Från kuststaden Surabaya i Indonesien kommer utvecklarna Kucing Rembes. Och när jag säger utvecklarna menar jag egentligen ordet i singular. Kucing Rembes består nämligen bara av en endaste person som på egen hand format det som kallas för MagiCat. Ett plattformsäventyr i retrotappning. En minst sagt imponerande bedrift. Sorgligt nog är det också det som är mest anmärkningsvärt när det gäller MagiCat. Trots att banorna bjuder på en underhållande utmaning med god variation känns det aldrig som mycket mer än ett spel i mängden.

Först och främst, MagiCat är inget dåligt spel. Det är välgjort, charmigt och utmanande. Ett spel höjer sig dessutom automatiskt i mina ögon när jag tillåts spela som en katt. Spelaren bjuds på ett 60-tal olika banor med tillhörande boss-strider. Boss-striderna känns ofta härligt utmanande och tvingar spelaren lära sig fiendens mönster för att avancera. Även vanliga fiender har varierande attacker och taktiker. Varje bana förser dessutom en del återspelningsvärde i form av samlarobjekt och olika utmaningar. Ofta introduceras nya regler för att förse dig med varierande utmaningar.

Där tar det tyvärr slut på positiva anmärkelser angående mitt kattäventyr.

LÄS FLER RECENSIONER: Shadow of the Tomb Raider

Medan jag flög igenom diverse hinder med hjälp av höga hopp, rusningar och eldbollar utspelade sig tydligen någon form av parallell episk handling. Det är åtminstone vad som står i spelets beskrivning. Jag själv kan inte påstå att jag la märke till någon vidare berättelse. När det väl sker någon interaktion mellan spelets karaktärer är det mest tre rader nonsens innan en strid inleds. Banorna visar inte heller någon som helst indikation på en värld full av liv och intressanta berättelser. Förändringar i miljön har endast ett speltekniskt syfte för att förse spelaren med nya utmanande hinder.

En annan aspekt som drar ner min upplevelse av MagiCat är den generellt tunna kontexten för vad som sker. Allteftersom jag skrider framåt bland världarna samlar jag på mig allt från diamanter till trolldrycker och mynt. Någon form av kodex hade varit önskvärt här eftersom jag har väldigt svårt att veta vad allting kallas och vad jag ska ha det till. Jag kan använda diamanterna till att köpa nya förmågor, men har ofta svårt att förstå hur och varför jag ska använda dessa. Om min livmätare blir tom erbjuds jag möjligheten att återupplivas till priset av två… någonting. Misslyckas jag ännu en gång kostar det fyra av detta någonting som dessutom fylls på med tiden. Hur och varför detta sker har jag inte heller lyckats räkna ut.

PÅ TAL OM FÖRLORA: Spelare, det är okej att bli arg

Jag kanske låter ganska korkad nu. Självklart finns det en logisk förklaring till alla mina frågetecken. Jag tycker dock att otydligheten i spelets utformande riskerar bidra till en förvirrad spelare som i förlängningen kan innebära att personen väljer att lägga sin tid på något annat. Det är flera små irriterande detaljer som tillsammans bildar en ganska ordentlig minuspunkt.

Normen i den här typen av spel brukar vara en naturlig progression i såväl stilen som svårighetsgraden på de olika banorna. Så är dock inte fallet här. För det första är det inte ens ett krav att du klarar alla banor innan du kan börja utforska nästa spelvärld. En stund in i min genomspelning insåg jag att jag helt och hållet missat flera banor eftersom jag helt enkelt inte såg dem. Även svårighetsgraden på banorna och tillhörande boss-strider kändes ojämn. En boss-strid kan kännas fantasifull och precis lagom frustrerande i sin svårighetsgrad medan en efterföljande mest verkar slö och likgiltig i sitt utformande.

MagiCat är inte ett dåligt spel. För de som är på jakt efter ett retro-inspirerat plattformsspel med en charmig huvudkaraktär kan detta mycket väl vara något som passar väl. Men det finns alltför många små skavande detaljer som tillsammans leder till ett relativt platt intryck. MagiCat är en imponerande bedrift ur synvinkeln att en person utvecklat det hela på egen hand. Väljer vi istället att se det som ett spel som ska ställas mot andra aktuella tungviktare i liknande genre blir det tyvärr inte mycket mer än en i mängden.

Betyg: 6/10