Den sista säsongen av Telltale’s The Walking Dead är äntligen här, och med blandade känslor tog jag mig an det första avsnittet. Enligt mig har spelet inte kunnat toppa den höga standard som första säsongen satte, och jag hade inte de förväntningarna på sista säsongen heller trots att jag var spänd på att få spela det. Nu när ett av fyra avsnitt är avklarade har den inställningen dock förändrats.

——- SPOILER! LÄS INTE VIDARE OM DU INTE SPELAT THE FINAL SEASON: EPISODE 1——-

Det är inte som att jag anser att säsongerna två och tre vad helt bortkastade. De visade oss vad huvudkaraktären Clementine fick gå igenom efter det att hennes beskyddare Lee, huvudkaraktären från den första säsongen, blev ett offer för zombieapokalypsen. Vi fick följa henne i uppväxten, se hur alla händelser och val formade henne, och vi stötte till och med på karaktärer som vi kände igen från första säsongen. Om man bortser från en generell överblick av dessa två säsonger minns jag knappt någonting av dem – speciellt inte den tredje säsongen, A New Frontier. För mig var de roliga att spela igenom och de har båda sin egna charm, men det fanns inte mycket som fick mig att fastna för och minnas dem, så som den första säsongen gjorde.

Utifrån det jag har sett av The Final Seasons första avsnitt har jag nu andra förväntningar. Vi får följa Clementine som en härdad tonåring, återförenad med Alvin Jr. som hon hade blivit skild ifrån under den föregående säsongen. Han är nu gammal nog att forma meningar och skjuta en pistol; två viktiga grejer att kunna i en postapokalyptisk värld. Tillsammans hamnar de efter en rad händelser på en internatskola, där de enda överlevarna är en grupp barn som har klarat sig själva ända sedan zombieepidemins början. I spetsen av gruppen är Marlon, en tonåring med hockeyfrilla som verkar vilja skydda resten av barnen hur han än förmår. Trots att skolan verkar lugn nog får vi snart lära oss att gruppen förlorade två av sina vänner ett år tidigare, systrarna Sophie och Minerva, och fortfarande är skakade över förlusten. Bortsett från denna sorgsna underton i barnens sammanhållning verkar allt fridfullt, men precis som Clementine har lärt sig genom årens gång har alla grupper sina hemligheter som lurar under ytan.

NYA TRAILERS: Gameplay-premiär för Spelunky 2

Efter en relativt lugn början kickar saker och ting igång rejält mot avsnittets slut. Brody, en av flickorna i gruppen, avslöjar för oss att Sophie och Minerva inte alls är döda, utan gavs bort till banditer av Marlon i utbyte mot säkerhet – och att han tänker göra samma sak med Clementine och AJ om banditerna någonsin kommer tillbaka. Efter denna upptäckt uppstår tumult, och som alltid när bråk händer i The Walking Dead så dör folk. Marlon slår till Brody av ilska så hårt att hon efter någon minut går bort, och låser in Clementine tillsammans med henne. Efter en kort men spänningsfylld scen nere i den mörka källaren (där jag tack vare ljud- och ljusdesignen upplevde ett obehag som jag inte känt under något av spelen sedan första säsongen) tar vi oss ut och möter resten av gruppen. Marlon försöker skylla Brodys död på Clementine samtidigt som han viftar runt en pistol, och efter ett antal konversationsval avslutas debatten helt tvärt – då AJ skjuter Marlon i huvudet.

Jag streamade medan jag spelade detta, och slutscenen fick mig att sitta helt förstummad fastän jag tidigare hade haft kommentarer för varje situation. Egentligen borde jag kanske ha varit förberedd för att det skulle kunna hända, då man aldrig kan vara säker på hur saker och ting kommer att te sig i The Walking Dead. Anledningen bakom min mållöshet var nog en blandning av olika faktorer; exempelvis lyckades jag få Marlon att släppa sin pistol och be om ursäkt, vilket gjorde att jag trodde att situationen skulle kunna lösas fredligt. Även att allting skedde så snabbt och mitt under en konversation, samt det faktum att det just var lilla AJ som sköt honom av alla i gruppen som hade kunnat göra det. Att se hur snabbt barn är tvungna att växa upp under epidemin gjordes extra påtagligt av att se en sisådär fem år gammal pojke kallblodigt döda någon – inte heller för att försvara sig själv, utan för att han trodde att det var det rätta att göra.

Tidigt under spelets gång får man lära sig att de val man gör i rollen som Clementine påverkar sättet AJ formas och beter sig på, men det som skedde var helt utom min kontroll. The Final Season må ge oss frihet när det kommer till de val vi har möjligheten att göra, men visar också att vi inte kan påverka allt – och just detta är genomfört på ett sätt som påminner mig om hur jag kände när jag spelade första säsongen. Kanske blir detta den avslutning som serien är värd, trots allt.