Det var längesen jag spelade ett shoot ’em-up. Några av mina tidigaste spelminnen är när jag vid fem-sex års ålder spelade R-Type på en, av min kusin, nedärvd Commodore 64. Självklart har jag spelat flera shmup-spel sen dess, men inte något som gjort så starkt intryck på mig som Habroxia 2. Jag har aldrig hört talas om Habroxia, men i dess uppföljare spelar du som Sabrina, en skicklig pilot som söker efter sin försvunne far-

Äsch, vem bryr sig? Jag har säkert tappat hälften av er i alla fall. Vi är inte här för att engagera oss i ett framtvingat narrativ. Nu ska vi skjuta rymdisar!

Habroxia 2 är en twin-stick-shooter. Detta innebär att jag med vänster styrspak manövrerar skeppet i samtliga riktningar och med höger styrspak avfyrar skeppets kanoner i 360 grader. Mitt skepp är i ständig rörelse och banorna skrollar horisontellt eller vertikalt. Jag skjuter mig igenom motståndet samtidigt som jag undviker deras skott, för att så småningom kämpa mig hela vägen fram till de olika bossar som väntar i slutet på varje bana.

Längsmed samtliga banor kan jag också samla krediter som med jämna mellanrum ploppar upp. Dessa kan spenderas på uppgraderingar i en verkstad som jag automatiskt slussas till i slutet på varje bana. Bland dessa uppgraderingar finns möjligheten att göra min primära attack snabbare, mer kraftfull och ge skotten större spridning. Det går också att köpa sig större livmätare, starkare specialattacker och en magnet som suger åt sig specialföremål och krediter.

LÄS MER: Fem anledningar till att inte köpa Playstation 5

Mina specialattacker låses upp successivt under spelets gång. En salva kraftfullare skott, värmesökande missiler och laser står bland annat på menyn. Dessa skott kan till skillnad från min primära attack bara skjuta fram eller bak, och inför varje bana får jag välja fritt vilken sorts attack jag vill ha framtill respektive baktill. Det finns även en handfull power-ups som går att plocka upp och förser mig med ytterligare starka engångsattacker eller olika sorters sköldar.

Habroxia 2 är en solklar hommage till 16-bitseran, med sin vackra pixelgrafik och peppiga chip-musik. Styckena är inte många men de är riktigt bra och sitter kvar i huvudet långt efter att jag stängt av spelet.

På pappret ser den här typen av spel enligt mig väldigt enkla ut att spela, men att göra två saker samtidigt är banne mig lättare sagt än gjort. För en ovan twinstick-spelare tar det ett tag att komma in i styrningen och jag blir snabbt satt på plats. Det är en utmaning inledningsvis och jag får köra om de första banorna ett par gånger var för att få flyt och koll. Efter en dryg halvtimme har jag blivit varm i kläderna, och spelet blir efter ett halvt dussin införskaffade uppgraderingar mycket lättare. Kanske lite för lätt.

Men samtidigt är det väldigt kul att känna sig stark och mäktig och kunna totalförinta allt motstånd. För den som inte nöjer sig med att enbart ta sig fram till de olika bossarna finns också, på nästan varje bana, en borttappad astronaut som går att plocka upp för lite extra poäng och achievements. Dessutom gömmer sig bounties bland de otaliga fienderna, så det gäller att försöka göra slut på så många som möjligt om en vill anta alla utmaningar.

HÄLSA PÅ VÅR NYASTE REDAKTIONSMEDLEM: Tobias sällar sig till redaktionen!

I slutet på varje bana betygsätts jag – på en skala från C till S – baserat på bland annat hur många fiender jag dödat, hur mycket skada jag har tagit och hur många av mina skott som missat. Just denna aspekt av spelet intresserar mig inte nämnvärt men den kan möjligen erbjuda många andra en ytterligare nivå av utmaning.

Habroxia 2 är ett kort spel, men det levererar fullt ut under sina få timmar. Trots en något knackig start kom jag så småningom in i det och ville sen inte lägga ner det. Det är superkul att bara kryssa genom rymden och göra ner alla småfiender och bossar. Därefter stundar ett snabbt stopp vid verkstan för att uppgradera skeppet med krediterna jag nyss plockat på mig, och sedan vidare till nästa bana. Repetera. Pew pew! Pew!