Mass Effect 3

Hur skulle jag kunna toppa förra veckans underbara spelvecka? Vad sägs om att slutligen börja spela Mass Effect 3 för första gången?

De första två Mass Effect-spelen är två av mina största favoritspel någonsin. Våren när Mass Effect 3 släpptes var jag dock svårt sjuk, och jag var väldigt ledsen för att jag inte kunde spela det. När jag blev frisk igen blev det aldrig att jag spelade Mass Effect 3, för spelet var så starkt förknippat med sjukdomen. Men 2017 klarade jag det första Mass Effect igen med en ny (manlig) Shepard. Och förra året klarade jag Mass Effect 2 igen (med min manliga Shepard). Så nu har jag två Shepards, som är beredda att rädda världsrymden från ett oövervinnerligt hot.

Jag började med min ursprungliga (kvinnliga) Shepard. Jag har inte spelat med henne sedan 2010, så det är ett välkommet återseende. Det känns verkligen inte som det gått nästan tio år sedan jag träffade henne sist. Det känns mer som ett par månader på sin höjd.

Vad kan man säga om Mass Effect 3 baserat på de första timmarna? Undergångsstämningen är underbar. Fiendernas rörelsemönster under striderna känns mer levande än någonsin, och striderna har plötsligt blivit riktigt rökiga så man knappt ser något alls ibland. Alla kopplingar till de tidigare spelen är härliga. Systemet med uppgraderingar av karaktärerna och vapnen verkar roligare än i det andra spelet.

Det enda jag kan klaga på är att storyn känns… lite avslagen. Trots att hela världsrymden håller på att gå under så är det ingen riktig hetta i storyn än så länge. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är fel, men att fienden är så opersonlig kan vara en del av problemet. Sedan förstår jag inte riktigt skurkars taktik. Borde de inte attackera Citadellet först? Eller fick de brända fingrar när de misslyckades förra gången? Och varför inleder de med Jorden av alla planeter? Det kanske avslöjas längre fram, men just nu känns det lite besynnerligt.

Även om storyn i sig inte riktigt kommit igång ännu, så är berättandet i sig lika ljuvligt som vanligt. Varje scen känns verklighetstrogen, ansiktsuttrycken är just uttrycksfulla och dialogen har en härlig, naturlig rytm. De nya karaktärerna har varit intressanta, även om man saknar många av de gamla som inte dykt upp än.

Förutom den detaljen att storyn hade kunnat dra igång på ett mer effektfullt och effektivt sätt så har det varit en riktigt kul upplevelse än så länge. På något sätt har jag lyckats undvika spoilers under alla dessa år och det ska bli spännande att se hur det här ska sluta. Samt hur olika upplevelser min väldiga goda kvinnliga Shepard och min respektlösa, rätt otrevlige manlige Shepard kommer att få när världsrymden ska räddas eller gå under.

Captain Toad: Treasure Tracker

Captain Toad är ett perfekt morgonspel. Man äter frukost, tar sig en dusch och sedan spelar man ett par banor innan man drar till bussen.

Det är kul när två spel som egentligen inte hör ihop blir sammankopplade med varandra. Jag beställde Captain Toad: Treasure Tracker och Hyrule Warriors: Definitive Edition samtidigt, och varenda dag som jag har spelat spelen sedan jag fick dem har bytt mellan spelen på samma dag. Jag har spelat Captain Toad på morgonen och sedan på eftermiddagen har jag spelat Hyrule Warriors. Så för mig kommer de här båda spelen för alltid vara sammanlänkade med varandra.

Hyrule Warriors: Definitive Edition

Jag testade att spela om två redan avklarade banor för att se om jag kunde komma över flera föremål som jag missade förra gången. Det visade sig att även spela om gamla banor är otroligt underhållande i det här spelet. Än så länge har det inte varit någon större utmaning i spelet, men det är knappast vad de här spelet går ut på. Man ska röja sig rakt genom fiendemassorna, utan att de har så mycket att säga till om. De gånger jag har misslyckats har det varit för att uppdragen jag ska lösa har varit luddiga.

