Night Call

Det är en mörk och regnig natt, en sen höst. När du kör genom Paris gator plockar du upp dina kunder och höjer värmen så de kan ruska ur sig kylan medan de är i din taxi. Du kan inte ana att kunden du precis plockade upp, så sent på natten att det i stort sett är morgon, kommer att förändra ditt liv. När du kliver ur taxin för att hjälpa till med väskan känner du plötsligt en skarp smärta. Världen tonar ut i gråskala och du ser marken komma emot dig.

ANDRA RECENSIONER: Jump King

Alla fall börjar på samma sätt i franska Monkey Moons spel Night Call. Din namnlösa spelkaraktär är en fransk man med rötter i Nordafrika, med ett mörkt förflutet som ställer till det för honom. Efter en nära-döden-upplevelse vaknar han upp på sjukhuset. Du är den enda som överlevt en seriemördare. Orimligt nog kontaktar en otrevlig polis dig. Hon utpressar dig, med hjälp av din mörka hemlighet, till att hjälpa polisen att fånga mördaren. Då är spelet igång. Genom ditt jobb träffar du mycket människor. Kan de ha sett något? Kan du rentav få en av de misstänkta som taxikunder?

Det finns inga direkta instruktioner i början för hur man ska tänka. Det är först en bit in i spelet som jag inser att jag kan känna igen de misstänkta genom att det blinkar. Det är ett toppentips, från Playerone till dig, kära läsare. Du kör taxin under en natt, du ska prata med dina kunder och du ska se till att inte hamna på minus i kassan. För oavsett om man är en under polisens beskydd och klocka måste man tydligen se till att taxametern håvar in pengar.

När jag började spela Night Call måste jag erkänna att jag tvekade på om det ens var ett spel. Det finns inte några tydliga signaler om man är på väg åt rätt håll överhuvudtaget. Jag kunde inte förstå om det var bättre att skjutsa killen i hoodie eller damen i päls. Efter ett tag började jag ändå släppa den oron och ge mig hän åt berättandet i spelet. Det är nämligen här som Night Call verkligen briljerar. Med väldigt få undantag har alla man möter en intressant historia att förmedla. Det är verkligen guldstjärna på skrivandet. Har du Pokémon-tendenser kan du med ett index hålla koll på vem du växlat ord med. Gotta talk to ’em all. Det finns även ett frispelsläge där du kan bara köra runt och skjutsa folk, antagligen för att tillfredsställa den tendensen.

APROPÅ POKEMON: Samla kompisarna i Pokémon Unite

I Night Calls miljö, där allt är i gråskala, är det endast små glimtar av färg som träder fram, som ett sätt att få något att framträda tydligare. Spelet är väldigt snyggt, men väldigt sparsmakat, med animationerna. Det fick mig ibland att få flashbacks till barndomens musiksagor, om du minns dessa. Jag hade gärna sett lite mer liv och rörelse, även om jag gillar den mörka serietidningsstilen. Ibland märks det att engelska inte är modersmålet, men det kan vara något som jag, som är fransktalande, märker men ingen annan. Ibland skymtar jag även att detta är en portning en smula. Spelet skrevs först för PC, och har anpassats för Switchen. Ibland hoppar skärmen, och jag hade tyvärr även bekymmer med att kartan försvann. Det fick mig att spela om slutklämmen på ett av fallen hela fyra gånger, något som föga förfånande inte var särskilt roande. Även efter att jag hade laddat ner dag ett-patchen för spelet kvarstod problemen.

Åh, det var tider det!

En annan sak som inte fungerar skarpt är själva fallen. Det finns tre fall att välja mellan, samt ett läge där du kan slumpa fram ett fall. Problemet är bara att alla fall börjar och slutar på samma sätt. Det betyder att fallen inte sker sekventiellt, d.v.s. ett efter ett annat. Det är som parallella universum, och det gör att kunder du träffat i ett fall, har du plötsligt inte träffat när du börjar spela ett annat. Det gör att jag inte får en vidareutveckling av karaktären från fall till fall vilket är ganska förvillande och delvis irriterande. Det finns en intressant berättelse här men det är svårt att hänga med i hur mitt nuvarande lapptäcke av händelser ser ut.

Jag har en förkärlek för att på sommaren läsa böcker, se TV-serier och spela spel som utspelas när det är kallt, blött och mörkt. Även min kärlek till bra historier ger mig en önskan om att ge ett högre betyg till Night Call men buggarna och det oklara spelelementet gör att det här inte är ett toppenspel. Om du kan bortse från några skavanker kan det här indiespelet ändå vara intressant att plocka upp för det utmärkta berättandet och sin film noir-känsla.