Nostalgi kan vara ett kraftfullt ting. Det finns ett avsnitt av serien How I Met Your Mother som uppfinner begreppet ”graduation goggles” (försvenskat till ”examensglasögon”). Det vill säga hur en person kan minnas något i positiv bemärkelse även om upplevelsen inte var särskilt storslagen till att börja med. I serien upplever karaktärerna hur de endast minns tillbaka på de positiva aspekterna av sina upplevelser och väljer att bortse från det negativa. Jag har under de senaste dagarna återbesökt ett äldre spel från min barndom, Gun, och jag kan inte låta bli att märka hur mina examensglasögon är påväg att trilla av.

MER FRÅN VÅR VILDA VÄSTERN-TEMA: Hur en Grand Theft Auto-hatare älskade Red Dead Redemption

För de som inte vet har Gun sitt ursprung hos utvecklarna Neversoft och lanserades år 2005 med hjälp av Activition. I och med detta hamnade spelet precis mellan två konsolgenerationer och kan idag hittas till PC, Playstation 2, Gamecube och Xbox såväl som Xbox 360. En variant släpptes även till Playstation Portable ett år senare och var ovanligt nog mer innehållsrik än sin stationära motsvarighet. Kortfattat kan Gun beskrivas som ett action-äventyr i en (mer eller mindre) öppen värld med några rollspelselement och en vilda västern-kuliss. Dessutom har spelet ett av de snyggare omslagen från senare år.

Det krävs en speciell typ av mod för att skjuta eldpilar vid närheten av explosiva tunnor.

Enligt mitt minne var Gun en sådan där fängslande händelse där tanken om det bara var ett spel och inte verklighet försvann rakt ut genom fönstret. Jag har Gun uppe på samma piedestal som 2010 års Red Dead Redemption när det gäller interaktiva västern-äventyr. Åtminstone om 12-åriga Andreas tillsammans med min 17-åriga motsvarighet hade fått organisera tidigare nämnda piedestal.

När jag spelade igenom Gun igen nyligen insåg jag nämligen mer än tidigare hur upplevelser kan vara fast knutna till personen vi är och tiden vi lever i just då. Samma kan troligen sägas för filmer och andra typer av kreativa verk. Det är en fara då det hindrar oss från att rättvist jämföra saker och ting för oss själva. Samtidigt är det en fantastisk insikt att förstå hur mediet vi älskar konstant rör sig framåt mot roligare och mer imponerande bedrifter.

LÄS OM MYCKET MER PANG-PANG I: Fast Striker

Gun

Om några dagar kommer Red Dead Redemption 2 ut och jag är lika fascinerad över spelets påstådda storslagenhet som många andra. En av spelets stora säljpunkter verkar vara en öppen värld som känns levande och utvecklas på ett naturligt sätt beroende på hur du väljer att agera, eller inte agera. Det är visserligen en av de moderna spelens mest uttjatade klyscha, men om någon verkligen kan klara av det är det Rockstar.

Även Gun hade en imponerande öppen värld med olika städer och övriga miljöer, åtminstone tyckte jag det när jag spelade det år 2005. När jag går tillbaka idag slår det mig hur otroligt banal den så kallade öppna världen faktiskt är. Mellan exempelvis träningsområdet och den första staden du kommer till existerar endast en kort stig. Följer du stigen är du framme, utan möjlighet för ytterligare utforskning längs vägen. Det är ganska trist och enkelspårigt sett till moderna mått.

Flaskan löser många problem i Gun.

En annan aspekt som sticker när jag spelar om Gun idag är hur fruktansvärt TV-speligt det är. Många moderna spel har fortfarande utropstecken över huvudet på uppdragsgivare och stora markörer på kompassen som visar vart du ska gå, men ändå genomförs försök för att nå någon form av inlevelse hos spelaren.

Något konkret jag reagerade på var hur karaktärer ofta bröt fjärde väggen för att hjälpa spelaren. Karaktärer ber dig dricka whiskey om du får låg hälsa eller säger ”press the sprint button” för att du ska kunna rida fortare. Om något sådant skulle finnas med i ett spel idag skulle det vara med glimten i ögat och inte som en del av en dramatisk och seriös historia.

LÄS VÅRA RECENSIONER: Call of Duty: Black Ops 4

Nostalgi är en mäktig kraft som kan få den mest mediokra skapelse verka som ett av världens sju underverk. Därmed inte sagt att Gun är ett dåligt spel. Med tidsenliga mått är det faktiskt ganska fantastiskt, men idag är det inte alls lika fängslande som jag minns det. Detta får mig att börja fundera kring framtiden. När Red Dead Redemption 2 lanseras under fredagen finns det en god chans att vi blir lika trollbundna som vi tror på förhand. Tänk då vad vi kommer tycka om 2018 års spelkvalité om 10, 20 eller 30 år. Kommer vi se tillbaka på Red Dead Redemption 2 på samma sätt som jag ser på Gun nu? Vad kommer då vara det nya och banbrytande inom mediet? Det är sannerligen en fängslande fråga som bara framtiden kan besvara.