När Pokémon Go lanserades i 2016 stannade min granne mig en gång och frågade lite försiktig; ”Conny, du som har koll på det där med spel. Hur fungerar egentligen det där Pokémon man ser alla gå omkring med?”

Min lite hastiga fem-minutersförklaring var väl kanske på lekmannanivå, men samtalet resulterade i att grannen konstaterade att det var bra att folk var utomhus. Jag minns hur jag samma sommar kikade på Youtube-videos från Central Park där folk rusade mot en plats där en specifik Pokémon fanns, hur jag läste att någon skadat sig när den klättrat över ett staket och när jag en tidig morgon väntade på att butiken jag jobbade i skulle öppna och såg hur fem personer stod runtom mig och spelade. Visst – vi hade fortfarande ögonen på en skärm, men vi var åtminstone utomhus och fick oss lite motion i det fina vädret. Det här är något av en spelifierad vision och filosofi som Nintendo är ganska ensam om gentemot industrins andra plattformshållare.

Ett antal år senare, under ett arbetspass på jobbet, gick min rygg sönder. En nerv skapade balansproblem och jag föll ihop. Hade jag vetat den där sommaren för mer än två år sedan att rehabilitering skulle bli mitt livs största utmaning hade jag nog inte suttit inne och spelat så mycket dator- och TV-spel som jag gjorde under året fram till att den trasiga ryggen på allvar förändrade hela mitt liv. Mängder med läkarbesök senare slogs det fast att även om jag i dagsläget har hjälp från sjukgymnast, fysioterapeut, arbetsterapeut och läkare så är rehabilitering genom vanliga promenader det som hjälper allra mest. Pokémon Go hade för längesen avinstallerats från min telefon och ersatts med diverse träningsprogram och annat som räknar mina steg, visar med GPS var och hur långt jag gick, vilket tempo jag hade och mycket annat. Men sen såg jag en trailer för Pikmin Bloom, och även om det inte på långa vägar kändes som något som skulle komma att likna Pokémon Go insåg jag snabbt att det iallafall kunde bli mitt nya beroende, mitt nya spel utomhus under rehabiliteringen.

LÄS MER: Pokémon Go fick hela världen att röra på sig

Konceptet är enkelt: du promenerar, räknar steg och når framsteg som gör att du får Pikmins. Dessa kan skickas ut på små uppdrag och ju mer saker du gör i själva spelet och såklart, ju längre du går i verkligheten, desto fler Pikmins kan du odla fram och ha som följeslagare. Allt är väldigt simpelt, men för en person som jag där promenaderna är ett lika givet inslag som TV-spel känns det fint när appen frågar mig hur min dag varit, påpekar att jag minsann gått ännu fler steg denna veckan än förra och belönar mig med lite uppmuntrande ord.

På något vis kan jag inte låta bli att förundras över Nintendo som spelskapare. Dom som fick mig att sitta hela barndomen framför en TV och som i högstadiet fick mig att välja SNES framför att gå på disco skapar sådana här saker. Visst, Nintendo har alltid varit bra på det där att göra något helt nytt.

Vi har svingat med Wii-motes i bowling, tränat oss svettiga i Wii Fit och mycket annat och som jag sade tidigare: vi tittar fortfarande på en skärm, sammanfattar våra framsteg i gullig grafik och låser upp nya saker, precis som i vilket spel som helst. Men någonstans finns här precis samma koncept som den där sommaren när vi jagade Pokémon i parker och på skolgårdar, en vilja att kombinera att faktiskt vara utomhus och att spela. Med kamera och AR kan vi visualisera hur våra Pikmins springer omkring i den skog vi utforskar och varje gång jag kliver in i samma skogsdunge jag dagligen vandrar igenom vet jag att appen håller koll på antalet steg jag slutligen går. Nintendos gamification av en sådan simpel sak som att ta en promenad utomhus har gjort all skillnad.

Jag trodde nog aldrig att Nintendo skulle följa med mig utanför mitt hem, åtminstone inte på ett annorlunda vis än ombord på buss, tåg och flygresor där jag spelat på någon av deras handhållna konsoler, men jag är väldigt glad att så är fallet och att de med sin kreativitet, unika vision och utomhusnärvaro gör mitt liv lite enklare och blommigare än vad det för stunden är.