Att recensera ett så kallat service-spel en kort stund efter dess lansering är lite som att utvärdera ett fotbollslag efter deras öppningsomgång. Från det att laget sattes ihop och de första presskonferenserna till teambuilding-resorna och träningsmatcherna finns det en hel del att analysera och bedöma. Men oavsett om laget i fråga dominerar eller blir totalt förödmjukade i sin första tävlingsmatch finns det ingen som med säkerhet kan säga var laget kommer hamna i den slutgiltiga tabellen. På samma vis finns det ingen som kan säga hur Marvel’s Avengers kommer se ut när säsongen summeras, det enda jag kan berätta är vad som finns där i skrivande stund.

Det finns helt klart potential i det här Avengers-laget. När domaren blåser av och de kliver av planen kan vi läsa av ett oavgjort resultat på tavlan. Det finns delar i spelet som är riktigt vassa och som får mig att le stort gång på gång, samtidigt är det fyllt av en uppdragsdesign som nästan är oförklarligt svag. Det finns helt klart en chans att detta kan bli något riktigt bra, men i nuläget är det inte värt mycket mer än en poäng.

Som jag ser det finns det två stora lockelser i det här spelet. Den första är en nykomponerad Marvel-berättelse med flera av karaktärerna vi älskar, som förs framåt av en hjälte vi inte visste hur mycket vi tyckte om förrän nu. Kamala Khans resa från en obotlig fangirl till den mäktiga Ms. Marvel är precis så hjärtevärmande och charmig som den låter. Bortom berättelsen finns också ett Destiny-liknande utrustnings- och färdighetssystem som har uppgiften att hålla kvar oss spelare långt efter huvudhandlingens slut.

FLER SUPERHJÄLTAR: Marvel Ultimate Alliance 3: The Black Order

Spelets historia är på många sätt oväntat vass. Med en blandning av välgjorda mellansekvenser, högklassigt röstskådespeleri och ett fängslande manus vågar jag knappt släppa blicken från skärmen när spelets narrativa sekvenser rullar. Det hjälper såklart att jag älskar allt vad Marvel och superhjältar heter, men jag är säker på att berättelsen om hur Kamala Khan blir en del av sina stora idoler kommer tilltala de allra flesta. Det finns så många fina vinkningar till superhjältarnas underbara värld, och Kamalas förundran och påtagliga glädje när hon stöter på en Avenger efter en annan är en perfekt representation över hur jag som entusiast känner när jag ser mina hjältar komma till liv.

Det enda som skaver med spelets kampanj är kontrasten mellan berättelsens fyllighet och ytligheten i min egen progression. När eftertexterna rullar har jag inte mycket mer än skrapat på ytan av hjältarnas potential, men det är inte heller meningen. Även om hjältarna har tagit stora kliv i historien har de inte blivit särskilt mäktiga sett till spelets andra lockelse. Det här är ett spel som ska hålla länge, därför blir kampanjen till slut inte mycket mer än ett långt men underbart övningsavsnitt för det som komma skall.

Marvel’s Avengers är tänkt att vara ett evighetsspel. I den bästa av utvecklarens världar bör spelaren avsäga sig all kontakt med omvärlden och istället spendera sin tid i det som kallas ”Avengers Initiative”, ett spelläge där du fokuserar på att ta över fiendebasar och förinta AIM-robotar tillsammans med dina supervänner. Det är dock här jag börjar stöta på några av spelets stora problem. Under kampanjen reflekterade jag enstaka gånger över repetitiva skådeplatser och fantasilösa uppdragsutformningar, men eftersom jag då blev matad med intressanta mellansekvenser gång på gång var det inget större problem. Nu är filmsekvenserna borta och kvar finns identiska, fientliga högkvarter som ofta infiltreras på liknande sätt. Transportsträckan är samma, fienderna är samma och pusslen är samma. Jag menar såklart inte att precis alla uppdrag är identiska, men det finns aldrig något som lyfter de explosiva striderna till nästa nivå. Inte ens de hjältespecifika ikoniska uppdragen ger mig mycket mer narrativt godis än en kort monolog eller en snabb överblick av min hjälte framför hurrande soldater. Även spelets tappra försök till berättande i det här läget störs av viljan att avvika från uppdraget när Jarvis berättar att det finns en värdefull kista i närheten.

Även om insamlande av utrustning och resurser stör efterspelets försök till berättande är det också det tillsammans med striderna som likväl får mig att återkomma till de tradiga uppdragen. Jag har egentligen inte särskilt mycket att säga om spelets loot-aspekt då den följer ramen av vad ett sådant här spel förväntas innehålla, inte mycket mer och inte mycket mindre. Jag får samma härliga känsla i magen när jag hittar skinande ny utrustning som jag får i The Division 2 eller Minecraft Dungeons. Däremot har jag desto mer att säga om spelets strider. Här har vi verkligen en bas värd att bygga vidare på och något som gör att jag vill starta upp spelet gång på gång. Varje hjälte kontrolleras annorlunda, men de gemensamma kontrollerna gör ändå att jag lätt kan hoppa mellan spelets karaktärer.

FLER RECENSIONER: Iron Man VR

Min favorit såhär långt är definitivt Captain America. Kombinationen av hans stenhårda närstridsattacker och den fjäderlätta skölden som susar likt en målsökande raket mellan fiender är otroligt tillfredsställande. Jag är också smått förälskad i Iron Mans sätt att kontrollera slagfältet med hjälp av sin flygande järndräkt och breda vapenarsenal. Dessutom är jag stormförtjust i Thors spelstil som i sina bästa stunder påminner mig om Kratos i omstarten i God of War, vilket är en väldigt fin komplimang att få. Vi får heller inte glömma Black Widows pricksäkra änterhake eller Ms. Marvels enorma high five. Karaktärerna har alla sina egna attacker och specialförmågor som hjälper dem navigera slagfältet på sitt egna vis med allt från flygande hammare till elastiska armar. Dessutom använder de samma grundläggande kontrolldesign vilket gör att jag kan hoppa mellan dem utan större problem. Karaktärernas breda färdighetsträd gör även att jag verkligen tillåts spela hjältarna som jag vill, vare sig jag vill fokusera på närstrid, distansattacker eller någonting mittemellan.

Striderna i Marvel’s Avengers är en av spelets ljuspunkter, men ibland blir de så pass överväldigande att spelet får kämpa rejält. Prestandamässigt är det här äventyret en riktig berg- och dalbana där bildfrekvensen bitvis kan sjunka rejält. Spelet blir märkbart påverkat av scenarion där orimligt många fiender fyller skärmen. Trots detta är en överbefolkad strid mer vanlig än ovanlig, vilket i sin tur kan leda till en hackig upplevelse. Det ska noteras att jag ändå sitter på en Playstation 4 Pro och prioriterade prestanda över grafisk upplösning. De som äger spelet på nuvarande system är visserligen lovade en gratis uppgradering till nästa generation, och det är nog rätt så välbehövligt.

Det finns potential i det här gänget. Marvel’s Avengers har visat att det har förmågan att presentera en riktigt välgjort berättelse. Det kan även skylta med ett tillfredsställande stridssystem som översätts väl till flera olika hjältar, och fler kommer det bli i framtiden. Något som däremot måste tillbaka till ritbordet är en tveksam uppdragsdesign som verkligen stjälper den där känslan av att aldrig vilja stänga av konsolen. I nuläget är det här laget värt ett oavgjort resultat, men nästa matchdag kan det mycket väl vara värt fler poäng.

Som Kamala Khan en gång sade: ”Every hero has to start somewhere”.