De flesta av er vet säkert hur tillfredsställande det är att spela tillsammans med andra spelare när allt bara funkar och alla fyller sina roller helt korrekt. Isåfall vet ni säkert också hur motsatsen känns när inget klickar och dina medspelare bara gör lite som de vill. Det förstnämnda kan dock vara svårt att uppnå eftersom det oftast kräver viss planering och sammanstrålning av flertalet vänskapliga spelare. Alternativt kan du bara starta upp Dragon’s Dogma 2.

LÄS MER: I Ultros är allt lätt vunnet, svunnet och lätt vunnet åter

Kompanjoner i actionrollspel är såklart inget nytt. Dessutom finns det en hel rad med bra exempel på just detta. Följeslagarna i spel från The Elder Scrolls– och Fallout-serien har ofta egna personligheter, färdigheter och tillhörande uppdrag. Samtidigt har vi Mass Effect-trilogin som introducerade ett helt entourage av färgstarka karaktärer som spelade en avgörande roll i berättelsens utformande. Inget av dessa spel fick mig dock att ifrågasätta huruvida mina hjälpredor verkligen var datorstyrda eller om en mänsklig spelare faktiskt hade hoppat in och tagit över kontrollen. Det är däremot den nivån vi hittar i Dragon’s Dogma 2.

Ni som har koll på Dragon’s Dogma vet såklart redan allt om seriens så kallade pawn-system men för er andra kommer här snabbversionen. Jag som spelare är något som kallas för Arisen vilket ger mig makten att såväl skapa som kontrollera personliga vakthundar som fått namnet pawns. Jag börjar spelet med att skapa min egen huvudsakliga pawn och kan under spelets gång rekrytera upp till två andra pawns som skapats av antingen Capcom själva eller andra spelare. Därefter blir dessa mina lojala följeslagare och kommer tjäna mig osjälviskt under spelets gång. Så vad är det då som gör just dessa kompanjoner så speciella och imponerande gentemot andra spel? Låt mig berätta.

Nu vill jag betona att jag är fullt införstådd med att majoriteten av sakerna jag tar upp fanns representerade på något sätt även i 2012 års Dragon’s Dogma. Däremot tycker jag inte det gör systemen i Dragon’s Dogma 2 mindre imponerande. Skulle du dessutom tycka att det här låter coolt har du ju två spel att utforska efter detta.

Här skulle jag kunna börja med att prata om hur pawns som redan utforskat platser eller klarat av uppdrag med sin ordinarie Arisen är villiga att ge en hjälpande hand och en liten ”Jag vet vart vi ska!”-kommentar. Det är ett väldigt imponerande och troligtvis det mest användbara spelsystemet överlag. Samtidigt är det den aspekten som jag tror de flesta av er redan känner till med tanke hur ofta Capcom pratat om det i spelets marknadsföring. Vad som dock imponerat minst lika mycket på mig är alla småsaker och mänskliga karaktärsdrag som dyker upp under äventyrets gång.

LÄS MER: Varför du som aldrig spelat Street Fighter bör testa Street Fighter 6

Jag tänker på inspel i stil med ”Hörni, har ni tänkt på att ingen av oss är en healer? Vi borde verkligen ha en healer.” eller ”Åh, det här måste jag berätta för min egen mästare när jag kommer tillbaka”. Det är såklart bara kommentarer som helt enkelt triggats igång av särskilda omständigheter, alltså inget superkomplicerat. Trots det är detta ett väldigt effektivt sätt att bringa mer liv i mina pawns. Skräddarsydda kommentarer är såklart en grej även i andra spel men det blir sällan mer personligt än ”Åh, en grotta. Jag undrar vad som finns inuti.” och jag som spelare fattar direkt vad det var som triggade igång den repliken. Här i Dragon’s Dogma 2 känns det helt enkelt lite mindre uppenbart.

En annan detalj som jag fullkomligt älskar och är noga med att ta del av så ofta jag kan är det faktum att mina medhjälpare håller upp handen och vill göra high-five efter i princip varje strid. Det är en liten grej som egentligen inte har någon stor inverkan på spelet som helhet men det tar mig likväl ett steg närmare mina datorstyrda kompisar. Ni vet ju själva hur bra det känns i hela kroppen när du får en high-five av en kompis, det är precis lika trevligt i spelform. Mina pawns hade kunnat nöja sig med att ropa ut sin glädje över att vi gick segrande ur striden, men det faktum att de bjuder in till ett handslag där jag som spelare behöver interagera väger tyngre än vad ni kan tro.

Det är dock inte bara kommentarer och high-fives som gör mina pawns så mänskliga. Jag har vid flera tillfällen även känt tacksamhet över att jag som ömtålig magiker inte behövde ge mig in i stridens hetta för att återuppliva en medvetslös kompanjon. Istället kommer någon av mina andra pawns snabbt bärandes på kompanjonen i fråga så jag kan påbörja återupplivningen på säkert avstånd. Jag hade inte blivit alltför förvånad om det bara hade varit upp till mig att springa in i slagfältet och helt enkelt hålla tummarna att jag inte blev träffad av något under mina livräddningsinsatser. Faktum är att jag aldrig hade tänkt tanken på att låta någon mer stryktålig transportera den livlösa kroppen till mig innan det faktiskt hände. Det är liksom inte en grej som sker i vilket spel som helst, men det händer här.

Jag vill även visa uppskattning för hur mina pawns inte bara säger ”Hallå! Det är en kista här borta.” utan även öppnar kistan och plockar på sig innehållet. Det är faktiskt betydligt smidigare för mig att flytta över lite prylar från ryggsäcken efteråt än att springa hela vägen tillbaka till kistan i fråga. Med tanke på att jag ändå använder mina pawns som packåsnor titt som tätt gör det mig ingenting att behöver gå igenom deras väskor med jämna mellanrum. Dessutom är det ännu en detalj som gör att jag känner samhörighet med mina kompanjoner. Vi är liksom på det här äventyret tillsammans så varför inte dela på bördan?

LÄS MER: Resident Evil 4:s våld- och actionfokus är dess största styrka

Slutligen vill jag prata om den där lilla stamina-klappen som pawns kommer fram och ger när jag står och flåsar högljutt ner mot marken. Varje gång min stamina-mätare töms helt blir jag tillfälligt handlingsförlamad och snubblar fram flåsandes en stund innan jag kan fortsätta. Varje gång detta sker kommer närmsta pawn springandes och ger mig en liten magisk klapp på axeln som fyller upp den där mätaren en liten bit. Den fylls såklart inte upp hela vägen men det är en fin liten gest som ger mig tillräckligt med krafter för att fortsätta lite till.

”Många bäckar små gör en stor å” är verkligen ett passande ordspråk för att få fram vad som är så speciellt med pawn-systemet Dragon’s Dogma 2. Det är liksom inte en stor revolutionerande mekanik som på egen hand skämmer ut alla andra spel i genren. Det är istället en gedigen samling av små men likväl iögonfallande detaljer som förädlar mina trofasta hjälpredor från livlösa datorgubbar till nästintill mänskliga kompanjoner.

Dragon’s Dogma 2 lyckas med den imponerande bedriften att ge mig känslan av kompanjonskap och samhörighet med hjälp av ett gäng ettor och nollor, något som är väl värt alla hyllningar och high-fives.