I Första gången vågar vi oss på spelserier som vi aldrig har spelat förut. Du kommer att läsa våra förväntningar och fördomar innan, och facit efteråt på hur det verkligen blev. Den här veckan ger sig Martin på The Sims 4 till PC!

Tankar innan:

Jag har läst en artikel som kallat The Sims 4 för världens mest stressande spel och jag har sett spelet på topp tre på topplistor över världens mest avslappnande spel. Så vad är spelet egentligen – otroligt stressande eller otroligt avslappnande?

Med tanke på att spelet handlar om att leva ett liv, och mitt eget liv ofta är väldigt stressande, oftast helt i onödan, så känner jag en viss oro inför att spelet ska bjuda på ännu mer stress och kaotiska, panikartade försök till prioriteringar i vardagen.

Men samtidigt är det som lockar med spelet att få leva någon annans liv, och pröva på att vara någon annan som har helt andra intressen och egenskaper än vad jag har. Som pälsdjursallergiker och barnlös ska det framför allt bli intressant att utsätta mig för både katter och barn och se vad som händer i det mötet.

Självklart kommer jag att spela som kvinna, för det gör jag alltid när jag får välja kön i spel. Mina mål är således att göra karriär inom något udda yrke, omge mig av så många katter som möjligt och att hitta en redig karl och bli på smällen.

Vad förväntar jag mig av spelet?

Trots allt jag har läst om Sims-spelen har jag aldrig fått någon riktig uppfattning om hur pass realistiskt spelet är. Det verkar som om det är mycket humor i spelet, så det ska bli intressant att se vilka inslag som är realistiska och vilka som är humoristiskt överdrivna.

Jag har hört många historier om spelare som dödat sina simmar i poolen och liknande, men jag tror inte att jag kommer att spela på det sättet. Jag kommer nog att försöka vara så seriös som möjligt, och ta hand om mina katter och mina barn så gott jag nu förmår. Jag har verkligen lätt för att få skuldkänslor i spel när jag behandlar någon på ett dåligt sätt, eller inte ställer upp för en NPC som ber om hjälp. Därför kan jag tänka mig att det kommer att bli en del ångest om mina katter och mina barn mår dåligt och jag har problem att hjälpa dem.

Jag förväntar mig mycket heminredning och småpysslande i hemmet. The Sims är i mångt och mycket ett dockskåp tänker jag mig, och att bygga upp sitt eget drömhem ska bli intressant. Och att ha flera krångliga kärlekshistorier med struliga killar innan jag till sist hittar rätt. Framför allt blir det säkerligen många problem när det gäller att få livspusslet att gå ihop.

Som romanförfattande hoppas jag också att spelet kommer att bjuda på intressanta situationer som kan inspirera till en eller annan berättelse.

LÄS MER: Arkitektnörden som skapade The Sims

Då spelet är från Electronic Arts, och expansionernas namn är på svenska, förväntar jag mig att spelet är på svenska.

Men först av allt förväntar jag mig dock att fastna alldeles för länge i skapandet av min karaktär utan att lyckas ta mig därifrån innan jag blir nöjd…

Varför valde jag just Sims 4 i serien?

The Sims 4 är det senaste spelet i serien och jag hade det redan på mitt Origin-konto, för EA delade ut det gratis för ett år sedan. Men den viktigaste faktorn, det som startade hela mitt intresse för spelet, är att jag läste en artikel om expansionen Katter & Hundar, där det beskrevs som det bästa spelet någonsin när det gällde att skildra hur det är att äga och sköta en katt. Förutom Katter & Hundar har jag även införskaffat expansionerna Stadsliv, Årstider och Föräldraliv. Föräldraliv för att jag, som sagt, inte bara vill ha katter men också utsättas för barn i spelet, och Stadsliv och Årstider för att det var de expansioner som oftast hamnade i topp när jag kollade in topplistor på nätet över de bästa expansionerna. Så nu är jag redo för katter, barn, stadsliv, årstider och jag hoppas att ingen dör i poolen!

Hur var spelet i verkligheten?

Först av allt kan vi konstatera att spelet verkligen var på svenska. Och riktigt bra svenska också som tur var! Inga konstiga översättningar här inte. Sedan kan vi också jubla över att spelet har en riktigt bra tutorial. Det tog mig tre timmar att spela igenom den. Det var inte en massa korvstoppning utan man fick god tid på sig att testa spelets olika funktioner och aspekter, vilket jag verkligen uppskattade.

