Minoria

Minoria är ett riktigt snyggt sidoscrollande metroidvania med hög svårighetsgrad. Det är lätt att lära sig, men svårt att bemästra. Det är ett spel som till första början ser rätt simpelt ut, men ju mer du spelar desto mer inser du att det är lite mer komplicerat än så. Du spelar som Syster Semilla, en ung oerfaren liten nunna och inkvisitor som skall rensa landet från häxor. Miljön du rör dig i skall likna Europa på medeltiden, då häxjakterna var som värst. Ingen trevlig tid att leva i om man råkade vara häxa, men som inkvisitor är det en guldålder. Här ska dödas häxor i mängder (en av troféerna är till och med att döda 1000 av dom hemska häxorna som tagit över ditt en gång vackra religiösa rike)! Det finns två prinsessor som skall räddas, men jag kan inte gå in för mycket på det, då jag inte vill spoila något.

LÄS MER: Welcome to Elk

Musiken är behaglig och from, och passar miljön du rör dig i, då en stor del av spelet utspelar sig i en gammal katedral. Du springer förbi brinnande lik och häxor uppspikade på väggarna, vilket kanske låter lite hemskt, men då hela stilen på spelet är i någon sorts gullig men mörk anime blir det lite mer komiskt med alla dessa lik och blodsplatter överallt. De karaktärer du möter är alla kvinnor och de är så rackarns söta. De har stora ögon, pratar med flickaktiga röster och ser väldigt oskyldiga ut, fastän de kanske inte alltid är det. Vissa av fienderna är så söta att jag egentligen helst vill gå fram och krama om dom och nypa dom lite sådär mysigt i kinden. I sann animestil är det även korta kjolar och urringade tröjor som gäller för de flesta av dem, men det blir faktiskt aldrig överdrivet eller löjligt. I vanliga fall kan jag tycka att det bara är töntigt och onödigt, men på något udda sätt passar det ändå in här.

Eh..du har glömt att ta på dig en tröja gumman.

Syster Semilla börjar sitt äventyr som en novis med väldigt låg kunskap i häxdödandets ädla konst, men blir tuffare och tuffare med tiden, och även om du i spelet tar två steg fram, får du oftast ta ett rejält steg bakåt i samma veva. Att levla tar en evighet i början, men när du plockat upp vissa kunskaper går det lite snabbare (men bara lite). Frustrationen som uppstår när jag dött ett flertal gånger på samma ställe gör dock inte att jag blir arg och vill sluta, utan det triggar mig snarare till et motsatta. Att klara en boss på första försöket händer inte (inte mig i alla fall), då alla bossar har olika rörelsemönster och attacker. Att hetstrycka på attackknappen hjälper föga, varje boss måste studeras noggrant och ingående för att avgöra bästa tillvägagångssättet som är bäst. Det gör att spelet varken blir långtråkigt eller enformigt. Svårighetsgraden är så perfekt balanserad, att även om det blir förbannat svårt ibland är belöningarna värda det. Inte en enda gång ville jag ge upp och stänga av.

Hälsan du har i spelet består av essenser, eller rökelser kanske vi kan kalla det, och dessa kan inte återställas på i spelet med mat eller liknande, utan kan bara fyllas genom att du hittar en sparpunkt, vilket kan vara lite klurigt då det kan vara relativt glest mellan dessa. Emellanåt har jag fått leta ihjäl mig efter ett ställe att kunna spara mina små, små framsteg, och även om det är frustrerande gör det spelet mycket kluriga och därmed roligare att spela. Till en början kan du bara bära med dig fem rökelser åt gången, men det antalet ökar för varje boss du klarar av, och tack och lov för det, för det är svårt, så svårt.

ETT ANNAT METROIDVANIA: Dandara: Trials of Fear

Du kan även samla på dig olika rökelser som har andra egenskaper än bara att hela dig. Vissa kan vara till stor nytta och andra är lite mindre användbara. Ett exempel är en rökelse som gör att du kastar iväg ett ben som inte gör någon som helst skada, medan det finns en som gör att du samlar 100 procent extra XP en kortare stund. Du har tre luckor att kunna fylla med olika rökelser, så det gäller att välja vist och anpassa efter fienden du har framför dig. När du går upp i nivå ökar din hälsomängd och din styrka att kunna attackera och parera dina fiender, och precis som i de flesta andra spel blir dina fiender starkare ju längre in i spelet du kommer. Så det är ingen idé att ropa hej bara för att du levlar upp, det blir liksom inte lättare bara för det. Och även om svårighetsnivån är relativt hög är den ändå tillräcklig för att du ska klara av det utan att bli tokig (alltså inte Dark souls-svårt, utan mer hanterbart svårt).

Minoria är ett relativt kort spel, så efter ca 10–12 timmars hamrande på kontrollen är jag helt genomsvettig och när eftertexterna rullar andas jag äntligen ut, men likt en Marvel-film kommer det en rejäl överraskning när eftertexterna är klara, och det är något ni inte får missa. Visst går det att nöja sig här, att vara nöjd med att man ha räddat sitt land och stänga av spelet och gå vidare med sitt liv, men utan att spoila vill jag verkligen rekommendera att hänga kvar tills det är klart, för det som kommer efter är magiskt. Gör dig själv en tjänst, spela Minoria! Gillar du metroidvania-spel kommer du definitivt inte att bli besviken.