Det är en speciell känsla när en har följt ett spels utveckling i närapå fyra år och spelet sen äntligen släpps. Särskilt när det enda jag egentligen har sett av spelet under den tiden är just de delar jag har… sett. I fyra år har jag matats med nästan enbart visuella intryck av Planet of Lana, den Göteborgsbaserade indiestudion Wishfullys debuttitel, och för varje ny liten glimt har jag bara blivit mer och mer nyfiken på vad det färdiga spelet ska komma att bjuda på. Jag har nästan känt att ”nu kan det räcka med bilder och estetik, ge mig lite faktiska spelmoment istället!” För visst måste spelets fokus ligga på något helt annat än sin design?

Både ja och nej, men mest nej. Medan detta i grund och botten är ett spel, med tillhörande spelmoment och (i det här specifika fallet) plattformspussel, har utvecklarna valt att låta dess utseende få spela huvudroll. Ett smartare val hade de inte kunnat göra, om ni frågar mig, för det här spelet är så sanslöst himla vackert. Det har till exempel de vackraste träd jag någonsin sett i ett spel. Vattenfärgsestetiken som dominerar miljöerna är ofattbart tjusig och alla sprites rör sig så nära organiskt som är möjligt. Jag vill inte ens veta hur många lager som lagts på varandra för att skapa såhär pass silkeslen parallaxskrollning. Det är sällan jag njuter så mycket av att bara titta på ett spel och Planet of Lana verkar fullt medvetet om att jag känner såhär.

LÄS MER: Integrerade fingervisningar i Horizon Forbidden West: Burning Shores

När jag tidigare i våras spelade demon kände jag att ett vackert yttre nog inte skulle kunna bära ett helt spel. Och det gör det inte, åtminstone inte helt och hållet. Det finns en handling i spelet, men den saknar i princip helt och hållet dialog och berättas i huvudsak visuellt. Häri ligger troligen spelets största styrka: samtliga delar av spelet har vävts ihop med det visuella i syfte att förstärka det.

Jag skrev också i min text om demon att jag troligen ”kommer bli mätt på” hur spelet ser ut. Mer fel kunde jag inte ha haft! Jag får överhuvudtaget inte nog av att titta på de här miljöerna. Dessutom uttryckte jag att jag hoppades på att få se större variation rent visuellt i det färdiga spelet, vilket jag fick med råge, och kanske är det just därför jag inte får nog av spelets utseende. Planet of Lana innehåller ett så stort spektrum av synintryck att det aldrig slutar hänföra mig.

Utan att säga för mycket bjuds det spelet igenom på bland annat öppna fält, lummiga skogar, djupa hav, fuktiga grottor, gyttjiga träsk och stekheta öknar. Och på samtliga platser fullkomligen dansar miljöerna framför mina ögon. Spelarkaraktären Lana korsar landskapen genom dag och natt, genom soluppgång och sandstorm. Kameraarbetet (eller vad nu ett spels motsvarighet blir) tillåts vara både nära och intimt likväl som vidsträckt och bombastiskt. Spelet innehåller flera partier där spelmoment får ta paus och där bild och ljud istället får stå i centrum. Det är så otroligt många smarta val som har gjorts för att verkligen lyfta fram det presentationsmässiga och visa på alla dess styrkor.

LÄS MER: Neon White’s olyckligt vilseledande marknadsföring

Detta för mig osökt in på spelets musik, vilken är alldeles superb. Kompositören Takeshi Furukawa – som tidigare jobbat på bland annat The Last Guardian – lyckas förstärka känslan i spelets samtliga delar på ett mycket träffande sätt. Även här har man valt att jobba med ett brett spektrum genom att låta orkestermusik av storslagna, filmiska proportioner avlösas av enkelt pianoklink för att matcha både sceneri och spelmoment. Bland de bästa scenerna i spelet finns en särskilt vacker ridscen som är en enastående sammansättning av ljud och bild. Sen vill jag ge en stor eloge till utvecklarna för att de även har inkorporerat musik i några av spelets pussel. Mer sånt!

Som ni kanske märker har jag svårt att sluta överösa det här spelet med beröm för sin visuella prestation. Men innan jag tackar för mig tänker jag ta det slutliga klivet och säga att det här troligen är det snyggaste spel jag någonsin har spelat. Våren 2019 lyckades det snärja mig med enbart ett par konceptbilder och en logotyp och nu har det lyckats golva mig igen med sin mästerligt enhetliga presentation. Jag var orolig att Planet of Lana skulle falla på sin tilltro till sitt utseende, men jag hade aldrig väntat mig att den tilltron skulle vara helt och fullt motiverad. Inte bara har jag blivit kungligt behandlad syn- och hörselmässigt, jag har dessutom fått omvärdera mina förutfattade meningar om vad ett spel måste vara för att räcka hela vägen fram.