Varje år har den svenska befolkningen en tendens att bänka sig framför sina TV-apparater för att bedöma diverse musikaliska insatser samtidigt som de konsumerar ohälsosamma mängder tacos. Jag har knappast någonting emot den senare delen, men varje gång Melodifestivalen rullar igång når jag alltid samma slutsats: det är inte rimligt att tävla i musik. En musikalisk upplevelse är något av det mest subjektiva som finns, därför är det fullkomligt orimligt att gemensamt bestämma vilken låt som är värd fler poäng än de andra. Med den logiken som grund bör väl de flesta former av musikspel också hamna i papperskorgen av undertecknad, men det är inte riktigt så enkelt.

MER OM HARMONIX: Rock Band – musikspelet som aldrig slutade ge

Vi kan beakta musikupplevelser från olika perspektiv. Å ena sidan kan vi fokusera på musikens teoretiska och mekaniska aspekter, det är också det här synsättet som brukar dominera de flesta musikspel. Tänk er Guitar Hero eller Beat Saber, spel där rytmer och tonföljder står i centrum. Här består varje bana av ett förbestämt ljudspår och spelarens utmaning är att pricka in rytmer och tonföljder i den ordning de dyker upp på skärmen. Lyckas du med detta får du höga poäng, missar du de ankommande färgglada objekten får du låga poäng. Det spelar ingen roll om du tycker låten i fråga var trevlig att lyssna på. Det tilldelas inga bonuspoäng för att du diggade glatt under låtens gång. Om vi väljer att se musik på detta viset är det inte särskilt svårt att ta fram ett underhållande musikspel, svårigheterna dyker snarare upp när vi börjar fokusera på den subjektiva upplevelsen om hur musik ska låta för att vi ska tycka om den. Det är just detta perspektiv som tacklas i Fuser, det senaste från Rock Band-studion Harmonix.

I Fuser träder jag in i rollen som en aspirerande DJ och tillåts avancera från små scener till smockfulla arenor tack vare mina musikaliska förmågor. Det som skiljer Harmonix senaste spel från tidigare titlar är betoningen på spelarens kreativitet. Istället för att pricka rätt toner vid rätt tillfälle handlar Fuser i grund och botten om att blanda delar från kända låtar för att skapa något alldeles eget. För att åstadkomma detta använder sig spelet av ett otroligt imponerande system där de olika ljudspåren formas om för att passa in i den befintliga mixen. Så fort jag slänger in ett trumspår har samtliga andra ljudspår anpassats till det aktuella tempot. Väljer jag sedan att lägga in ett gitarrkomp eller något annat som innehåller toner och ackord har alla kommande ljudspår anpassats till den tonarten. Det spelar egentligen ingen roll om det handlar om tempo, tonarter eller skiften mellan dur- och mollskalor, det bara funkar. Jag har spenderat mycket av min tid i spelet med att bara försöka lista ut hur det hela fungerar, inte helt olikt en hänförd publik som letar efter de osynliga trådarna under en trollerishow. Trots detta är jag fortfarande inte helt säker på hur magin går till, men den är minst sagt imponerande.

När alla dessa system samspelar får vi ett beundransvärt verktyg som till och med lyckas transformera den gladaste 80-talsdängan till något som liknar en Muse-inspirerad rocklåt. Under de stunder då spelet låter mig utforska alla dessa system hur jag än önskar känns det som något riktigt häftigt och speciellt, därför är det aningen trist att så inte alltid är fallet.

FLER DJ-SPEL: Hexagroove: Tactical DJ

Hade Fuser lagt allt sitt krut på min personliga musikupplevelse utan att bry sig om hur många stjärnor jag förtjänar när konserten tagit slut hade spelet lämnat ett ännu starkare intryck på mig. Nu finns det visserligen inget som hindrar mig från att endast välja de spellägen som sätter kreativiteten i första rummet, förutom det faktum att spelets kampanj är helt essentiell för att komma åt alla musikaliska komponenter som erbjuds. Kampanjen känns nästan som ett enda långt övningsavsnitt där överdrivna karaktärer ska lära mig allt jag behöver veta för att dominera DJ-scenen. Men istället för att främja spelarens kreativitet fokuserar kampanjens uppdrag mer på att göra hastiga ändringar i mixen för att slutföra alla olika uppdrag som dyker upp på skärmen. Här bryr sig spelet inte om ifall jag är supernöjd med hur min mix låter för tillfället, om jag inte kastar in en del från en specifik låt innan tiden går ut kommer publiken tappa intresset. Tack och lov kan jag avaktivera mätaren som avbryter framträdandet ifall den töms, men vill jag få fem stjärnor på banan och därmed låsa upp fler föremål måste jag likväl lyda spelets alla rekommendationer.

Fuser är en fascinerande utveckling för musikspelen och ett mäktigt musikaliskt verktyg i spelform. Det som drar ner min upplevelse är den påtvingade kampanjen som tycks leva kvar i tron om att ett musikspel måste ha någon form av poängräkning som avgör huruvida jag förtjänar ett högt betyg eller ej. Ibland räcker det att jag som spelare är nöjd med min insats och då vill jag helst vara utan spelets krystade utmaningar. Fuser har visat att det går alldeles utmärkt att designa ett musikspel som fokuserar på spelarens subjektiva musikupplevelse, förutsatt att vi lägger ner poängräkningen.