Huntdown är en 80-talsactionfilm doppad i testosteron, flamberad i östrogen och sedan vändstekt i motorolja. Enda skillnaden från Huntdown och vilken Arnold Schwarzenegger-rulle som helst är att dina kulor tar slut, men vad gör väl det när det redan ligger åtta nya vapen på marken? Så poppa in Commando i din VHS-spelare, tänd en cigarr och dra den ostigaste one-linern du bara kan.

Huntdown stämmer av i klassisk sidescroll-anda som Metal Slug eller Turtles in Time. Du springer från vänster till höger (allt annat är väl hädelse vi den här punkten) och mejar ner allt som står i din väg. Världen är en sorts cyberpunk-esque dystopi med innerstäder belägrade av gäng och poliser låsta i evig strid om sönderbombade kvarter som verkar bestå endast av barer och knarkkvartar.

Du spelar som en av tre valbara karaktärer med lite mindre än kosmetiska skillnader, men även här skiner spelets humor igenom i detaljerna. Om man faktiskt tar sig tiden att läsa igenom allas beskrivningar, både de om vänner och fiender så hittar man massa små guldkorn, referenser och vad jag skulle kalla universella internskämt som är perfekt för någon som växte upp med Predator, Terminator och speciellt Robocop-filmerna. Allt är tufft, tufft, tufft och vem du än väljer så äter de tre portioner spik till frukost och sen ber de om påfyllning och matsäck till senare.

Vapnen är lika disponibla som fienderna, ingen återvinning, ingen nåd. Du har 30 kulor på dig, sen är det bara att slänga iväg vapnet och plocka upp det närmsta nya, vare sig det är en kulspruta, machete eller eldkastare. Det är ingen mening att tänka att du ska spara på något alls då du konstant kommer att byta ut din arsenal mot vad du inte (än) har kastat mot horderna av fiender i din väg. Granater, molotovs, kastknivar dansar en kortlivad balett i luften och snart kommer du glömma bort vad som är din förödelse och vad som är fiendens. Om jag får vara modig kan jag säga att du kommer dö ofta. Huntdown är inte lika brutalt som kanske ett Battletoads eller något av de tidigare action-sidscrollar-spelen, men det är fortfarande en utmaning som tvingar dig att hålla dig på tårna för att navigera kaoset som oundvikligen kommer täcka din skärm.

Det som drar ner återspelningsvärdet för mig är miljöerna och den repetitiva spel-loopen. En av de saker som drog mig tillbaka till ett spel som Turtles in Time var att man fick spendera en god mängd tid i varje bana, i varje värld. I Huntdown har de längre upplevelserna bytts ut mot kortare stötar av mer intensiv action, vilket i sin tur tyvärr gör att många av miljöerna blir ombytliga. Vill du ha dystopisk, futuristisk stad nr. 1, 2 eller 3? Turtles in Time tog dig genom skyskraporna i New York, ner till gatorna, i kloakerna, till stenåldern, framtiden o.s.v. Huntdown stannar kvar i New York, tematiskt talat åtminstone.

Men det är inte bara skjutandet och springandet åt höger som följer med, det är även humorn som (i min erfarenhet) ofta är en del av genren, speciellt i modernare tider som tex. Broforce med uppenbara callbacks till över nämnda filmserier. Det känns självklart när en boss återfår sin hälsa genom att pumpa upp sig med vikter. Det känns självklart när en boss tänder eld på sig själv som ett sista steg i fighten. Det finns ingen som ens låtsas om att de har någon sorts självbevarelsedrift eller någon sorts självinsikt. Allt är en enda stor karikatyr av en stereotyp och det som räddar spelet är att det inte försöker spela bort det eller ursäkta något, utan bara fullkomligt rullar i gyttjan som är 80-tals-cheese.