Hur en Grand Theft Auto-hatare älskade Red Dead Redemption

Min korta tid med Grand Theft Auto IV är en av de underligaste spelupplevelserna jag någonsin har haft. Det började utan några konstigheter. Ett bråk i en park ledde till en biljakt och en strid med en boss som hade en kniv. Jag snodde kniven av mannen och knuffade ut honom genom fönstret och striden var vunnen. När jag på vägen hem skulle köra in bilen i garaget lyckades jag istället köra fordonet in i väggen bredvid garageporten, varpå bilen gick sönder och jag och min kusin fick ta bussen hem. Trots att busshållplatsen där vi fick kliva av bussen var mycket längre bort än de två meter från garageporten där vi kraschade.

Det typen av underligheter är förstås oundvikliga i öppna världar. Det var nästa dag i spelets värld som de verkliga knasigheterna började. Då bröt exakt samma bråk ut i samma park igen, och samma biljakt följde, och samma strid mot samma boss som bar på samma kniv. Ja, jag hade fortfarande kvar kniven från gårdagen, vilket betyder att vi båda slogs med samma kniv. Nej, inte samma typ av kniv, vi hade båda exakt samma exemplar av kniven i handen. Ursäkta, är det här ett gangsterspel jag spelar, eller är det ett ovanligt snurrigt avsnitt av Star Trek?

Att spela Grand Theft Auto: San Andreas och Bully går inte bättre. Båda spelen har samma vidriga uppdragsystem och båda spelen är lika ospelbara. Men då jag älskar westernfilmer betydligt mer än jag gillar gangsterfilmer ger jag ändå Red Dead Redemption en chans. Och döm om min förvåning och stora glädje när detta skogstokiga system helt lyser med sin frånvaro! I Red Dead Redemption får vi istället ett enkelt och praktiskt checkpointsystem, utan något inslag av snurrig science fiction.

Red Dead Redemption visar sig vara precis den skildring av western-livet som jag ville ha. Spelet utspelar sig sent i epoken, 1911, så vi får bilar och biografer och andra nymodigheter, men framför allt får vi rida över prärien, känna av dueller på gatorna i de dammiga små städerna, bråka på saloonerna, träffa buttra sheriffer som jagar karismatiska outlaws, fösa kor på slätten och jaga björn i skogen.

Striderna blir rätt enformiga mot slutet, men fortsätter trots det att vara underhållande. Spelet har en fantastisk variation i uppdragen, storyn är fokuserad och all over the place på samma gång, och spelet radar upp en samling sköna, tokiga och hjärtskärande karaktärer som inget annat spel. Red Dead Redemption är ett spel som fortfarande, 2018, håller måttet.

Det är bara grafiken som känns lite föråldrad. Medan spel från samma tid som Mass Effect 2 och Dishonored fortfarande ser riktigt läckra ut, med sin något mer stiliserade grafiska stil, så märks det att Red Dead Redemptions mer realistiska värld har åldrats med lite mindre värdighet. Spelvärlden är luddig, men dessutom väldigt brun och grå. När man har skjutit ner en fågel eller något annat mindre djur kan det vara svårt att hitta dem igen, då deras kroppar har samma färg som marken.

Ett annat opraktiskt inslag i spelet är att det är samma knapp för att aktivera Dead Eye (spelets Bullet Time) som för att titta bakåt. Så när man blir anfallen utan förvarning på vägarna och automatiskt aktiverar Dead Eye utan att först ha dragit sitt vapen så tittar man rakt bort från sin angripare istället för att aktivera Bullet Time. Opraktiskt.

Ännu mer problematiskt blir dessa situationer när man har dött eller när man har sparat spelet. Då väljer spelet av någon anledning kniven eller en tom hand som senast använda vapen trots att jag aldrig spelat med kniven eller den tomma handen.

Så hamnar jag i ett bakhåll på vägen, tittar man först bakåt istället för att aktiera Dead Eye. Sedan drar jag mitt vapen och aktiverar Dead Eye. Inser att jag har ett lassot istället för ett vapen i min hand, avaktiverar Dead Eye och byter till ett annat vapen och dör direkt därför att spelet inte pausar när man byter vapen. Då är det bara att spela om från min senaste sparning alltså. Med tanke på hur genomarbetat spelet är i övrigt kan jag inte förstå hur denna komedi har slunkit igenom kvalitetskontrollen.

Men om vi bortser från denna lilla egenhet, som går att parera genom att med jämna mellanrum kolla att man faktiskt har rätt vapen valt, är det ett magnifikt spel som bjuder på så väl underhållning som känslor som dröjer sig kvar. Visst lär man sig snart att förutse de ”oväntade” vändningarna i sidouppdragen och visst är spelet kanske ett par uppdrag för långt, men det är petitesser som inte påverkar upplevelsen i stort.

Dessutom är spelets slut klockrent. Det sättet som spelets slut syr ihop inte bara storyn, men dessutom vad som hänt i spelets spelsekvenser, är föredömligt. De Grand Theft Auto-spel jag har testat har alltid haft svårt att förena känslan i vad som händer i spelsekvenserna och känslan av vad som händer i mellansekvenserna med grav ludonarativ dissonans-problematik som följd. Som jag spelar har Red Dead Redemption inga sådana problem, utan i sista uppdraget faller alla bitarna på plats. När äventyret är över är jag mätt och belåten. Så nöjd, i dubbel bemärkelse, med ett spel som när jag klarade Red Dead Redemption har jag sällan varit.