Story är inte viktigt i alla spel, men alla spel har någon form av struktur. En del av det som gör ett spel så beroendeframkallande är ofta att det alltid finns mer att göra än vad man hinner göra på en gång. I ett rollspel finns det kanske samtidigt en grotta att undersöka, ett svärd att uppdatera, en försvunnen släkting att finna, en bok med trollformler att fylla på, en magisk egenskap att låsa upp, en krigare att värva till ditt gäng och ett monster som terroriserar en by att besegra. Frågan är vad ska jag göra först? Ska jag värva krigaren innan jag ger mig på monstret? Ska jag låsa upp mer magi innan jag ger mig ner i grottsystemet? Eller ska jag bara vandra rakt ut i ödemarken och se vart jag hamnar?

I Forza Horizon 4 finns det alltid massor av saker som lockar. Efter en lugn första timme där lopp A leder till lopp B till lopp C, så öppnar spelet upp sig ordentligt. Det finns street race att köra, det finns skyltar att samla genom köra sönder dem, det finns rally att köra, det finns gömda bilar att hitta, det finns stuntlopp att köra, det finns mängder av bilar att låsa upp, det finns kläder och fåniga segerdanser av alla de slag att vinna. Och när du väljer att köra ett lopp är det inte bara att dra igång det. Du kan spela loppet mot datorspelare, eller mot verkliga motståndare online, eller med verkliga medspelare mot datorn, eller mot ett spöke av en annan spelare som spelet väljer ut åt dig. Eller så kan du ge dig in en lagtävling online. Det finns inte ett bara ett levelsystem att gå upp i spelet, utan det finns närmare trettio olika levelsystem, som alla låser upp nya lopp eller belöningar.

Är det något som spelmakarna har blivit bra på vid det här laget är det progression i spel. Forza Horizon 4 känns som en slags kurslitteratur på Universitetet i hur man belönar och engagerar spelaren. Som med all progression i spel är naturligtvis progressionssystemet i Forza Horizon 4 en slags bluff, där det hela tiden känns som man får mer än vad man faktiskt får och man hela tiden blir hungrig på saker som man egentligen inte borde bli hungrig på, men det är också en del av magin i spelet.

LÄS VÅR RECENSION AV SPELET: Forza Horizon 4

En annan del av det som gör ett spel beroendeframkallande är förstås spelmekaniken. Kontrollen i Forza Horizon 4 är precis och givande, och svårighetsgraden går att ställa in på ett flertal sätt så den passar dig perfekt. Spelet belönar den skicklige lite extra för att man spelar på en högre svårighetsgrad, utan att straffa den som spelare på lägre. Och det är här som nyckeln till spelets bestående dragningskraft ligger. Att varje underhållande lopp leder till givande belöningar som leder vidare till nästa underhållande lopp och så vidare i en härlig virvel. För medan loppen är underhållande på riktigt och alla dessa belöningarna är en slags skuggspel, så är bluffen bara en bluff så länge man genomskådar den. Och det gör man inte, för man är helt inne i spelets karusell av girighet och belöningar. Lägg till den fantastiska grafiken som aldrig slutar att tjusa mig, vare sig tekniskt eller estetiskt, och lägg till fler online-möjligheter än jag lyckats hålla reda på och Forza Horizon 4 har låst i mig i en bur av njutningar och begär som jag inte vill ta mig ur.

Ett spel kan inte leva på ett lyckat progressionssystem allena, men ett lyckat progressionssystem kan vara kittet som håller ett utmärkt spel samman, och som förvandlar ett bra spel till något alldeles extra.