Hur kul är det egentligen att spela ett multiplayer-spel själv? Då menar jag ett spel som uppenbarligen är utformat för fler spelare och inte för den enstörige (läs: mig själv). Missförstå mig rätt, jag spelar mer än gärna spel tillsammans med andra, men som småbarnsfar och under rådande pandemi duggar det inte direkt tätt mellan tillfällena då jag tillåts slå mig ner i soffan tillsammans med likasinnade. Så varför inte undersöka hur Moving Out – ett spel med tydligt flerspelarfokus – gör sig som enspelarunderhållning?

Jag ska börja med att nämna elefanten i rummet: Moving Out påminner väldigt mycket om Overcooked, både vad gäller mekanik och estetik. Det är å andra sidan kanske inte så konstigt, med tanke på att det ges ut av Team 17 som gett ut både Overcooked och Overcooked 2. Dock har jag aldrig ens testat att spela något av dessa själv, för vem skulle ens komma på den tanken? Men eftersom Moving Out kommer komplett med ett enspelarläge borde det ju gå alldeles utmärkt att spela solo.

Jag har precis blivit anställd på flyttföretaget Smooth Moves som Furniture Arrangement Relocation Technician – förkortat F.A.R.T. – och får en snabb inskolning på mitt nya jobb via en tutorial. Det första som slår mig är spelets fysik, för det känns lite som att jag springer omkring på månen. Jag får ett momentum när jag springer som gör att karaktären fortsätter en liten bit efter att jag släppt kontrollen. Det påminner lite om att springa i kolasås, eller varför inte valfri i isbana i vilket plattformsspel som helst. Det förklaras också att eftersom jag spelar själv blir större föremål lättare. Jag gissar att det i flerspelarläget krävs två personer för att flytta de större möblerna.

Varje bana är ett hus i den lilla flyttgalna staden Packmore, som agerar hubbvärld. Där får jag köra runt en lastbil mellan de olika banorna – liksom i Overcooked.

Jag uppmuntras hela tiden av spelet att göra allt snabbt. Att ha sönder möbler eller krossa rutor spelar inte så stor roll, huvudsaken är att jag blir klar i tid (eller så fort som möjligt). Därför finns alla möjligheter i världen att till exempel hoppa genom fönsterrutor och slänga ner saker från balkonger. Men att vara snabb är lättare sagt än gjort och häri ligger spelets huvudutmaning.

FLER RECENSIONER: Fly Punch Boom!

De möbler och lådor jag ska samla ihop och lämna av i flyttbilen ligger nämligen utspridda. Därför är det inledningsvis inte helt självklart vilka möbler jag ska plocka med mig i flyttlasset eftersom det konstigt nog aldrig rör sig om samtliga (vilket måhända skvallrar om att det försiggår en hel del bodelningar i den här stan). Men med ett enkelt knapptryck kan jag markera alla de föremål som ska flyttas, vilket ger mig en tydlig överblick över situationen.

Sen gäller det att röra på påkarna. Jag kan slå undan föremål eller husdjur (!) som är i vägen för att få bättre svängrum. Dessutom kan jag kasta lättare föremål, vilket gör att jag inte behöver springa i onödan. Stora föremål går dock varken att hoppa med eller kasta. Därför måste dessa nästan alltid tas ut ur huset på konventionell väg. Och öppen planlösning verkar inte vara särskilt populärt i den här staden. Istället rör det sig om väldigt många trånga utrymmen, taskigt placerade dörrar och smala korridorer. Med andra ord inte särskilt optimala förutsättningar för att få ut en hörnsoffa.

”Pivot! Pivot! PIVOT!”

Om jag sen trodde att allt är lugnt bara för att jag har fått ut grejerna ur huset blir jag snabbt satt på plats. Allt måste ju också få plats i lastbilen. Här gäller det att vara strategisk för om jag har lastat på en massa smålådor och sen ska försöka häva upp en soffa eller säng finns risken att den inte får plats. Principen ”störst först” tillämpas med fördel.

Allt eftersom jag klarar banor låser jag upp nya spelbara karaktärer, som egentligen inte skiljer sig från varandra i mer än utseende. Återigen, väldigt likt ett annat multiplayer-spel. *hint-hint, nudge-nudge*

Varje bana har tre stjärnor… jag menar tre nivåer att nå upp till beroende på hur snabbt en klarar banan: brons, silver och guld. Dessutom finns det tre bonusuppdrag på varje bana. Om jag klarar dessa får jag poltetter som låser upp extra banor i spelets arkadläge. Bonusuppdragen kan till exempel vara att krossa alla fönsterrutorna, plocka med sig husdjuren eller att inte tappa något i poolen.

TIPS PÅ ANDRA MULTIPLAYER-SPEL: Bästa spelen för fyra spelare till Nintendo Switch

Tyvärr verkar dessa vara som upplagda för att en ska vara tvungen att spela om banorna. Redan första banan har nämligen ”krossa alla rutor” och ”krossa inga rutor” som delmål. Det går med andra ord inte att hundraprocenta banan på ett försök. Den här typen av omspelningsincitament är i mitt tycke väldigt billigt då det inte har något alls att göra med hur väl du utför dina uppgifter. Det finns där enbart för att du ska tvingas spela om banan om du vill klara alla uppdrag.

En handfull banor in börjar jag fundera över om spelet överhuvudtaget anpassats för den enskilde spelaren. Jag får känslan att det inte alls går att klara banorna snabbare än bronsnivå när en fäktar för sig själv. I några fall kan det funka om jag i princip inte gör några fel alls. Andra gånger känns det omöjligt att få snabbare tider, så jag släpper ganska snart ambitionen att nå högre än brons och fokuserar på att bara spela vidare istället.

I början och slutet på i princip varje bana uppstår ett lätt småprat och ganbbande mellan min karaktär och karaktären som spelare två skulle ha spelat. Här blir det tydligt att spelet är avsett för fler spelare då min Molgan-kompis pratar som om hen har varit med och hjälpt till i flytten lika mycket som jag.

Så tillbaka till frågan jag ställde inledningsvis: hur kul är det egentligen att spela ett multiplayer-spel själv? Med facit i hand, inte jättekul. Det som annars hade blivit ett hysteriskt men lättsamt partyspel blir istället bara ett smått irriterande tidsfördriv. Om jag klantar mig på någon av banorna finns det ingen annan där som kan rädda situationen (eller ens skratta åt den tillsammans med mig), så det är lika bra att bara börja om och försöka på nytt. Moving Out är helt okej som soloupplevelse, men jag uppmuntrar alla som är nyfikna att istället spela det tillsammans med en vän eller två.