Det mesta i spelets gränssnitt är organiserat på ett logiskt sätt – det vill säga så fort man hade lärt sig spelets logik. Det blev en hel del googlande de första timmarna, när jag inte fattade var en funktion fanns någonstans i menyerna eller hur en viss aspekt av spelet fungerade.

LÄS MER: Veckans spelmelodi: The Sims 4 – It’s the Sims

Ett exempel var att min arbetsgivare krävde att jag skulle uppdatera min status på sociala medier varje dag. Jag trodde jag kunde göra det på min mobil, och det kunde man göra också skulle det visa sig, men först av allt måste man skapa sin profil på sociala medier på en dator, innan man kunde uppdatera den varje dag via sin mobil. Vilket kanske är logiskt?

Simmarna var betydligt mer självgående, och tog fler egna initiativ, än jag hade förväntat mig. Det var också mer micro management med toalettbesök och sådant än jag hade tänkt mig. Spelet var framför allt mer ”speligt” än jag hade inledningsvis trott. Man har tydliga mål att uppnå och kan levla en rad olika egenskaper som låser upp nya möjligheter, som i vilket rollspel som helst.

Jag hade definitivt inte förväntat mig att man skulle ha så lite pengar i början. Att man skulle behöva leva jäms med rumpan även 15 timmar in i spelet, och desperat jaga efter befordran på jobbet för att dra in nog med pengar för att betala alla räkningar på mitt sketna lilla hus. Att någon skulle dö i poolen har jag därmed behövt oroa mig för. Möjligen köpte jag en alldeles för stor tomt i början av spelet. Men nu har jag plats att växa på i alla fall.

Den inledande frågan om spelet är stressande eller inte får det lite tråkiga svaret ”både och”. Vissa dagar är spelet inte stressande alls och andra dagar är det halvt kaos. Precis som i verkligheten är det jobbet, och framföra allt längtan att bli befordrad och tjäna mera pengar, som skapar mest bakgrundsstress. Samt ens förtvivlade försök på kvällen att hinna göra allt man vill göra på den dagen som skapar mest av den akuta stressen.

Humorn i spelet var oväntat nedtonad; det var egentligen bara när man lagade mat som den blev riktigt överdriven. Det bästa med humorn var att den aldrig kändes påklistrad och krystad, utan uppkom naturligt i spelets situationer. Jag gillade hur uttrycksfullt min sim reagerade på de olika saker som hände runt omkring henne.

När det gällde att skapa min karaktär så gick det väldigt undan. Jag råkade nämligen trycka bort editorn långt innan jag var klar med den, så jag spenderade alltså knappt någon tid alls där. Men jag blev ändå nöjd med min unga karriärkvinna inom mediabranschen. På något sätt blev jag dock ”Hundälskare” trots att min plan var att omge mig av en massa katter i spelet. Jag vet inte riktigt vad som hände där. Så nu vill min sim bara prata om hundar med alla hon möter. Tursamt nog är mina livsmål djur-neutrala, så jag kan levla upp dem via mina katter istället för att skaffa en hund.

LÄS MER: Jag vill inte att mina simmar ska resa till Batuu

The Sims 4 är ett väldigt välslipat spel efter alla dessa år. Det har varit färre konstigheter än jag förväntat mig, även om det varit del glitchar (som reparatören som sade ”allt är okej”, tog 130 spänn och sedan stack utan att ha lagat min stereo). Ibland är det dock oklart hur uppdragen ska genomföras i praktiken. Som när man skulle blåsa ut ljusen på tårtan på födelsedagen utan att jag fattade hur man skulle göra.

Jag blev också förvånad när det visade sig att stadsdelen jag flyttade in i var helt tom förutom mitt hus. Jag hade trott det skulle finnas andra hus med andra familjer omkring mig, men tydligen måste jag sitta och sätta ut både de andra husen och dess invånare på egen hand. Det var rätt krångligt och dessutom det som kanske stressade mest med spelet när jag hellre ville göra annat.

Vad tyckte jag efteråt?

