Att jag är ett stort fan av spelet The Cat Lady är något jag inte kunnat hålla för mig själv sedan 2012 då spelet släpptes. Downfall, det andra spelet i trilogin Devil Came Through Here, är för mig personligen inte något jag håller lika kärt men känslan av obehag som genomsyrade upplevelsen är ändå minnesvärd. När det avslutande spelet kom ut var mina förväntningar minst sagt höga men tyvärr är Lorelai, trots dess individuella styrkor, det svagaste spelet i trilogin.

Likt dess föregångare är spelet förväntansvärt lika obehagligt som det är känslomässigt. Man tar rollen som Lorelai, en ung tjej som bor tillsammans med sin uttröttade mamma, nyfödda lillasyster, och våldsamma styvfar. Redan i de första minuterna då man introduceras till familjen kan man förutspå vilket sätt saker och ting kommer gå snett, då mannen bakom Harvester Games inte är rädd för att dra fram mänsklighetens absolut värsta sidor och amplifiera deras personligheter, vare sig det är för att beröra eller skrämma. När styvfadern som resultatet av en kedjereaktion alltså mördar Lorelai sätts maskineriet för hämnd igång.

I livet efter döden stöter man på en gammal bekant, Queen of Maggots, som inte bara vakar över människors liv och har möjlighet att avsluta dem – hon har också kraften att återuppliva folk. Lyckligtvis i detta fallet är Lorelai en av de personer som får möjligheten att komma tillbaka till liv, men dramatiskt nog är det tyvärr även här som berättelserelaterade brister börjar föra spelet mot sin död. Det börjar med ett kort uppdrag där ens mål är att hämta en hajfena till en gryta som drottningen lagar, ett uppdrag som egentligen inte är ämnat att göra mer än att förlänga spelet med tio minuter. För att sedan komma tillbaka till liv behöver man enbart… äta grytan.

LÄS FLER RECENSIONER: Days Gone

Som ett fan av The Cat Lady är detta måhända en väldigt liten men ändå väldigt irriterande detalj, då något som tidigare gjordes så bra inte ens är på en begriplig nivå längre. För att komma tillbaka till liv i första spelet var man tvungen att blåsa ut ett av ljusen i stugan där drottningen vistas, vilket i sin tur orsakade någon annans död. Ett liv för ett liv, för att balansera universums våg. Att utan förklaring äta hajgryta för att återvända till de levande är enbart en av de många aspekter som genuint förbryllade mig – detta i en speltrilogi som är menad att vara surrealistiskt förvirrande.

Glimten av hopp uppstod i mig då Lorelai dör en andra gång och sedan får höra att priset för att återvända igen är ansenligt högre. Hon får då i uppdrag att driva en alkoholist till att begå självmord, vilket drar tillbaka mantrat ”ett liv för ett liv”, och man får även valet att genomföra uppdraget eller inte. Trots att detta givetvis är en hemsk situation var jag glad över att det äntligen började gå åt det håll jag hade väntat mig. Vidare berättas det sedan att om Lorelai inte lyckas döda denna person kommer hennes lillasyster att råka illa ut.

Detta gjorde mig osäker på vad jag borde göra; ville jag verkligen lita blint på drottningen och orsaka döden av någon som inte gjort mig förnär? Skulle jag verkligen kunna förvänta mig att helt undgå konsekvenser om jag gjorde något så hemskt? Jag beslutade mig för att istället hjälpa den stackars alkoholisten att finna sin väg tillbaka till nykterhet trots hotet om lillasysterns liv, och nästan rentav välkomnade påföljderna då jag var nyfiken på hur berättelsen skulle ändras. Tyvärr uppstod inget förutom besvikelse när knappt något hände som resultat.

LÄS MER: Mortal Kombat kommer undan med mord

Berättelsen känns inte bara tom och onödig på vissa ställen, utan även ett fåtal uppdrag och karaktärer som presenteras upplevs som överflödiga. Intrycket av att specifika delar existerar enbart för att göra spelet längre framkommer tyvärr mer än en gång. Ibland händer även saker utan någon som helst anledning eller förklaring, och inte på ett bra sätt där det framställs som ett mysterium – utan enbart som en brist av skickligt författarskap.

Trots att berättelsen inte ligger på samma nivå som de föregående spelen behålls åtminstone den grafiska stilen, vilken är lika charmig och säregen som alltid. Uppgraderingar har till och med gjorts då sidscrollar-stilen i 2D ackompanjeras med 3D-bakgrunder och mellansekvenser, vilket resulterar i att världen passande nog ges mer liv. Ljudkvalitén har också förbättrats avsevärt, och kompatibiliteten med konsolkontroller är en personlig önskan som jag tacksamt fick uppfylld. Optimeringen av spelet hade dock kunnat vara så mycket bättre då det kraschade gång på gång, och ingen lösning till det kunde hittas. Om jag inte hade väntat på spelet så länge som jag hade gjort så hade den femte kraschen varit mer än nog för mig, men trots min vilja att nå spelets slut försämrades min generella upplevelse av detta.

Fastän majoriteten av denna recension har varit en summering av spelets brister, något som möjligtvis kan bero på de höga hopp jag tyvärr gick in med, är det ändå inte ett dåligt spel. Lorelai är intressant och underhållande nog i sin egen rätt, och det hade varit mer värt om jag bara sluppit lägga så mycket tid på att försöka undkomma krascher. Det främsta jag förväntade mig var den karaktäristiska brutaliteten i utförandet, vilket var något som definitivt inte saknades. Trots en i helhet okej upplevelse är dock spelet i slutändan del av en trilogi, och med tanke på att de hör samman är det svårt att inte jämföra spelet med dess föregångare – som i detta fallet tyvärr enkelt överskuggar det slutgiltiga tillskottet i blodslinjen.