I en tidigare text skrev jag hur spelbolagen kom in i en förberedd trilogi-era under Playstation 3- och Xbox 360-åren. Kunde man inte skapa ett ark på minst tre spel så var det knappt värt investeringen i nya varumärken och spelvärldar. Några var optimistiskt tillika cyniskt planerade som tredelade sagor men de flesta skapades genom att första spelen var en hit där man sen letade ursäkter, skäl och hooks för att motivera en uppföljare. En av de mest oväntade är väl The Last of Us som verkligen kändes som ett kusligt one of-drama men som p.g.a. sin omåttliga popularitet fick sig en uppföljare, en uppföljare som Naughty Dog fick ihop förvånansvärt väl med tanke på att de till synes inte räknat med att skapa en sådan. Första spelet kändes alltid mer som ett hjärteprojekt som samtidigt fick vara en paus och inandning före det var dags att jobba på ett nytt Uncharted igen.

God of War känns också som ett spel där berättelsen kunde slutat redan efter första spelet, precis som vi kunde varit nöjda med Star Wars: Episode IV om det inte vore för dess astronomiska framgång som ledde till två uppföljare.

Det ursprungliga God of War blev hursomhelst otroligt älskat av actionhungriga tonårspojkar och män och är verkligen en fryst bildruta hur spellandskapet såg ut under 00-talet och vilken publik industrin riktade sig mot på den tiden. Två regelrätta uppföljare blev det men eftersom det aldrig går att mätta kapitalismens hungriga käftar så blev det också två bärbara titlar och ett fjärde spel på en stationär plattform. Då var jag mätt. Spänd som ett trumskinn. Inte nödvändigtvis för att jag tröttnat på just God of War men för hur jag tröttnat på alla jäkla trilogier som var i omlopp denna period. Först har vi spelserien som bar samma förkortning som God of War, alltså Gears of War. Efter detta kan listan göras lång med Dead Space, Mass Effect, tidigare nämnda Uncharted och Bioshock, Call of Duty: Modern Warfare, Assassin’s Creed, Batmans Arkham-serie, Halo och Metroid Prime.

Alla är spel som fått tre eller fler uppföljare utan större gameplay-innovationer. Och det är här saken klämmer för mig. Jag har absolut inget emot dessa speluniversum, många av dem tycker jag om väldigt mycket och vill utforska mer av. Vad jag inte gillar är när spelen kommer med marginella spelmekaniska förändringar så det nästan känns som jag spelar samma spel, men på sin höjd i nya miljöer som är lite snyggare än i tidigare upplaga. De som gör det tre gånger är illa nog men de som gick till skafferiet och värmde upp lite rester för fjärde gången har jag väldigt svårt för och oftast hade jag lämnat serien bakom mig vid det laget. För det mesta kändes det som jag följde en trilogi utav plikt snarare än genuin entusiasm vid tredje delen och den fjärde var lätt att strunta i då den ständigt var en eftertanke och delvis ett resultat av en spelgeneration som blev längre än beräknat.

LÄS VÅR RECENSION: God of War

För många år sen skrev jag en krönika där jag beklagade mig över detta fenomen men jag återupptar ämnet för jag märkt av att min tolerans för den heliga trean sjunkit. Jag orkar inte med spel som nästan är identiskt tre gånger i rad med små små undantag. Jag är inte den typen av spelare. Jag vill ha variation och det får jag oftast inte i trippel-A-uppföljarträsket där allt ska vara säkert och ”a sure thing”. Det är en stor anledning varför jag det senare årtiondet graviterat emot indiespel mer och mer då där sker genuin innovation. Kreativitet i spelbranschen finns fortfarande, men den lever och frodas i indie-communityn. Spel har inte stagnerat. De som brett påstår sådant söker på på fel ställen.

Om du ska ge ut ett tredje spel i samma spelserie och det bara ändras minimalt kan du i min värld lika gärna strunta det. Jag förstår inte hur vissa kan orka med ett 13:e Call of Duty men vi är som bekant alla olika. Jag är betydligt mer öppen för progression än att konservativt hålla mig fast till gamla ideér bara för det fungerar och känns tryggt. Jag kommer i alla fall inte lockas dit, inte ens med ett gripande narrativ som stomme. Ett bra exempel på detta är nya God of War som utspelar sig i nordliga breddgrader. Jag var till skillnad från stora delar av spel-communityt inte eld och lågor över Kratos nya äventyr. Det var absolut bra men för mig innehöll det för mycket fyllning som spädde ut speltiden onödigt mycket även om berättelsen var engagerande. 

Vad jag däremot beundra var just hur det var en sann omkonstruktion av en serie jag tröttnat på. Bytet från kedjade klingor till yxan ledde till en rad olika spelmekaniska skillnader i och utanför strid. Att yxans Mjölner-kvaliteter dessutom var extremt välbyggda och polerade gjorde inte saken sämre. Kameraperspektivet hjälpte också till att förvandla en spelserie som fått slut på ideér… och gudar. Därför beundrar jag God of War anno 2018 men den bistra sanningen är att jag aldrig hade orkat med en trilogi till. Så makalöst mycket roligare blev inte saker för mig. Hade jag behövt genomlida två spel till av samma natur före sagan når sitt förhoppningsvis tillfredställande slut är det inte säkert att jag ens påbörjat spel nummer två.

LÄS MER: Allt har sin plats i Kratos antika Grekland

Därför var det med glädje jag fick veta att Cory Barlog och hans team tänkt om, för mycket pekade inledningsvis mot att vi hade en ny trilogi på halsen. Nu ska det nordiska Kratos-arket fortsätta och avslutas i ett och samma spel – Ragnarök som släpps i morgon. Skälen kan säkert vara både tråkigt logiska och uppfriskande community-snälla. Dels tror jag att Santa Monica och Playstation-divisionen inser hur lång tid det skulle ta att göra tre hela spel av den här magnituden. Vill ens Barlog fullfölja en vision som kan kräva att han offrar över tio år av sitt liv på en enda spelserie? Och eftersom man valt att göra God of War: Ragnarök till ett cross-gen-spel så vore det kanske barmhärtigt att låta de som inte haft råd med eller fått tag på en Playstation 5 få avsluta eposet på Playstation 4 där allt började. Det hade varit en omöjlighet om det här skulle bli tre episoder.

Det passar dagens Playstation Studios bättre att göra såhär. De vill lägga mycket tid och ofantliga mängder pengar på kvalitetsprojekt. Playstation vill vara sedda som filmvärldens HBO där de inte bara pumpar ut blockbuster-produktioner utan även s.k. prestigespel. Där fungerar inte en strategi där varje spel kräver 4-5 års utvecklingstid och man samtidigt bygger trilogier. Det är dags att till stor del lägga ner tanken kring trilogier i trippel-A-landskapet och börja satsa på en matig miniserie i två delar istället så saker kan hålla sig fräscht och hinner avslutas innan nästa konsols soluppgång syns vid horisonten.