Det enda problemet med spelet är nämligen att de inte finns några röster i det, så all dialog levereras genom textrutor. Detta fungerar helt okej under mellansekvenserna, men det är ett stort problem under striderna. Jag vet inte hur det är med dig, men jag har inget problem med att lyssna på order och strida samtidigt. Däremot kan inte jag inte strida och läsa långa order i textrutor samtidigt. Så när jag får en order om ett nytt uppdrag mitt i en strid har jag ingen aning om vad uppdraget gäller. Utan jag ser bara att det är en blinkande pil på kartan, men vad jag ska göra när jag kommer dit vet jag inte. Varför spelmakarna inte såg till att ha riktiga röster i spelet förstår jag inte. I övrigt är spelet väldigt påkostat och genomarbetat, så att man sparade på just den punkten känns konstigt.

LÄS ÄVEN: Kärleken, jag och Zelda

Men bortsett från den lilla grejen så är Hyrule Warriors ett fantastiskt underhållande spel, med superskön story, roliga ösiga strider och en massa coola karaktärer med spektakulära superattacker.

Toy Story 3: The Video Game

Innan jag drog igång med Mass Effect 3 så såg jag till att klara story-läget i Toy Story 3. Det är ju Toy Box-läget som är hela poängen med Toy Story 3, men story-läget är helt okej på sitt sätt. Problemet med story-läget är att det är så obevekligt. Alla hopp måste tajmas perfekt. Det minsta misstag och man är körd. Om det hade varit ett spel som byggde på perfekta hopp hade det naturligtvis inte varit ett problem. Men då story-läget är ett plattformsspel som bygger på att man ska lista ut hur banorna fungerar och vad man ska göra härnäst, så känns det märkligt att kombinerade det tänkande upplägget med millimeterprecisa plattformshopp också.

Ett annat problem i story-läget är att det ofta är oklart vad spelet vill att jag ska göra för att ta mig vidare. Syndaren är vanligtvis att de saker som man kan klättra på och de saker som bara tillhör bakgrunden inte går att skilja åt. Så ofta får man hoppa omkring och försöka greppa tag i saker i bakgrunden, och ibland lyckas man och ibland lyckas man inte, och det är inte alltid tydligt varför det går eller inte går.

Med det är i Toy Box-läget som det roliga i spelet händer. Att springa omkring i en öppen vilda västern värld och göra alla möjliga uppdrag bland rymdraketer och spökhus – hur kan man inte gilla det? Det skulle vara kul att testa läget för två spelare på delad skärm, men jag har inte haft möjlighet att göra det ännu. Men det är brukar ju vara ännu roligare att skapa kaos på två än på en, eller hur?

Försöker att lära sig svänga i Forza Horizon 4

Det har blivit en rutin att jag spelat Forza Horizon 4 på fredagar. På torsdagen eftermiddag byter ju spelet årstid och en ny säsong med nya utmaningar tar sin början. Jag brukar inleda med att göra veckans Weekly Challenges. Det är fyra uppdrag som man ska göra med en viss bil, och det brukar sammanlagt ta tjugo minuter till en timme att klara. Den här veckans bil var en Mitsubishi Lancer Evolution VI GSR från 1999. Och det visade sig vara en helt underbar bil! Framför allt kurvtagningen med den här bilen är helt underbar. Bilen svänger lättare och skönare än någon annan bil jag testat i spelet, och trots den lätthet är bilen väldigt stabil och ger sig inte ut på några opassande utflykter i kurvorna.

 

Mitsubishi Lancer Evolution VI GSR  är därmed min nya favoritbil i spelet, och den bil jag kommer att använda till rally i spelet framöver. När körde samma lopp ett par gånger med den Ford som jag tidigare brukade använda och samma lopp ett par gånger med min nya Mitsubishi, och jag låg på 2.24 med Forden och 2.16 med min nya Mitsubishi. Det är en jäkla skillnad.

I ett försök att bli bättre på spelet har jag lånat boken The Driving Games Manuel på biblioteket. Jag har läst om kurvtagning, inbromsning och racinglinjer tills jag blivit snurrig i huvudet. Men det är en sak att plocka ut den bästa linjen på bilderna i boken och en annan sak att hitta den i spelet. För att inte tala om att följa den.

