Jag brukar inte vara den skarpaste kniven i lådan när det gäller att tackla budskap och metaforer i spel. Min uppmärksamhet riktas allt som oftast mot snygg grafik, häftig spelmekanik och intressanta karaktärer. Många moderna spel utspelar sig liksom mot en väldigt bokstavlig kuliss av världskrig, utomjordiska invasioner eller episka öden som står skrivna i stjärnorna. Gris kan mycket väl vara bland det vackraste jag någonsin upplevt på en spelkonsol, men det är utseendets samverkan med min känslomässiga resa som gör den här spelupplevelsen till något riktigt minnesvärt.

 Det första som slår mig är definitivt spelets simplistiska skönhet. Vi inleder vårt äventyr i en värld av svart och vitt. Med jämna mellanrum låser jag upp ytterligare färger som spelet introducerar likt en målarpensel som stryker olika nyanser över spelvärlden. Världen i Gris hade varit vacker även om den varit färgglad från första början, men det regelbundna tillägget av färger och nyanser lyfter spelvärldens skönhet ytterligare. Färgerna är dessutom ofta sammanlänkade med det spelmekaniska innehållet. Färgen blå innebär vatten, gul innebär tända lampor och grön betyder mer växtlighet. Det hela ger en häftigt känsla av att världen avancerar i takt med min huvudkaraktär.

LÄS FLER RECENSIONER: Earth Defence Force 5

Själva spelandet i Gris består av diverse pussel och utforskande från sida till sida. Jag börjar med att springa och hoppa för lösa spelets utmaningar. Efter en stund har jag även förmågan att dubbelhoppa såväl som andra verktyg för att navigera och modifiera världen runtomkring. Spelets pussel är oftast enkla och jag fastnade aldrig vid samma utmaning i mer än ett par minuter. Utmaningarna sticker dock sällan ut och känns oftast som ett hinder på vägen snarare än ett fängslande problem.

Utan att förstöra för mycket när det gäller spelets handling vill jag ändå belysa vad som gör den så speciell. Genom berättelsens gång tacklas vi med efterföljderna av en traumatisk upplevelse samt en tydlig kamp mot psykisk ohälsa. Det är detta som gör att mina framgångar, vare sig det gäller nya färger eller förmågor, väger så mycket tyngre än vanligt. Medan utmaningarna i sig inte är särskilt inspirerande känns förbipasserandet av dessa mer engagerande. Av samma anledningar känns även motgångarna extra tunga, och när eftertexterna rullar kan jag inte undgå att bli lite rörd.

LÄS MER: Topp 10 bästa spelen jag spelade 2018

Gris är ett visuellt imponerande spel men sticker även ut i positiv bemärkelse musikaliskt sätt. Det är det spanska bandet Berlinist som förser mitt äventyr med en otroligt vacker musikalisk kuliss. Musiken används dessutom på ett häftigt sätt under handlingens gång. Både på ett sätt som ackompanjerar mina upp- och nedgångar samtidigt som den förser små melodier till diverse pussel och förmågor.

Gris är ett visuellt, musikaliskt och känslomässigt imponerande hantverk. Det är ett äventyr som påminner oss om vilka fantastiska upplevelser vi får möjligheten att erfara tack vare talangfulla och kreativa utvecklare. Helhetsupplevelsen försämras marginellt av en samling mindre engagerande pussel men skiner trots detta oerhört starkt tack vare en historia som berör i en njutbar värld för både ögon och öron.