation 2 under dess första glada år var Ratchet & Clank de där båda gynnarna som man alltid blandade ihop med Jak and Daxter. Fast nu för tiden har vi förstås lärt oss att det är Jak som har det fula hakskägget och det är Clank som är roboten. För medan Jak and Daxter i princip försvann i mitten av 00-talet har det fortsatt att komma ut Ratchet & Clank-spel med några års mellanrum.

Vad förväntar jag mig av spelet?

Det jag förväntar mig är ett färgglatt spel med vacker, tecknad grafik, många vapen och framför allt skojiga, fantasifulla vapen. Jag förväntar mig mer pang-pang än precisionshoppande. Jag förväntar mig en hel del humor, som kanske inte är sådär jätterolig, men som ändå är trivsam. Ratchet är rimligtvis funny man och Clank är straight man. Ratchet är den som är impulsiv och våghalsig, medan Clank står för förnuftet och intelligensen.

Jag tror på ett lättsamt spel som inte är så jättesvårt att klara. Jag förväntar mig att det kommer att ta runt 15 timmar att klara spelet, för det känns som den perfekta tiden för den här typen av spel. Annars blir det för kort eller för långdraget.

Varför valde jag just Ratchet & Clank (2016) i serien?

Ratchet & Clank från 2016 är en nyversion av originalet från 2002, som släpptes i samband med den animerade långfilmen. Den främsta anledningen att jag valde just det spelet är att jag redan hade spelet på min Playstation 4-hårddisk, då jag fått det via Playstation Plus. Den andra anledningen är att det är ett spel som inte många pratar om, men de få som jag har hört prata om spelet har sagt väldigt positiva saker om det. Just sådana spel – som är väldigt uppskattade av dem som spelat dem, men på något sätt ändå hamnat lite vid sidan om – är jag fascinerad av, och det lockade mig lite extra.

Hur var spelet i verkligheten?

I stort sett allt jag tänkte mig ovan stämde in. Jag hade inga högre förväntningar på humorn, men det var ännu färre skämt som var roliga än jag hade åtminstone hoppats på. Men det är svårt att skämta om influensers, reklamfilmer från onda företag och idrottstävlingar, då dessa företeelser är så överdrivna redan i verkligheten att det är svårt att överträffa dem i tokigheter.

Det var inte alls mycket till humoristisk interaktion mellan Ratchet och Clank. Det var inget munhuggande mellan dem, eller att de var osams och hade olika idéer om hur de skulle lösa problemen. Humorn i spelet byggde mer på skurkarna; på deras reklamfilmer och deras överdrivet ondskefulla planer och självgoda tal.

Storyn var som en blek Pixar-film. Att man tagit många av mellansekvenserna rakt från biofilmen kom som en överraskning. Av det man fick se var det som en The Incredibles eller Buzz Lightyear-film, fast med betydligt tråkigare humor och mindre hjärta.

Min gissning på 15 timmar var både rätt och fel. Jag tog mig till slutbossen på 14 timmar, men den visade sig vara betydligt, betydligt svårare än resten av spelet, så klockan hann passera 18 timmar innan jag till sist fick se eftertexterna rulla förbi. Slutstriden var både svettig och kul, men det var som om den kom från ett helt annat (och mycket svårare) spel.

Att spelet skulle ha svenskt tal hade jag inte förväntat mig. Att man inte kunde spela med engelskt tal och svensk text – bara engelskt tal och engelsk text eller med svenskt tal med svensk text – var kanske den största överraskningen. Att ett modern spel gör en sådan blunder är inte vanligt.

Min uppfattning att spelet framför allt handlade om massor av olika vapen stämde alldeles utmärkt, men jag blev ändå överraskad över hur dominerande vapnen var i jämförelse med resten av spelupplevelsen. Såväl bandesign och story som fiendebeteende var mediokert, men vapnen var storslaget underhållande att skjuta med. Målsökande missiler, maffiga bomber och discokulor som fick fienderna att dansa samt vapen som förvandlade fienderna till får bjöds det på innan spelets slut.

Vad tyckte jag efteråt?

Gillade man vapnen så gillade man spelet. Så enkelt är det. Första timmen var verkligen inget kul, för då hade man bara två vapen och fick slut på ammunition mest hela tiden. Då visade spelet med all tydlighet upp hela raden av sina brister. Men så fort jag låste upp några fler vapen och kunde börja uppgradera min arsenal, så att de framför allt rymde mer ammunition, blev det ett helt annat, mycket mer färgstarkt spel.

Det var en skön loop i spelet, där man samlade pengar genom att skjuta dumma fiender för glatta livet, och sedan köpte nya vapen, och så uppgraderade man och levlade upp dessa vapen genom att skjuta ännu fler dumma fiender.

Att humorn inte var rolig visade sig vara helt okej, för man fick helt enkelt ta skämten som karaktärsskildring av skurkarna snarare än humor och då fungerade det och blev ganska trivsamt.

På det hela taget var det 18 roliga timmar, men gillar du inte att skjuta, skjuta och skjuta på korkade fiender som vettlöst kommer springande mot dig i stora horder är Ratchet & Clank-spelen troligtvis inte alls för dig.