Den stora frågan är förstås – hur betedde sig katterna? Fick jag verkligen en hyfsad upplevelse om hur det är att äga en katt? Min plan var att skaffa en söt liten kattunge, men jag fattade tycke för Loke – en vuxen katt med olika färg på ögonen.

De första timmarna med katten var nästan läskiga, för att katten betedde sig så realistiskt. Jag har aldrig ägt en katt, men flera av mina kompisar har katt, och jag har läst mängder av böcker om katter som jag kommit över. Så jag var väl förberedd. Och jag har aldrig upplevt något lika intagande i ett spel förut som de första dagarna med katten. Jag brukar sällan prata om ett spels animationer i mina texter, men här har vi animationskonst på hög nivå. Efter ett par timmars speltid började man förstås känna igen animationerna och vissa beteendemönster hos min kisse, men så är det ju också med riktiga katter.

Loke var en väldigt lugn och stillsam katt, och han skapade sällan några problem. Men tyvärr var han rädd för min dator; så fort jag satt mig där ryggade han tillbaka av skräck. Jag behövde förstås använda datorn i mitt arbete som mediaperson och då jag inte hade råd att köpa ett arbetsrum i början (medan jag var på jakt efter att uppfylla kraven för min efterlängtade befordran) fick jag ha datorn stående i vardagsrummet – där Loke oftast var. Så jag fick arbeta lite, trösta katten lite, arbeta lite, och trösta katten igen, för att något arbete skulle bli gjort. När jag till sist hade pengar att köpa ett arbetsrum var den här traumatiska tiden som tur var över, men den skapade onekligen ett intressant band mellan matte och katt.

Lokes död var också en upplevelse som inte riktigt liknar någon annan upplevelse jag har haft i ett spel. De flesta spel är fulla av död, men dagen när liemannen kom för att hämta min kamrat kommer jag aldrig att glömma. Den dagen hade jag köpt en fiol, då dagens uppdrag var att lära mig en ny egenskap. Loke var som sagt en lugn katt, ända tills jag började spela på fiolen. Då blev han som galen och sprang runt och jamade som besatt. Sedan dog han.

Jag hann dock aldrig köpa ersättare, för min andra katt, Viola, en steriliserad honkatt, bjöd mig nämligen dagen efter på en stor överraskning. Jag hade blivit rätt förvånad en vecka tidigare när hon började löpa bland det första hon gjorde. Och den här dagen damp det ner två kattungar, fader okänd. Men jag blev glad över denna oväntade utveckling, för de två små liven var bland det sötaste jag upplevt i ett spel. Å enda sidan var deras ankomst inte realistiskt skildrad på något vis, men å andra sidan var det något av det verkligaste jag upplevt i ett spel.

LÄS MER: Ett helt liv med The Sims

Den här blandningen av realism och överdrivna inslag, som jag hade hoppats att spelet skulle lyckas med, är verkligen en fin balans som finns överallt i spelet. En sak som däremot är lite väl överdriven är hur precis allting i hushållet går sönder hela tiden, men å andra sidan har jag blivit riktigt händig sedan jag gav upp det där med att anlita en reparatör.

Precis som i verkligheten räcker dygnets timmar aldrig till allting man vill göra och uppleva, så de flesta dagar blir det ett jäkla pusslande för att uppfylla min sims alla behov, uppfylla alla krav som jobbet ställer på mig, underhålla alla simmar som kommer på besök precis varenda dag, och testa hur någon ny företeelse i spelet fungerar. Jag tänker mig att det kommer att bli ett helt annorlunda spel när man tjänat betydligt mer pengar att röra sig med och dessutom skaffat sig uppgraderingar som mildrar min sims behov. Men i stort sett är inte simmarna så pass nojiga som man kunde förvänta sig, utan de har ett ganska realistiskt humör och reagerar på ett vettigt sätt på det som händer omkring dem.

Mitt kärleksliv har det dock inte blivit mycket av. Det är ingen som raggar på mig, och alla vuxna man möter har redan en partner. Den enda jag hittat som är singel är reparatören som lurade mig. Han förvandlades dock till en åldring redan under första dejtens andra karaoke-duett. Men det är nog lika bra att jag väntar med att bli med barn tills jag har ett större hus och mera pengar, annars blir det nog problem på allvar…