“Chai, vakna.” Den brunhåriga pojken vrider sig omtöcknat om. “Chai, upp och hoppa, det är dags!” Han känner försiktigt längs med armen, den är inte som förut. Den mänskliga kroppsdelen är utbytt mot en metallisk skepnad som närmast kan liknas vid ett stränginstrument. Han slår upp ögonen. “Chai! Ditt nya liv börjar nu.” I hjärtat pulserar en rytm, men den kommer varken från förmaken eller kammaren. Intill kroppens centrum sitter istället en musikspelare inslagen i bröstet och pumpar ut en stadig takt som får världen att gunga. Chai reser sig upp, ser sig omkring och kan inte motstå att spricka upp i ett flin som får även de mest iskalla gestalterna att smälta. Det här är början på en resa som han sent kommer glömma.

Den 25 januari i år höll Xbox och Bethesda en presskonferens där man pratade om framtiden för några av de största titlarna under 2023. Under en dryg timme presenterades bland annat extremt detaljerade bilar, vampyrjagande ungdomar och Minecrafts kommande projekt. Men mitt i allt smög sig en mindre titel in från Tango Gameworks (utvecklarna av The Evil Within och Ghostwire: Tokyo). Ett spel vid namn Hi-Fi Rush som också släpptes när showen var slut, på samma dag, vilket inom branschen brukar benämnas som en shadow drop och när vi summerar året, medan raketerna smäller på natthimlen, kan det här mycket väl vara toppen på spelberget. Jag är åtminstone beredd att här och nu ta en kula för spelet som gett mig hopp om att Microsoft är på väg tillbaka in i finrummet. Så på med säkerhetsbältet, Hi-Fi Rush är här för att blåsa liv i en sovande jätte!

Tango Gameworks Shinji Mikami tillsammans med spelets utvecklare, John Johanas.

Hi-Fi Rush är en tio timmar lång resa om vänskap, musik och taktfast hack and slash-gameplay. I spelet axlar du rollen som Chai, en pojkspoling i sina bästa dagar. (Tänk mors lilla Olle fast i japansk anime-skrud). Med en defekt arm hoppas han kunna återuppta sina drömmar om att bli en rockstjärna genom att anmäla sig som experiment hos Vandelay Technologies där de i ett testprogram ska hjälpa människor genom att byta ut mänskliga kroppsdelar mot metalliska diton. Men det går inte som Chai tänkt sig. Istället för en ny chans i livet blir han klassad som en trasig städrobot och den musikspelare han haft med sig till faciliteten hamnar av en slump inuti hans kropp. Med en ny syn på världen ger han sig av i jakten på att stoppa Vandelays fortsatta experiment och samtidigt släppa loss till några av de tyngsta rocklåtarna som släppts under 2000-talet.

EN HELT ANNAN SORTS SPEL: En tidig titt på Planet of Lana

Premissen är rolig, välskriven och åtminstone unik för mig då jag varken läst eller sett något liknande förut. Under Chais resa tillkommer dessutom en rad färgstarka allierade, bland annat en robotkatt vid namn 808, en hackare som kallar sig själv för Peppermint samt en tidigare anställd, Macaron, som alla bidrar till att ge berättelsen ett utökat syfte då man tillsammans upptäcker att implantaten är del av en större maskopi där målet i slutändan att AI-kontrollera mänskligheten. Det kan låta grandiost men Hi-Fi Rush fokuserar hela tiden på den lilla människan vilket gör att berättelsen aldrig svävar iväg. Istället skapar man ett band till karaktärerna som drar en framåt och när allting var klart visste jag mer om Peppermints demoner än om mina egna. Framförallt tack vare en mästerligt välskriven dialog som gav ett konstant driv från ax till limpa.

Chai och Peppermint samtalar om vad som faktiskt betyder något i livet. Mat. Och musik, såklart.

Hi-Fi Rush sticker ut i sitt gameplay. Tankarna härleder till Devil May Cry och gamla God of War med fokus på knappkombinationer och tunga slag. Lägg därtill en dos av den rytmbaserade aspekten hos Crypt of the Necrodancer och du har Hi-Fi Rush i ett nötskal. Hela spelet baseras på en takt som ger dig extra kraft ifall man sätter kombinationerna i rätt tidspunkt. Det här kan vara en utmaning för någon som saknar taktkänsla men Hi-Fi Rush gör också en stor sak i att vara förlåtande, rytmens träffyta är nämligen bred och skulle man misslyckas är laddningstiderna korta med relativt generösa sparpunkter. Oavsett hur striderna slutar går det snabbt att ta sig från det ena rummet till nästa på de traditionellt linjära banorna där man utöver att slåss får möjligheten att utforska miljöerna i jakten på gömda hemligheter. Spelets takt och tempo är perfekt avvägt då man aldrig spenderar för mycket tid åt ett särskilt ändamål. Plus att striderna är både utmanande samt underhållande vilket är ett stort plus när det utgör en så pass central del i berättelsen. 

SPEL DÄR RYTM-ASPEKTEN INTE TRÄFFAR LIKA MITT I PRICK: A Musical Story

En annan säregen aspekt av Hi-Fi Rush är dess estetik. Den kan inte ha undgått någon som ägnat åtminstone en minut av sitt liv åt att granska material från spelet. Det är färggrant och högljutt, personligt och poppigt, excentriskt och kaxigt. Alla vibrerande kulörer är dessutom animerade likt en 90-tals serie, tänk Totally Spies eller Pokémon, fast i ett högre tempo. En perfekt symbios som ger varenda pixel en enorm charm. Alla kroppsrörelser och ansiktsuttryck är minutiöst genomtänkta vilket gör att det inte finns en bildruta som liknar en annan. Från start till mål presenterades jag för någonting nytt vilket gav ett enorm variation i upplevelsen. 

När spelet är avklarat finns det dessutom en hel del bonusmaterial att ta del av för den som önskar. För en själv kändes längden perfekt. Jag blev både tillfredsställd och upprymd efter att ha spenderat tid med det färgstarka galleriet av karaktärer och takten ligger fortfarande latent i bakhuvudet efter ett antal timmar av XXY-knapptryck som utförts av mina numera blåsförsedda tummar. Hi-Fi Rush var sannerligen en positiv överraskning för mig och när jag ser material från spelet i efterhand så blir jag stolt över att ha umgåtts med Chai. Om 2023 bara fortsätter leverera på den här nivån har vi ett spelår som går till historien som ett av de absolut bästa någonsin.