Varje gång jag får i uppdrag att recensera ett spel skapar jag omgående en ny anteckning i telefonen. Där lägger jag in spelets titel som rubrik för att sedan fylla på med tankar och åsikter i punktform i takt med att jag spelar. Vanligtvis dröjer det inte många timmar innan den där anteckningen är fylld med punkter. När jag spelade Kingdoms of Amalur: Reckoning under 2012 blev jag snabbt kär i det. Det var en korsning mellan The Elder Scrolls och Fable, och de som känner mig vet att det i princip är den bästa spelblandningen jag kan tänka mig. När jag nu åtta år senare spelar nyversionen av spelet som fått undertiteln Re-Reckoning har jag dock inte särskilt mycket att säga. Faktum är att den där digitala anteckningen är helt blank utöver sin rubrik. Kingdoms of Amalur: Re-Reckoning är spelet jag upplevde 2012, men mycket mer än så är det inte.

LÄS FLER RECENSIONER: Tell Me Why

I Kingdoms of Amalur: Reckoning tar du kontroll över en tidigare avliden krigare som nyss blivit återupplivad av en högst märkvärdig maskin. Kort därefter blir hela faciliteten invaderad och du tvingas fly ut i vida världen. Därefter är det helt valfritt vart vi vill ta vägen. Du skulle kunna följa spelets huvudsakliga handling och ta reda på vilka som egentligen låg bakom attacken, eller så gör du som jag och fyller journalen med oändliga sidospår.

Även om Re-Reckoning är en nyversion utan särskilt mycket nytt finns där likväl ett strålande spel som grund. Amalur är enormt och uppdrag stora som små väntar runt varje hörn. Den som vill se och göra precis allt spelet har att erbjuda har verkligen ett nytt heltidsarbete framför sig. Vi hittar byfolk som blivit attackerade, en stad som drabbats av en mystisk sjukdom och banditer som försöker bryta sig loss från sitt gamla liv och behöver din hjälp. Utöver enskilda uppdrag bjuder spelet även på mängder med lysande uppdragskedjor hos världens olika gillen. Dessa uppdrag kan också påverka varandra och leda till intressanta lösningar beroende på när och hur du väljer att genomföra dem. Visserligen håller inte varje uppdrag samma höga klass och många mindre uppgifter följer ett något enformig ramverk, med i dessa fall gör spelets lysande röstskådespeleri sitt bästa för att lyfta upplevelsen. Utanför uppdragen finns det dessutom mängder med utrymmen och grottor att utforska och plundra.

ALEXANDER HYLLAR SPELETS STRIDSMEKANIK: Kingdom of Amalur: Reckoning lade tyngden på strid

Kingdoms of Amalur: Reckoning släpptes kort efter Bethesdas paradigmskiftande Skyrim, vilket såklart bjöd in till en hel del jämförelser mellan de båda spelen. Ett aspekt där Reckoning dock springer helvarv runt Skyrim är spelets strider. Spelets våldsamma inslag grundar sig i ett väldigt simpelt system. Du har ett primärt vapen, ett sekundärt vapen samt en sköld. Men istället för att behöva navigera klumpiga menyer sitter alla verktyg redan på en förbestämd knapp. På så vis bjuder spelet in till intressanta och fantasifulla kombinationer där min karaktär kan slå sin tunga hammare, skicka iväg en susande pil och parera en inkommande attack med bara några få knapptryck. Detta är bara ett exempel bland Amalurs imponerande arsenal av magiska såväl som mer traditionella vapen, och då har vi inte ens nämnt spelets många besvärjelser och förmågor.

I Reckoning tillåts jag inte bara strida precis som jag vill, jag blir dessutom belönad för det. Genom att investera i mitt föredragna färdighetsträd låser jag upp olika så kallade öden för min karaktär, vilket i sin tur ger mig bonusar och förmågor som passar min valda spelstil. Karaktären jag valt att bygga den här gången är helt inställd på att bli världens mäktigaste magiker, och i takt med att jag investerar mer i det färdighetsträdet tilldelas jag också nya öden med allt vad det innebär. Det som dock är ännu häftigare är att jag hade belönats på samma vis om jag valde att kombinera de olika färdighetsträden. En karaktär som spenderar poäng i två eller till och med tre olika färdighetsträd låser upp öden som min magiker aldrig kommer i närheten av. Medan många andra titlar endast belönar spelare som specialiserar sig visar Reckoning också uppskattning för den veliga äventyraren.

LÄS MER: Marvel’s Avengers

Nu tänker ni säkert: ”Men Andreas! Nu har du spenderat hela recensionen med att prata om spelet från 2012 och inte nyversionen från 2020.”. Ni har såklart rätt, men det är spelet från 2012 som kommer locka eventuella köpare framför de få förändringarna som gjorts. Visst ser det lite skarpare ut rent grafiskt, men det är inte mycket snyggare än spelet jag minns. Samtidigt har det tillkommit en ny svårighetsgrad såväl som mindre justeringar till loot-systemet. Det är välkomna förändringar, men det är inte tillräckligt för att spelet ska kännas särskilt nytt.

Det här är ett äventyr alla borde uppleva, och tack vare Re-Reckoning är det enklare än någonsin att hoppa in i Amalur. Kingdoms of Amalur: Re-Reckoning är ett mycket bra spel, men det är tack vare originalet från 2012 och inte några efterföljande insatser.