Ett vanligt problem jag har är att jag kommer in alldeles för rakt i kurvorna. Jag är så stressig och hungrig av mig att jag försöka hitta en racinglinje som inte finns. Jag har försökt att tänka på att jag ska spendera så lite tid i kurvorna och få med mig så mycket fart ut i kurvorna som möjligt istället för att bara kasta mig rakt in i varenda kurva i den brantaste linjen som finns. Men det är det där med att lära gamla hundar sitta.

Genom ett bord i WWE 2K19

Förra veckans multi-soff-spelande slutade med en halvtimmeslång bord-match i WWE 2K19, där vi förgäves försökte köra varandra genom ett bord. Den här helgen, efter intensivt googlande och gluttande på Youtube under veckan, inledde vi vårt mulitspelande där vi slutat förra gången: fyra killar ger sig på varandra i en bordmatch för att äntligen lyckas köra någon genom ett bord. Efter många försök, och många gånger när det var väldigt, väldigt nära att någon for genom ett bord men bordet höll precis, så lyckades vi få någon genom ett bord. Tyvärr var jag den som åkte genom bordet när min kompis Bayley gjorde en Bayley to belly på min Paige som åkte med huvudet rakt genom bordet, men man kan inte få allt här i världen. Trots allt Youtube-tittande lyckades vi aldrig plocka upp någon och lägga dem på bordet som kan ska göra.

Däremot lärde sig en av mina kompisar snabbt hur man slänger ut folk ur ringen när vi spelade Battle Royal, så han slängde snabbt oss andra ur ringen och vann matchen. När vi sedan spelade en Royal Rumble (en typ av Battle Royal där wrestlarna kommer in en och en med ett bestämt tidsavstånd) gav sig dock alla (inklusive dataspelarna) på honom för att han inte skulle få vinna igen. Jag körde den taktik man ska göra i en Royal Rumble, det vill säga feg-taktiken, och klarade mig till de sista två.

Problemet vara bara att nu när vi bara var två stycken kvar så måste jag ju göra någon insats. Jag hade dock valt att spela som John Cena då hans avslutare, när han plockar upp motståndaren på sina axlar och slänger iväg denne skulle passa jättebra till att slänga ut folk ur ringen. Jag lyckades knocka mig kompis till golvet (en mening då bara läser på spelbloggar), och även jag inte lyckats lära mig att lägga upp någon på ett bord under veckan, så hade jag i alla fall lärt mig att släpa en motståndare längs golvet. Så jag släpade med mig EC3 till repen, varpå jag aktiverade min avslutare och plockade upp honom på mina axlar. Jag skulle bara slänga ut honom ur ringen när han mirakulöst nog lyckades countra min avslutare och istället för att få ut honom ur ringen så fick jag en armbåge i nyllet för besväret. Varpå han slängde ut mig ur ringen.

Under hela eftermiddagen vann jag faktiskt inte en enda match, vilket alla de andra gjorde. Men eftermiddagen började i alla fall med att jag for med ryggen före rakt genom ett bord, så jag får nöja mig med det.

Nästa vecka

Med största säkerhet kommer det att bli mera Mass Effect 3 nästa vecka. Och jag är sugen att fortsätta mitt projekt att lära mig riktig kurvtagning i Forza Horizon 4. Trots att det bara är ett par veckor sedan jag tog ett avbrott från Street Fighter V, så är jag redan väldigt sugen på att ta upp det spelet igen. Problemet är bara att ska jag spela Street Fighter V så måste jag spela massor av Street Fighter V, för jag behöver mängder med träning. Det är inget spel som jag spelar en eller två timmar i veckan, utan ska jag spela ett fightingspel så måste jag lägga ner timmar på det, för att det ska vara någon poäng. Och då är det något annat spel som måste stå tillbaka. Jag har tänkt att 2019 ska vara ett år för att klara single-player spel, och att jag ska spela mindre online. Vi får se vad som händer…