Jag vet, jag vet! Jag är sen som sjutton på den här pucken. Med tanke på hur mycket jag älskar allas vår fasadkrypande smygfotograf är det en ren skam att jag inte skaffade det här spelet tidigare. Men det är först nu i förra veckan som jag har haft tid och möjlighet att för första gången spela Marvel’s Spider-Man. Därför bara måste jag få skriva av mig, jag också! Ni som är intresserade av spel och superhjältar har troligen redan läst allt som finns att läsa om spelet från oss på Player 1, inte minst här, här och här. Själv har jag inte bara läst dessa recensioner och essäer, utan också hört flertalet poddar prata om Marvel’s Spider-Man. Men trots att alla proklamerade spelets briljans och den fantastiska känslan av att svinga sig i nätlianerna hade INGET kunnat förbereda mig på känslan jag själv fick när jag först fick ikläda mig vår snälle grannes grälla, tajta trikåer.

För Dra. Mig. Baklänges. Vad coolt det är att svinga sig i spindelnätet mellan skyskraporna! Det är helt sinnessjukt hur mitt i prick, huvudet på spiken, blöt limpa rakt in i väggen (och säkert många andra metaforer) de har fått till den här mekaniken. Det är nästan roligare att svinga sig än att spela igenom storyn. Spelet tillåter så småningom fast-travel, men vem vid sina sinnens fulla bruk skulle välja det när den långa vägen är såhär underhållande? Jag kan katapultera mig med mitt nät, utföra akrobatiska rörelsemönster jag inte visste fanns, springa vertikalt uppför byggnaderna och när jag vill plötsligt dyka ner på marknivå för att löjligt lätt ta mig an horder av skurkar. Det är JAG som är Spindelmannen!

Så. Nu har jag fanboy:at färdigt. Men jag har banne mig inte spelat färdigt, och det är precis det jag ska göra nu.