För några veckor sen besökte jag kulturcentret Malmö Live för att se stadens symfoniorkester framföra spelmusik under konserten Joystick 11.0. Malmö konserthus har en lång historia av att framföra konserter baserade på spelmusik. Det började som ett spännande experiment på Stortorget i Malmö 2006 när 17000 människor såg symfoniorkestern framföra allt från Killzone 2s pampiga toner till Terras Theme från Final Fantasy VI. Efter detta flyttade produktionen med Orvar Säfström i spetsen in i självaste konserthuset, där Joystick sedan har återvänt under många år och med några få undantag alltid med Säfströms egen medverkan.

Joystick 11.0

Orvar Säfström agerar presentatör men driver även produktionsbolaget Underscore Productions som tar fram musiken.

Joystick roar orkestern då det drar en helt ny typ av publik, en publik som i synnerhet inte snålar med entusiasm och stående ovationer. Konserten lockar även konserthusveteraner som både är nyfikna och genuint entusiastiska över den nya musiken som tar plats i konserthuset. Och Orvar leder det hela på ett sätt som gör att alla känner sig välkomna.

Jag har personligen gått på nästan alla Joystick-konserter och sett medryckande medleyn för Commodore 64- och Amiga-musik, otaliga Super Mario-kompositioner och ett ståtligt Mega Man-medley som togs fram under 2014. 

Ett annat återkommande inslag är den skönsjungande Sabina Zweiacker som ger utvalda melodier en röst, tyngd och genomslag de aldrig fått utan hennes kraftfulla stämma. En publikfavorit är konsertens version av “The Dragonborn Comes” från The Elderscrolls V: Skyrim. Man har specifikt använt Youtube-covern av Malukah, eller Judith de los Santos som är hennes fullständiga namn, som grund för sin orkestrala variant. Detta är en återkommande final eller som i år, ett extranummer som alltid river ner applåder i konsertsalen. 

LÄS MER OM SPELMUSIK: Associationens kraft och att stå i händelsernas musikaliska centrum

Ett specifikt minne jag har är när Zweiacker framförde en duett med självaste Richard Söderberg. De två framförde ett antal olika sånger ihop under Joystick 6.0 men inget var så speciellt som när de tillsammans sjöng “Aria di Mezzo Carattere” som härstammar från den kända operascenen i Final Fantasy VI. Det var ett nästan magiskt ögonblick som gav mig ett av min ungdoms starkaste spelminnen nytt liv. Jag kommer även att ha svårt att glömma hur “Into a World of Illusion” från Suikoden rörde mig till tårar, inte på grund av att jag hyste några starka känslor för spelet, utan för att tolkningen var så mild och vacker att jag bara inte kunde låta bli att påverkas emotionellt.

Sabina Zweiacker är Joysticks alltid återkommande sopran.

Det är det här som är så fantastisk med livemusik. Den kan beröra på ett alldeles unikt sätt som inspelade ljud på en MP3:a kan ha svårare att uppnå. Live orkestermusik är levande och föränderlig. En konserts arrangemang kan alltid överraska genom att leka med musiken. Det är personligen något jag ofta hoppas på, för jag går inte på spelmusik-konserter för att höra på en exakt kopia av musiken jag kan höra från spelen eller dess soundtrack. Därför är just sviter, medlyn och retro-musik extra spännande varje gång jag besöker Joystick. För det tillåter mig höra spännande nya kompositioner av klassiker jag trodde jag lyssnat sönder, och att höra naken 8- eller 16-bitars musik få orkestralt liv är alltid lika fascinerande. Därmed var det lite synd att årets konsert inte innehöll så mycket av den äldre musiken, men det tar mig också till en poäng jag vill göra med denna text.

Jag varken vill eller kan sitta här och betygsätta konserten för sitt innehåll. Det vore meningslöst eftersom andra i salen kanske uppskattar stycken jag inte brydde mig om. Jag tycker det vore kul om man började leka lite mer med teman eller bygga nya arrangemang baserad på blip-blop-musik just för det ger nytt blod i gammal spelmusik. Om det vore möjligt hade musik från större indiespel varit otroligt välkommet med. Allt måste inte vara orkestrala stycken från början. Det är fantasirikedomen från egna arrangemang jag oftast uppskattar mest.

Visst är somliga arrangemang mer spännande än andra och det är alltid kul att höra ny musik spelas upp. I år bjöd programmet dessutom på extra många låtar som aldrig framförts i Malmö konserthus tidigare. Exempelvis en svit från Bloodborne, Horizon Zero Dawn och The Last Guardian samt pampiga stycken från gamla Hitman 2 och The Witcher 3: Blood & Wine, som i år var uppbackade av en av de bästa körer Malmö konserthus någonsin använt i Joystick-sammanhang.

LYSSNA PÅ VECKANS SPELMUSIK: Nå vårt arkiv här

Vad jag finner bra är helt subjektivt. Så kan man förvisso säga om allt men jag känner extra starkt om det inför den här typen av musik. Den narrativt drivna sviten från Wing Commander tog mig på en kort musikalisk saga med en lugn början, en hätsk mitt och ett triumferande slut. Det var en av konsertens höjdpunkter för min del just på grund av hur sviten var konstruerad. Det fanns en logik och en lekfullhet som jag kan uppskatta. Men sen finns det musikaliska stunder som sticker ut för att de drar nytta av symfoniformatet. När det spelades musik från Battlefield 1 valde man ut melodin från den udda sekvensen där man spelar som en brevduva. Under detta framförande kunde jag höra åskmuller och vinden, och när jag ser mig omkring bland musikerna kan jag till slut finna källan och instrumentet som lyckas skapa illusionen av ovädret. 

Det är dessa stunder som är de mest speciella med att gå på en symfonikonsert. Jag älskar att se musik! Det inser jag varje gång jag besökt konserthuset. Det är något speciellt med att först höra musik som en helhet, för att sen stycka upp utvalda delar av lagren, lokalisera källan som mina öron fixerat sig på och sen känna hur just orkestersektionen jag spärrat ögonen i känns riktad till mig. Det är dessa stunder som en symfonikonsert känns som mest unik och omöjlig att reproducera känslan av i hemmet. 

Jag går inte bara för att höra spelmusiken jag redan älskar eller för ljudstyrkan en orkester med kör kan frambringa, utan det som är absolut mest speciellt är hur mycket lättare jag med ögon och öron kan dekonstruera melodierna framför mig och förstärka de bitar jag gillar mest. Det är denna unika guldkant ett besök på ett konserthus kan addera till din redan familjära spelmusik-upplevelse.